...denna annorlunda julhelg har gått bra, fast annorlunda.

Vi brukar ha gäster här hemma, men inte denna gång. Ingen av de tre som har varit hos oss de senaste jularna har velat komma. Om omtanke om oss, kan tänka.

Första gången sedan Mysingen och jag flyttade ihop, 2006, som det har bara varit vi, en jul. Det blev annorlunda, kändes annorlunda och var annorlunda. Men inte precis till det sämre.  Ja missförstå mig rätt nu. Det är roligt att fira jul med andra också, men nu blev det inga krav, vi gjorde som vi ville, lite mera. Ville vi ha Jansons Frestelse, ville vi ha Janson utan Frestelse, ville vi ha ost och skinkpaj? Behövde vi klä upp oss? Behövde vi duka fint? Behövde vi ta fram alla julsakerna, juldukarna och ljusen.

Ja, ärligt talat så behövde vi inte och har väl aldrig behövt, men vi gjorde som vi brukade, traditionsenliga som vi är. Fram med julpynt, dukar och ljus och mycket annat som vanligt och det blev en lugn jul.

En välkomnande krans vid ytterdörren, satte vi upp, som vanligt.

På kvällen, eller natten, kom det snö. Tog en bild från balkongfönstret på morgonen.

Vi tänkte gå ner till Lötsjön, med trottoaren var lite lömsk. Plog och sandbilarna hade ännu inte varit ute.

Trodde vi. Men, då vi kom till Ängskolan så såg vi att de hade plogat och sandat så fint där skolbarnen skulle ställa sina cyklar. Behövdes knappast, skolan var stängd.

"Pizzakartongerna" lyste lite fint, på vissa balkonger och i rondellen var det snö. Gatan plogad.

Bären har fått sällskap av något vitt och ulligt.

Någon har gjort en snögubbe och snölykta. Det i mitten tyder jag som en katt.

En glad gubbe till Mysingen, kan han behöva och jag fick ett hjärta, som vanligt. Det är inte vi som har gjort detta, det fanns på en bil som stod parkerad.

Ett hjärta och en uppmaning till oss alla.

Vill passa på och önska er mina trogna läsare, ett GOTT NYTT ÅR 2021.

Dan före dopparedan, sägs det vara denna onsdag.

Det känns inte så. Allt är så annorlunda. Hos oss ingen vinter, i går regnade det och plusgrader har det varit och är.

Ingen snö och inga besök.  Annorlunda verkligen, emot andra år.

Eftersom vi är en stor släkt och mina föräldrar fick 10 barn så har jag aldrig behövt vara ensam någon julhelg. Det har alltid varit fullt upp och jag som är född i Ångermanland har inte heller saknat snö och kyla, stjärnor på himlen och kanske även under smällkalla nätter, norrsken.

Jag kommer ihåg att min pappa högg en julgran från sin skog innan jul och ställde den vid huset och på julaftonens morgon fick den komma in i värmen och kläs. Det var glitter, bollar, smällkarameller, flaggor och levande ljus. Några kvällar innan hade vi fernissat köksgolvet, så det var blankt och fint.

En jul gick det så galet att någon kom åt ljusen och julgranen började att brinna. Men, just då hade vi 3 stycken tomtar hos oss som höll på att dela ut julklappar och de släckte föredömligt eldsvådan.

Dagen före julaftonen satte min pappa också ut en skål med gröt och mjölk vid bron. Första gången jag såg det så frågade jag.

”Varför sätter pappa en skål med mat ute?”

”Jo, du förstår” sa pappa, ”tomten måste också få lite gott att äta”.

”Men, tomten han finns ju inte”.

”Finns han inte? Om du kollar i morgon så kan du se om skålen är tom eller inte”.

Klart att jag kollade och så klart var skålen tom. Det fanns alltid någon hungrig räv, lo eller annat vilt djur som kunde passa på och få något gott i sig.

 Glöm inte bort varför vi firar denna högtid.

Vill önska er alla som läser min blogg, en riktig GOD JUL. Vi kan inte gå till våra kyrkor denna julhelg, men vi kan lyssna på nätet. Vår kyrka sänder också julotta digitalt.

Stilla natt, heliga natt. Allt är tyst, klart och glatt,

skiner stjärnan på stallets strå och de korade helgon två,

som kring Guds Son hålla vakt, som kring Guds Son hålla vakt.

Stora stund, heliga stund, Änglars här slår sin rund,

kring de vakande herdars hjord, vitt kring rymden går glädjens ord.

Eder är Frälsaren född, eder är Frälsaren född.

...människor? Jag bara undrar.

Igår skulle vi åka med lite julmat, såsom prinskorv, skinka rödbetssallad, sylta, hemlagade kakor, bland annat, till en som inte kan gå ut och handla själv.

