Senaste inläggen

Av wiolettan - 3 juli 2023 21:19


Nu har jag ”fått” min nya dator, men jag kan inte använda den än. Den förra datorn ville inte som jag ville längre. Denna är en nyare version.


Allt måste börjas om från början så det kanske dröjer innan ni får något livstecken ifrån mig. Det gäller både bloggen och mailen. Jag kan inte skriva på denna ännu, det är mycket nytt för mig att lära mig, men Mysingen är den som kan, han är en klippa.


Många av mina bloggvänners adresser är borta, men allt ordnar sig, tids nog. Förhoppningsvis kan Mysingen rädda mina bilder också.


Ha det bra!

Av wiolettan - 22 juni 2023 16:43


Nu har vi haft det mycket varmt i så många dagar och endast lite regn. I mitt tycke alldeles för varmt. Jag mår inte bra då det blir så här, eller mitt hjärta tycker inte om det. Börjar mer och mer förstå att det finns många äldre som inte klarar detta. Dagarna går och jag gör ingenting, orken finns inte. Blir inte av att jag bloggar heller, men tänkte försöka att visa lite flera bilder ifrån Värmlandsresan som vi gjorde.


Karlstad, som vi besökte, är verkligen intressant på många sätt. En liten trevlig stad, det verkade lugnt och skönt och vi fick tillfälle att se en del av staden, men mest genom bilfönstret.  Kunde inte gå så långa sträckor. Eftersom vi gick där i den fina trädgården på Alsters Herrgård och i och vid Domkyrkan så var ryggen och höften trött, men vi ville också se Brigadmuséet i Karlstad och där var det minsann en hel del att gå. 


Brigadmuséet. Det är ett militärt, försvarshistoriskt museum som handlade mycket om tiden 1945-1991. Kalla krigets dagar, som den tiden kunde kallas. Det är ett rätt så nytt museum, invigdes 2013 och riktar sig till både barn och vuxna.  Det är ett upplevelsemuséum där man får känna, lyssna och läsa om hur kalla kriget påverkade Sverige.



 

Det var ju en annorlunda färg på denna stridsvagn.


 

Mysingen provade på att vara överbefälhavare för en stund. Satt och påminde sig om gamla tider, för  60 år sedan.

Så här gick det till en sommardag 1964 på LV3 i Norrtälje:


Överbefälhavaren hade under sin semester lämnat över befälet till Luftvärnsinspektören, som under en veckokonferens lämnat över ansvaret till översten på LV3, som hade måst ta ledigt under eftermiddagen på grund av läkarbesök, till kapten Stigman på kompaniexpeditionen, där mysingen då tjänstgjorde. Kapten hade gått till officersmässen för att fika, men dröjde. Rustmästaren, som skulle hålla ställningarna, blev också kaffesugen och bad mysingen hålla ett öga på det hela. I och med detta var faktiskt mysingen befordrad och beordrad till svensk överbefälhavare - men bara i några minuter, för kaptenen kom snart tillbaka och inget krig hade hunnit starta.



 

Jag fick tänka tillbaka på hur det var alla dessa år som jag gick och stämplade. Nja, jag har ju aldrig "gått och stämplat", som det heter då man befinner sig mellan två jobb, men då vi hade stämpelklocka på jobbet. För många var det stressande. "Kan inte du som kommer så tidigt stämpla in mig"? Nej se det gick jag inte på. Okamratligt? Ja, kanske.


 

Rödhårig som jag, men kanske inte av samma anledning om jag läser nedanstående skylt.


 


 

Detta fortskaffningsmedel verkar vara lite riskabelt, men ibland hade nöden ingen lag.


 

Denna Volkswagen buss stod också i muséet, som ett minne.


Vi åkte vidare via Säffle och Åmål.


 

Lunchen den dagen intog vi på Åmåls Stadshotell. Det var så fullt därinne då vi kom så vi undrade om de alltid hade så mycket med folk. Fick reda på att det den dagen och tiden så var det billigare lunch för pensionärer så det var därför det  var så många äldre där och fullt.


 

Pampig trappa fanns det.


Vill önska er mina bloggvänner en Trevlig Midsommarhelg.


Tänk att få vakna tidigt en morgon,
utan att sakna natten som var.
Jag älskar livet som Du har skapat.
Tack käre Far för livet Du gav.




