Nu har vi fått regn, det känns bra. Det började se så torrt ut i markerna. Idag skiner solen igen.

Tvättstugespring idag. Spring och spring, jag går ju eller åker hiss, men det blir lite fram och tillbaka till tvättstugan. Bra att få det gjort för denna gång.

Om jag tänker efter så inser jag ju så bekvämt och lätt det är nu för tiden att tvätta kläder med de hjälpmedel och maskiner som finns. Annat var det förr.

Då jag var ung, yngre än nu, under 20 år, så var det allt annat än lätt att tvätta lakan och större saker.

För det första så sparades all sådan tvätt över vintern, lades i en stor kista som vi hade uppe på tredje våningen och på våren, då isen på vattnet hade försvunnit och då det gick att hänga ut för tork så blev det den första tvättdagen för året. Vi hade drygt 300 meter ner till ån där vi hade en stor tvättgryta och under den tände vi en eld. Så fick tvätten koka i grytan och sedan sköljde vi allt i ån. Därefter lastade vi skottkärran full med lakan och diverse annat och drog allt uppför vägen hem, där vi hängde upp det nytvättade på linor.

Jag kommer ihåg att jag var så fascinerad av att på morgonen efter det att vi hade hängt tvätten och gick ut och kollade den så var lakan alldeles stela, men oj så vita och fina. Detta gällde tidigt på vårarna.

Det var vid ett sådant arbete som jag för första gången ramlade ner i vattnet och höll på att drunkna.

Jag var bara fem år och var nere vid ån för att hjälpta min storasyster att skölja kläderna. Stod på bryggan och sköljde plagg efter plagg och rätt som det var så tippade jag över och ramlade i. Jag kan fortfarande känna den känslan och förvåningen. Förvåning över att min syster inte drog upp mig någon gång, tyckte att jag fick ligga där i vattnet så länge. Vet inte hur många gånger jag sjönk, eller så. Känslan av att inte kunna röra mig, eller andas.

Min syster har berättat följande:

"Du såg så rolig ut där du låg nere i vattnet med de stora vidöppna ögonen som stirrade rätt upp, du såg ut som en liten ängel så jag var tvungen att titta på dig en stund innan jag kunde dra upp dig".

Stackars lilla mig fick en chock och mina föräldrar fick inte ett ord ur mig på flera dagar, jag slutade att prata. De blev oroliga eftersom jag annars var en så glad och pratsam tjej. Men chocken släppte och jag blev som vanligt igen, utanpå, inuti var en annan sak.

Det var vid denna å det hände, fast just inte här, utan lite längre upp. Där var det bredare.

Vi hade ju sjön rätt så nära också, men den var inte på pappas mark så där hade vi inte vår tvättgryta.

  gg

Det är rätt så kuperat så jag förstår att jag tyckte det var tungt att dra skottkärran uppför.

Blomsteräng.

Min bror och min mysing och jag på en morgonpromenad. Undrar vad det var som vi fick syn på eftersom alla tog upp sin kamera och skulle fota, verkar det som. Bilderna tagna i juli i år.