På vägen tillbaka hem passade vi på att åka förbi Norra Begravningsplatsen för att titta till min Mysings morföräldrars grav. Vi hade nämligen hört på radion att det hade varit vandaler där som hade tagit omkull en massa gravstenar och Mysingen ville se om hans anhörigas grav tillhörde dom. Och, visst var det så.

Det såg hemskt ut. Vi blev bedrövade. Hur är vissa människor funtade i sina huvuden och vad tänker dom med? Tänker inte alls kanske, eller tänker bara på sig själva, ha kul för stunden. Fast jag förstår ändå inte. Vilket arbete de har lagt ner. Det var en mängd gravar som var förstörda.

Vi hade ju satt lite ljung och ljuslykta bland annat, men av detta fanns inget kvar. Stenen låg platt över alltihopa.

Detta är en del av gravarna som vandaliserades. Totalt var det cirka 300 st som förstördes.

I går var det 4:e Advent. Helt otroligt så fort december har gått.

Det har varit en mörk och mulen månad. Inte mycket till sol har vi sett, men vi vet att den finns och förhoppningsvis så lättar det dimgråa och solen lyser igen.

Gå vid min sida, visa mig vägen.

Gå vid min sida, styr även stegen.

Om dimman än lättar och vägen jag ser.

Bli kvar vid min sida är bönen jag ber.

Precis en vecka kvar till julafton är 2020.

Detta märkliga år går mot sitt slut och jag hoppas att vi alla hjälps åt, på det sätt vi kan, för att skona oss och varandra ifrån Corona viruset.

Vi hör många i vår närhet, som får och har fått sjukdomen.  En del lindrigt och andra klarar sig inte.

Det jag skulle vilja vore, att de unga inte tror att de inte kan smittas, eller inte kan bli svårt sjuka. Min hjärtläkare, en man i sina bästa år, vältränad på alla sätt, fick sjukdomen och blev oerhört dålig. Det värsta som han hade varit med om, sa han. Fick inte luft och trodde ett tag att han inte skulle klara sig. Fortfarande känner han ingen lukt eller smak, dom sinnena är borta.

Jag tänker på alla som är dåliga, sjuka, kanske har ont. Denna julhelg kan inte bli som andra kanske, men vi får vara med, och därför ska vi tänka ett steg till då det gäller de råd vi har fått. Vara försiktiga. Vi kan inte fira julen som vanligt, med alla nära och kära som vi skulle vilja, men vi får avstå, allt för att i möjligaste mån få bort denna pandemi.

Några hjärtan som jag fotat idag och igår. Låt våra hjärtan slå för våra medmänniskor.

Ett hjärta som Mysingen gav mig igår. Det blev nästan ett hjärta till då jag la ner det för att fota. Längst uppe där bandet slutar.

Detta hjärta har jag också fått av Mysingen. Ett blinkande hjärta som jag kan ha på mig så att jag syns i mörkret ute på våra promenader.

Samma hjärta som Mysingen försökte fotografera. Rolig bild, han har nästan fått till ett hjärta till.

Det glittrade framför mina fötter i morse.

Nästan ett hjärta, som också det låg på marken.

Åkte ut med bilen en dag och fick då syn på hjärtat på Folksam huset. Har åkt förbi denna skyskrapa flera gånger men aldrig sett hjärtat, troligen ny uppsatt, eller nytänt.

Då vi kom hem såg vi en skymt av att solen fortfarande finns bakom molnen. Har inte sett solen på hela december månad.

Min ena bror ligger på sjukhus och jag ber och hoppas att han snart ska bli bra och komma hem.

En bön av biskopen och filosofen Augustinus:

Överlåt det förflutna

åt Guds barmhärtighet,

nuet åt Guds kärlek

och framtiden åt Guds beskydd.

Solen lyser med sin frånvaro och Mysingen blir mer och mer ”uschlig”. 

Ja, inte på det sättet som ni tror, utan han går omkring och säger usch, usch, usch, med jämna mellanrum. En morgon då vi var ute på vår morgonrunda så tror jag att han sa ordet ”usch” minst tjugo gånger. Och, jag min dumbom bara skrattar.

”Det är väl ingenting att skratta åt”, fnyser han. Jo, vad ska man göra då? Deppa ihop för att det är lite grått, mulet och ingen sommar för tillfället? Ett alternativ som inte faller mig i smaken.

Gud gav oss minnen, så att vi kan njuta av

junirosor när det är december i våra liv.

Kanske är det synd om Mysingen. Han lider av mörkret, tycker inte om höst och vinter och blir mycket påverkad av olika väderlekar.

Jag gillar andra lekar. De som Bosse Lidén har roat oss med i november, till exempel. Hade turen att vinna också, så vi har skrapat lotter och en vinst fick vi, inte stor, men dock en vinst. Mysingen och jag hade det riktigt trevligt då vi satt och skrapade lotterna. Det tycker han om, men inte att tävla. Av någon konstig anledning så var han glad då månad november var över. Jag ägnade tydligen för mycket tid åt en annan man.