Av wiolettan - 13 juni 2023 08:41


Vi har ju genom våra resor i Sverige besökt nästan samtliga domkyrkor. På den här Värmlands resan fick vi tillfälle att se Karlstads domkyrka så nu har vi bara Luleås kvar.


Båda tycker vi om att besöka kyrkor. Ibland är de stängda och ibland öppna. Domkyrkorna brukar vara öppna dagtid. Vi har flera gånger fått förmånen att bevista en gudstjänst i någon av de kyrkor som vi har besökt också.


  

Karlstads domkyrka, en vitputsad stenkyrka som är så fin. Den invigdes 1730. Men det har varit en annan kyrka på denna plats, troligen redan på 1300-talet, men 1616  brann den ner, när nästan hela staden brann.


   

Kyrkan byggdes upp igen på samma plats och blev då domkyrka 1647, men den brann 1719.

Denna gång hann man rädda en del inventarier, bland annat en ljuskrona från 1642. Kyrksilvret räddades också


Det var även en storbrand i Karlstad 1865, då nästan hela Karlstad förstördes. Då förstördes domkyrkans tak och torn.


   

1640 omkring,  fick Karlstads Domkyrka sin första orgel. Den hade bara några få stämmor och ansågs efter en tid för oansenlig och 1674 stod en ny orgel färdig med 24 stämmor. Men 1719 då den gamla domkyrkan brann så förstördes orgeln. Det har varit många turer med orglar i denna kyrka.  I början av 1970-talet invigdes den nya 65-stämmiga orgeln. 2010 renoverades den och har nu 66 stämmor och räknas till Västsveriges största kyrkorgel.


 

Det är ljust och fint inne í kyrksalen.


  

Predikstolen är ritad 1790.


 

Ljusträdet blev jag imponerad av. Ett olivträd med 137 platser för ljus, ett för varje församling som fanns i Karlstads stift för cirka 25 år sedan. Idag är det färre församlingar då en del har slagits ihop.


   

Ett annorlunda fönster. Det fanns böner och bibelbord på ett flertal av fönstren.  Bland annat detta som heter Försoningens fönster. På ett annat fönster stod det denna bön:


Tack för att livet är mig givet.

Tack för att jag får ta emot dess dagar och år,

sorger och glädjeämnen tillsammans med Dig.


    

Den här bysten står mellan Domkyrkan och ”Gamla Gymnasiet”, föreställande Sveno Elfdalius. Bysten är skapad av konstnären Carl Eldh och restes på platsen 1929.


Sveno Elfdalius född 1588 i Klarälvdalen Värmland och dog i Karlstad 1666. När han bars fram till dopet och prästen frågade vad barnet skulle heta svarade hans mor: ”Han ska heta Mäster Sven”.  Då sa prästen: ”Jag döper honom blott till Sven, till mästare kan väl Gud med tiden hjälpa honom.”

Han var bland annat kyrkoherde i Fryksdalen och rektor i Karlstad. Han var också den som grundade Karlstads gymnasium och blev Karlstads första biskop, samt superintendent. En betydande och duktig man, vad jag har läst mig till.


Som sagt. Resan fortsätter.



Av wiolettan - 9 juni 2023 08:33


Vi har nu kommit tillbaka hem, ifrån vår tripp till Värmland, har varit hemma flera dagar och tagit igen oss. Det låter det. Måste vila efter det att vi varit på semester. Ja, jag säger då det.


Resan har gått bra, utan missöden och det är vi så tacksamma över. Det har varit, emellanåt lite jobbigt, men inte att undra på, vi är inga ungdomar längre, fast vi vill så gärna tro det och kanske uppträder vi så också.


Har märkt då jag har gått igenom en del bilder som jag har tagit att det har mest blivit utomhusbilder, naturbilder gillar jag, skog, vatten och grönt. Ibland har jag nästan glömt bort att fota. Fokus har varit på annat. Jag har gått igenom cirka hälften och ingen enda bild av frukost, middag eller kvällsmat, eller inne i någon restaurang. Ovanligt då det gäller mig. Jag tycker det är synd, för då jag i tankarna går tillbaka och vill påminnas om våra resor, så brukar det vara så trevligt att se vad vi fick för mat och hur det såg ut där. Insupa atmosfären igen, så att säga.


Resan blev i dagar kortare än vad vi hade beräknat beroende på att vi kände, ”nu räcker det, inga flera övernattningar, hem och sova i vår egen säng”. Men det gick bra att boka av hotell, inga problem, det går också att få tillbaka pengarna om man har betalt i förskott. Gäller i alla fall de hotell vi anlitade, om man gör det ett dygn innan.


Vi bilade som vanligt mest på småvägar, så nu har vi utforskat en hel del i landskapet Värmland. Undvikit motorvägar och städer så ofta det gått.

  

Ett vackert landskap.


    

Första hotellet som vi övernattade på låg i Kristinehamn. Hotell Marieberg. Vi hade ett stort fint rum med en liten balkong till. Balkongen syns på denna bild.

 

Det var ett ovanligt stort rum som vi fick.


   

Många sittplatser, gott om utrymme.

 

Det hade en fin uteplats.


 

Lugnt och skönt.


 

En liten praktisk detalj.


Vi var inte ute och gick så mycket i Kristinehamn, lite trötta, ovanan.


 

Men det var snyggt och trevligt.


Efter Kristinehamn åkte vi vidare mot Karlstad.


  

Bilade till Alsters Herrgård, efter tips av bloggvännen Ditte. Men, vi hade inte koll på när de hade öppet så vi kom flera timmar för tidigt men fick i alla fall vandra i den fantastiska omgivningen där herrgården låg.


    

Vacker utsikt var det verkligen. Här kunde jag stå länge och njuta. Nästan som hemma i Ångermanland.


 


 

Lekstuga, eller lekaffär.


 

Detta funderade jag på vad det kunde vara. Kanske fågelbad? Nej, det tror jag inte. Måste kanske forska lite.



 

Det här vet jag i alla fall att det är en ekorre.


 

En bäver.


 

Och får. Det fanns en hel del skulpturer, välgjorda.


 

Gustaf Fröding föddes här på Alsters Herrgård i Karlstad 22 augusti 1860. Avled 1911 i Stockholm. Fröding var en författare som har skrivit många dikter och då även på Värmlands dialekt. Han var tyvärr sjuk i perioder. Blev nominerad till Nobelpriset i litteratur, men avled innan så han fick aldrig det. Många av hans dikter är tonsatta som till exempel denna, vackra, men lite tragiska dikt, där de två första verserna är så här:



Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,

det är ljus över stränder och näs

och omkring står den härliga skogen grön,

bakom ängarnas gungande gräs.


Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord

står min hembygd och hälsar mig glad,

var mig hälsad!  Men var är min faders gård,

det är tomt bakom lönnarnas rad.



 

Av wiolettan - 30 maj 2023 16:16



Vi var för ett tag sedan ute och åkte med bilen. Lite för att komma ut och mycket för att se hur jag klarade av detta med att sitta i bilen ett bra tag. Vi vill ju så gärna bila upp till mitt föräldrahem i Ångermanland i sommar.



 


Det gick bra men vi tog bara en kort liten tripp. Det kändes, men gick bra. Upptäckte att vi ska nog åka på en liten längre tur.  Vi åkte bland annat förbi en av mina gamla arbetsplatser.


   

Jag har ju jobbat här i Akalla, på Volkswagen. Vi sålde nya Volkswagen, Porsche och Audi, plus en hel del begagnade bilar av olika märken.



   

Jag började 1966 och firman hade då sitt huvudkontor på Lindhagensplan. Den bytte namn många gånger, liksom jag bytte arbetsuppgifter och chefer.  Firman hette Scania Bilar Norr, Volkswagen i Stockholm,  Volkswagen Center, Din Bil, bland annat.


 


Jag började som Adrema operatris, som det hette. Präglade kundplåtar och gjorde adressändringar och lite av varje. Sedan kom jag till försäkringsavdelningen och hade hand om försäkringar och sånt. Flyttade därefter till Ulvsunda och började jobba med avtal beträffande lastbilar, ja tyngre fordon. Efter det kom jag till Leveransavdelningen, fick gå på en kurs på IBM och blev den första på firman som körde halvautomatisk maskin. En skrivmaskin som delvis hade minne.



Sedan kom ju datorer in i bilden, nya kurser och jag hade hand om alla kontrakt. Efter det en flytt igen till Ekonomiavdelningen, där jag administrerade Leasingavtal. Vi var 2 tjejer som hade hand om hela Leasingflottan. Ett stort och många gånger ansträngande jobb. Därefter flyttade jag till Akalla och jobbade på reskontran, in och utbetalningar. De som betalade in sina bilar på bank och postgiro. Därefter började jag som huvudkassörska och då var nästan allt arbete databaserat.  Att betala många hundra tusen kronor genom ett knapptryck blev vardag för mig. Ibland miljoner.