Vi har köpt två Adventskalendrar. En med Triss skrapluckor. Som ni förstår är det jag som vill ha dom, ja, Mysingen tycker också om att skrapa luckorna.

Ute och rastat bilen har vi också varit. Åkte bland annat till Drottningholm. Roligt att se lite annat och batteriet på bilen behöver laddas ibland.

Många människor springer efter lyckan

likt en tankspridd man som nervöst letar

efter sin hatt, medan han hela tiden

har den på huvudet eller i handen.

Vi tar en dag i taget, är tacksamma för de dagar vi får och hoppas att vi får vara friska. Som jag tröstar Mysingen med. "Snart är det vår igen och vi har i alla fall varandra".

I morse gick vi ut vid strax efter halvsju för att besöka en matvaruaffär som har öppet för riskgrupper, mellan 7-8 på lördagsmorgnar och onsdagsmorgnar. Det är enda affären, i princip, som jag går till under denna pandemi. Håller mig i stillhet. Har ju inte bara åldern emot mig utan också hjärtat, som inte alltid vill som jag vill.

Detta hjärta såg jag lysande, på marken i morse. Tyvärr  blev inte bilden lika bra som verkligheten.

På tal om hjärtan.

Denna dag för tre år sedan var jag till Karolinska sjukhuset och gjorde en hjärtmuskel cintigrafi  med en gammakamera. För att få en bild av hjärtat och kunna bedöma blodförsörjningen i hjärtmuskeln och dess förmåga att pumpa.

Undersökningen gjordes egentligen under två dagar, första dagen fick jag cykla innan och den andra dagen gjordes undersökningen helt i vila. Cyklingen fick avbrytas för att jag fick hjärtflimmer så de kunde inte utläsa något för den sakens skull, plus att dom sa att jag inte skulle anstränga mig.

Jag fick en radioaktiv lösning injicerad i en ven, innan den andra undersökningen.  Det är därför som jag inte kommer att glömma denna undersökning, för sköterskan sa att lösningen ”fastnade” i armen. Hon tryckte och höll på och frågade hela tiden om det gjorde ont. Sedan då jag låg under gammakameran så satte dom dit en tung grej över armen som skulle hjälpa, på något sätt. Begriper än i dag inte vad som hände. Men läkare kom in och det blev lite bökigt. Men, det som gladde mig var att dom tydligen inte hittade något speciellt. I alla fall har jag inte fått reda på det.

Ett helt, fint, rött hjärta.

Jag saknar denna trafiksignal med sitt röda hjärta. Denna bild tog jag vid gränsen mellan Solna och Sundbyberg för några år sedan.

Låt Din nåd mig överskygga, fostra, leda år för år.

Över djupen slå en brygga, där jag trygg och säker går.

Herre kär, Du vet, mitt hjärta, lätt från vägen vika kan.

Därför tag i fröjd och smärta med Din kärlek själv mig an.

Var rädda om er och varandra.

… är en titel på en bok som Tomas Sjödin har skrivit. Bland många, många andra böcker som han är författare till.

Jag tycker mycket om den boken, den berör på ett djupare plan. Tomas Sjödin, pastor i Smyrnakyrkan i Göteborg, har gått igenom en hel del tragiska saker på det personliga planet. Bland annat har han mist två av sina söner i samma sjukdom. Men Tomas andas ändå en lugn tillförsikt och en tro på en bättre tid. Om inte förr, så i himlen.

Har haft tillfälle att många gånger lyssna på Tomas. Han är Ångermanlänning som jag, han är född i Kramfors, cirka 14 mil ifrån där jag kommer.

Nedanstående rader, står i hans bok ”Lita på att det ljusnar”. En passande titel i dessa tider.

Jag tror att man har mycket att vinna på att börja dagen, om så bara under några flyende tysta minuter, med att lyssna mer på sitt hjärta än till nyheterna,  eller kolla mailen.

Så sant så. Om vi stillade oss lite ibland och inte bara stressar på, så skulle både kroppen och knoppen må bättre. Det kan inte vara fel att gå ner i varv och gärna rikta tacksamhetens tankar till vår Skapare, att vi, trots olika omständigheter, har det så bra som vi har det.

Var rädda om er och varandra.

Höstens sista ros? Vet ej, men jag fotade den vid morgonrundan.

Höstens fallande löv har bildat ett hjärta. Lite trasigt, men ändå ett hjärta.

Häromdagen kom det lite pudersnö och vips hade några förälskade personer skrivet några bokstäver på vår bils motorhuv, plus ett hjärta. Det går nästan att urskilja ett hjärta till på bilden. Ser ni det? Ett vitt, ovanför vindrutetorkarna, till vänster på bilden.