Slutade mitt arbete och fick avtalspension i februari 2004. Tog då hand om min dåvarande man som var dålig. Efter det att han hade avlidit i augusti samma år så tyckte firman att jag skulle komma tillbaka, jobba extra, men det var så mycket som hade hänt så jag avstod.  Jag var då 63 år. Har alltså varit pensionär i snart 20 år.


Som pensionär har jag inte så många måsten utan kan disponera tiden lite själv, beroende på ork och så. Ja, Mysingen har ju en stor del av tiden och han är en planeringsperson, allt ska planeras och helst i god tid. Inte lätt att rubba cirklar där inte.


Nu har han planerat en resa till Värmland så vi blir borta några dagar. Åker i morgonbitti. Datorn blir hemma och hjälper till att vakta, så vi syns nästa vecka någon gång.




 


Var rädda om er och varandra.





Av wiolettan - 26 maj 2023 09:31


Jag har tyckt om att läsa böcker ända sedan jag var tonåring. Som barn kommer jag inte ihåg att jag läste, mer än läxorna då, men inte mycket mer. Men, sedan då jag kom upp i 12-13 årsåldern så växte mitt intresse för böcker.


Vi hade inte så många böcker hemma hos oss, men jag fick låna en del ifrån skolans bibliotek. Jag kunde sitta i timtal och läsa, om jag fick vara ifred. Vet att jag sprang upp till skogen och satt och läste, där var jag för mig själv. Mina föräldrar kunde ropa på mig om jag skulle hjälpa till med något.


”Var är hon”?  "Hon sitter väl och läser som vanligt någonstans”.


Biografier och memoarer, tyckte jag om och gör det än i dag. Att få komma någon närmare inpå livet och kanske få reda på vad som rör sig i deras hjärnor. Jag har inte varit mycket för sagor och sådant. Deckare däremot hade jag en period då jag läste många.



Nu har jag nyligen läst ut en bok som verkligen fångade mitt intresse. Det var allt i ett på något sätt, i den boken. En persons liv, plus dåtids historia.



   

Den handlade om denne hjälte Allan Mann. Pappa till en av mina bloggvänner, Ditte.


På baksidan av boken står det.


Allan Mann från Töreboda är 18 år när han 1939 anmäler sig som frivillig på finska sidan i Vinterkriget mot Sovjetunionen. När sedan Tyskland invaderar Norge går han över gränsen och deltar i strider som leder till Hitlers första nederlag. Svårt sårad på sjukhuset värvas han av brittisk underrätteletjänst och blir agent och kurir mellan Sverige och Norge. Han utbildas till närstridsexpert och fallskärmsjägare och under krigets slutskede släpps han längs fiendens linjer i ett mardrömslikt Norge.


Har ni inte läst boken så gör gärna det. Den handlar om denne Allan Mann som var en modig och orädd yngling som inte tänkte på sig själv utan på att rädda andras liv.  Han gjorde otroliga insatser för sina medmänniskor. En ödmjuk person som alltid stod upp för det han trodde på, och visade det inte bara i ord utan också i handling.  Han slogs för rättvisa bland annat mellan människor, deras rätt till sitt land. Samtidigt så handlar den också om hur det var under andra världskriget. Historia, som vi kanske inte tänker på och vet så mycket om, i detalj. Nyttig och lärorik, inte minst i dagens turbulenta tid.


En i mitt tycke mycket spännande och innehållsrik bok som fångade mitt intresse direkt, jag hann inte läsa långt. En sådan bok som jag vill sträckläsa för att få veta hur det går, veta vad som händer, men som jag samtidigt måste läsa sakta och vila mellan kapitlen för att inte gå miste om något och för att verkligen ta in det som händer i boken.


Mod är att kunna stå emot rädslan,

att övervinna rädslan,

inte att inte vara rädd.        Sa Mark Twain.


Av wiolettan - 23 maj 2023 08:55


...gratulera min ena bror som fyller 85 år. Han är den av mina 9 syskon som jag umgicks mest med som tonåring. Han är tre år äldre än mig och en av mina systrar är 2 år yngre, så det var ju vi tre. Men min bror och jag tillhörde samma församling och sånggrupp och följdes åt till kyrkan mycket ofta. Han spelade mandolin i strängmusiken.


Han var en tusenkonstnär tyckte jag som tonåring. Kunde spela gitarr, mandolin och dragspel, sjöng fint, skrev väldigt många, vackra dikter, fotograferade och hade ett "mörkrum" i sin garderob där han framkallade bilderna. Jag kommer ihåg många kvällar då vi cyklade hem, eller åkte spark beroende på årstiden, hur han berättade om stjärnor och vad de hette, molnen vad de hade för namn och många växter och träd. Jag sög åt mig och tyckte att han var världsbäst.



 

Här spelar han och jag gitarr. Kanske var jag 15 år cirka och han 18. På den tiden kunde jag spela gitarr.




 

Hela familjen, kanske 1951.



Min bror, liksom vi andra syskon, hjälpte ju våra föräldrar med jordbruket då vi var barn och unga och sedan flyttade vi ifrån vår lilla by. Jag var inte så glad då min bror flyttade till Fagersta. Han utbildade sig till ingenjör och jobbade i många år på Saab i Linköping. Jobbade med beräkningar, på både militära och civila projekt. Han hade, som mina äldre bröder studerat per korrespondens, medan han bodde hemma, i tonåren. Det var inte på den tiden som nu, så lätt för ungdomar från landet att flytta hemifrån och plugga.



 

Här en bild av då han var och hälsade på oss 2004.


Han bodde också i USA, i Seattle några år, där jobbade han med beräkningar på Boeing 757. Vid den tiden hade han fru och två barn, vilket han fortfarande har, plus många barnbarn, så jag är säker på att han kommer att bli mycket uppvaktad i dag. En snäll, osjälvisk medmänniska med ett stort hjärta för andra.


I dag skulle också en av mina systrar ha fyllt år, men hon avled för tre år sedan. Hon skulle annars ha fyllt 94 år idag, samma ålder som min äldsta bror hade då han avled, för ett år sedan. Närmare bestämt 1 år och 2 månader, idag precis.


Tusen fåglar sjunger

sommardagen lång.

Gud har tid att lyssna

till varendas sång.







Av wiolettan - 20 maj 2023 08:34


Jag känner en äldre dam, hon fyller 99 år nu i sommar. Hon ringde mig igår och talade om att hon skulle opereras för cancer. Ja, jag visste att hon skulle opereras men inte när. Det hon var så frustrerad över var att hon skulle opereras dagen före midsommaraftonen.


”Midsommar har alltid varit min helg och nu förstör dom den för mig”, sa hon. ”Om du hade ringt mig häromdagen då jag fick beskedet så skulle jag inte kunnat prata med dig, så upprörd var jag, fick inte fram ett ord, men nu har jag lugnat ner mig”.


Jag kan förstå henne till viss del, samtidigt som jag är glad över att hon får sin operation och inte behöver gå och vänta hela sommaren. Det jag blev frustrerad över var att hennes son skulle resa bort över midsommarhelgen och inte skulle följa med sin mamma till sjukhuset. Hon är ju i alla fall snart 100 år. Jag frågade och hon sa då att hon skulle få sällskap av någon från där hon bor. Det känns bra.


Några bilder ifrån vår morgonrunda.


 

Tulpanerna lyser så fint.


 

I Tornparken såg vi två harar som satt alldeles blickstilla. Vi stod en bra stund och tittade på dom, men de satt kvar.



 

En fin röd hjälm på en bänk, också i Tornparken. Glömd och övergiven.


 

En till hjälm. Hur kan de bara glömmas bort.


 

Här en grön hjälm, på en hyrcykel. Tror någon att hjämen ska finnas kvar dagen efter. Detta är ju i tidiga ottan och nästan alla ligger ock sover förstås. Så många hjälmar, de kostar ju pengar.


 

En käpp. Någon klarade sig kanske utan käppen på hemvägen. Hoppas att ägaren hittar den igen.


 

Detta är inte glömska, detta är slarv. En flaska slängd på trottoaren. Farligt om inte hundägare, till exempel ser upp.



 

Några gator längre bort, ännu mera glas.


 

Men, då är det inte slarv eller glömska, utan förstörelselusta.



 

Utsikt från en bro över järnvägen som ska grävas ner under jord.



 

Jag ska väl inte glömma att visa ett hjärta. Tre hjärtan är det ju.



Av alla de gåvor som en

vis försyn har givit oss för

att forma livet absolut lyckligt,

är vänskapen den skönaste.

Presentation


Välkomna till min blogg. En 81 årig tjej som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har gift mig två gånger. Min förra man avled 2004. Gifte mig 2010 med min nya man.

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards