Senaste inläggen

Av wiolettan - Tisdag 17 okt 08:51


Idag, mulet både ute och inne.




Giv mig den frid, som djup likt floden flyter

och gör att livets öken blomstrar blid.

Giv mig den tro som natt i dag förbyter

och lär mig vänta än en liten tid.


En liten tid mig törnen ännu sårar

och stormar möta här i tidens gång.

En liten tid att så min säd i tårar

och sen kan skörda ut i jubelsång.




En liten historia.


En 80-årig dam önskade sig en bok av prosten Engström, men fick av misstag en av humoristen Albert Engström.


Hon utbrast:

Hade jag inte vetat att det var en gudsmans ord så hade jag väl skrattat mig fördärvad!



 

En bild jag tog i slutet på förra veckan, vid vår förmiddagsrunda.



 

Även denna bild är ifrån förra veckan, fast vid en tidig morgonrunda.





ANNONS
Av wiolettan - Fredag 13 okt 10:34


Då jag var och besökte min hjärtläkare senast, nu i höst, för min årliga kontroll av pacemakern och hjärtat, frågade jag honom om jag kunde få sluta med Waranet, blodförtunnings medicinen.


”Nej, det går inte, du måste fortsätta och ta en sådan medicin så länge som förmaksflimret återkommer”.


”Men”, fortsatte han ”vi kan pröva någon annan sort, om du tycker att det är jobbigt att gå så ofta och kolla värdet, du har flera kriterier som ger dig rätt att få en annan medicin”.


Så började vi diskutera om för och nackdelar med en annan tablett och om de var lika säkra som Waranet som är ett beprövat preparat som har funnits länge och som det även finns motmedicin mot, om man skulle drabbas av en blödning.


”Pradaxa, kan vi pröva”, sa doktorn.


Då hörde jag sjuksköterskan säga, lite tyst så där:  ”Nej, den går inte ihop med Multax som hon har för hjärtrytmen”. Inte meningen att jag skulle höra.


”Nej, just det, då provar vi Eliquis istället, det finns ju motmedel på det också och är ett mycket bra och kollat läkemedel. Det är lite dyrt, men det är ett bra alternativ till Waran”.


Då sköterskan sedan tog EKG på mig så sa jag: ”bra att doktorn har dig här”. ”Säg det högre” sa hon, ”så att han hör”.


Så skrattade vi alla tre. De är så trevliga och lättsamma där.


Fick därefter instruktioner för övergången, då Waranet ska fasas ut och då sa sköterskan.


”Du får vara beredd på att de blir inte glada på vårdcentralen då du slutar med Waranet för de tjänar bra på de patienter som går på Waran, med alla dessa kontroller och prover och den här tabletten är dyr. Men stå på dig så ska du se att det går bra”.


Nu fick jag nästan hjärtsnurp. Att någon ska behöva bli ledsen på mig och kanske lite småarg är bland det tråkigaste jag vet. Jag vill så gärna att alla ska vara glada och jag vill inte förorsaka något tjafs.


Så på natten kunde jag inte sova, låg och vred och vände på mig. ”Hur gör jag, vad säger jag”? Återkom ideligen. Sköterskan skulle ringa efter en vecka då jag skulle ha tagit sista kollen gällande Waranet och höra om jag hade ändrat mig, om inte så skulle hon tala om doseringen av den nya tabletten.


Som alltid så talade jag om allting för Gud och bad honom att hjälpa mig, så någon slapp bli arg eller ledsen på mig, eller att jag i ren frustration skulle brusa upp. Jag har kort stubin. Jag har också en barnslig tro på att Gud hör bön men sen att Han kanske inte svarar så som jag tycker, det får jag ta, eftersom Han ser bortom min snäva horisont.


Jag somnade och vaknade på morgonen och visste precis vad jag skulle säga till doktorn på vårdcentralen., vilket jag också gjorde. Sa till läkaren att detta var sista gången som jag skulle ta provet och att jag skulle sluta med Waran så jag ville inte ha någon ny tid.


”Hur kommer det sig”? Varför ska du inte fortsätta med medicinen? Du har ju fortfarande flimmerattacker”.


”Jag ska byta till en annan stroke förebyggande medicin”.


”Men, varför vill du sluta med Waranet, det är ju en bra tablett och fungerar bra , finns motmedicin, så det är inga problem om du skulle få någon större blödning”?


Då sa jag vad jag hade kommit på då jag vaknade på morgonen.


”Jag har förmaksflimmer cirka 55% av min tid och har jag då en tid att passa här för att kolla värdet och inte kan gå, så får jag betala 200:- om jag inte säger återbud före 24 timmar. Många gånger vaknar jag på morgonen med flimret, försent att lämna återbud, det kan bli mycket kostsamt för mig”.


”Men ojdå, det förstår jag, så kan du ju inte ha det, det är klart att du ska börja med den nya medicinen”.


Ni må tro att jag var lättad då jag gick därifrån, kunde jag trippa fram så skulle jag gjort så, det är jag övertygad om. Läkaren till och med önskade mig lycka till och sa att det skulle bli en lättnad för mig.



 

Några deviser ifrån min Optimistlåda.




ANNONS
Av wiolettan - Tisdag 10 okt 10:06


...i brevlådan, eller rättare sagt en avi om ett paket. Det kom igår men jag  kunde inte hämta ut det då, så jag fick snällt vänta till idag. Men, då gick jag och mysingen iväg snarast nu på förmiddagen och jag fick mitt efterlängtade bokpaket. Det rymdes inte i brevlådan, så det var därför som vi fick hämta ut det på "posten".


Böckerna kom från Skåne närmare bestämt Ystad, närmare bestämt ifrån vår bloggvän och författare Bosse Lidén.


Jag har som ni förstår, inte hunnit med att läsa dom ännu, men har tjuvkikat lite och det gör mig ännu mera sugen på att få sitta ner och grotta in mig i läsandet.


Den dedikation som Bosse skrev till mig, gladde mig mycket.



 

Molnbild som jag har fotat vid vår resa till Trehörningsjö.



 


Några tänkvärda ord ur min almanacka.



Ni som läser min blogg, jag önskar er en finfin dag.



Av wiolettan - Måndag 9 okt 09:55


För flera inlägg sedan så visade jag några bilder på vilda djur och berättade att vi hade varit på safari och frågade om ni kunde gissa var.


Jag fick en hel del gissningar men ingen stämde så nu ska jag berätta svaret. Kanske ni trodde att jag hade glömt bort det, eller så att ni kanske hade glömt frågan. Hur det nu än var och är så kommer här upplösningen.


Vi åkte på en dagstur med SPF, vår pensionärsförening, till Gräddö och Samtorps gård. Samstorp ligger på Rådmansö i närheten av Gräddö. Det är en rätt så stor gård där de har ett vilthäng och där betar dovhjortar, mufflonfår och kronhjortar med flera djur.


Vi åkte runt i viltområdet och fick se mycket och många olika djur på nära håll. Där på gården fanns det, kronhjort, dovhjort, visenter, mufflonfår, vildsvin, hästar, höns och kaniner.

 

En gammal eka till beskådande.



 

En trilla kallade vi detta åkdon, då jag var ung. Jag har själv åkt med häst i en liknande.





   

En sjö, för djuren att dricka vatten ur har ägaren också gjort.




 

Dessa vagnar tar cirka 50 personer. En traktor drog dessa tre vagnar där vi satt relativt skyddade. Ingen blev biten eller något så´nt och vi kände oss trygga där vi satt och åkte runt, stannade ibland och fick mata de vilda djuren. Guiden hade lagt ute en mängd bröd och limpor i vagnarna, så vi hade fullt upp.

 

Här är vår guide, tillika ägaren. Han är kompis med flera av djuren och har gett dem namn. Det kostar 100:- för barn och 150:- för vuxna att åka på en guidad safaritur. Bara att ringa och beställa tid.



 

Vildsvin syns här.



 

Dessa hjortar fanns det gott om.


 

Dom här var stora och såg mäktiga ut.


 

Slagsmål på gång, eller?



 

En albino, kanske? Ovanlig i alla fall med sin vita färg.


Vid besöket på Samstorps Gård, där vi fick inhandla kött, alla möjliga olika vildkött, fick vi också kafferast med macka med något vilt på. Det var gott men jag ville inte veta vilket av djuren det var.


Vi handlade inte något från köttdisken, men däremot köpte vi en burk honung. Mycket god.



  

Sedan fortsatte bussen till Kapellskär för en båttur till Åland. Där på båten blev Shirley Clamp intervjuvad av Ragnar Dahlberg. De underhöll oss och och vi fick reda på en hel del om Shirleys liv. Intressant.



 

Hon sjöng också, många av sina kända låtar.


Sammantaget blev det en lång, intressant och givande dag.





Av wiolettan - Söndag 8 okt 08:08


Söndag, vilodag, Nils namnsdag och även Vägledningens dag firas detta datum.


Då jag hörde att det var "Vägledningens dag" idag så blev jag glatt överraskad för jag visste inte att det fanns en sådan dag. En särskild dag att vägleda sina medmänniskor. Då är det ju oerhört viktigt att vi vägleder varandra rätt, på rätt väg så att säga. Att det vi säger, skriver och gör, förhoppningsvis hjälper våra medvandrare att få en bättre dag, en lite ljusare dag. Det är Sveriges Vägledarförening som har instiftat dagen.


Egentligen ska det inte behövas vara en speciell dag till detta, det ska gälla alla dagar.


Att rätt vägleda våra barn och ungdomar som en dag ska ta över är viktigt. Det uppväxande släktet måste kunna lita på oss och känna sig trygga med oss. Då har de en grund att stå på, en grund som hjälper dem vidare i livet.


Det kommer mig att tänka på en barnhistoria som är sann.


En liten pojke satt i tågkupén ensam på en bänk. Han var för första gången ute på egen hand.


"Är du inte rädd för att åka tåg så här ensam"? frågade medpassageraren på bänken mitt emot.


"Nej, varför skulle jag vara rädd? Åka tåg är inget farligt".


"Men, du har ju inte mamma med dig"?


"Nej, men det är min pappa som kör tåget".



Vill visa några fler bilder som jag tog då jag var hemma i Trehörningsjö nu i höst.


 

Mitt barndomshem och höstens färger.



 

Undrar vad detta är för ett litet träd? Ser nästan ut som eklöv. Nej,  lönn förstås.


 

Dessa blommade på "sista versen". Tagetes heter dom.



 

Vid vår husknut växte det lingonris och på dom en hel del lingon.



 

Här har dimman lägrat sig, en tidig morgon.



 

Boa, heter detta lilla hus. Där hade vi ett förråd av olika saker som jorden bjöd på. Samt att pappa hängde upp köttet då han hade slaktat någon gris, får eller kalv. Jag hade svårt för att se det, men så var livet för en bonnjänta förr i tiden. Det var bara att kämpa och knipa ihop.



 

Här skulle jag ta en bild av månen, då den steg upp, men jag misslyckades.


Hoppas att ni alla mina bloggvänner får en finfin söndag. Vad vädret anbelangar så är det ett fint regn som strilar utanför fönstret.





Av wiolettan - Fredag 6 okt 08:54



Det var ett tag sedan som jag var inne på min blogg och skrev något, beroende på flera saker. Bland annat så har jag vissa dagar haft mina flimmerattacker och förkylning med feber var inte heller trevligt, samt att vi åkte upp till Ångermanland och stängde av vattnet för vintern.


Jag trivs mycket bra där i Trehörningsjö. Andas in ren klar luft, inga avgaser och ingen trängsel. Men, skulle jag bo där året om så måste det kanske vara i en annan stuga eller lägenhet. Det blir annars mycket snö att skotta på vintern och kanske svårt att ta sig fram. Plus att de bekvämligheter som är förknippade med att bo i en stad med närhet till allt har blivit en kanske allt för inrotad självklarhet.



 

Det var grådisigt då vi bilade på Höga Kusten bron, över Ångermanälven.


 


Men, vi åkte mil efter mil på, för det mesta, raka och fina vägar. Mysingen körde med den äran, hela vägen, drygt 60 mil, med några små stopp för mat och dryck.



 

Y-et som symboliserar Västernorrlands län, susade vi förbi i 110 km.


 

Vi gjorde ett stopp till, utöver kaffe och matraster. Vid denna fina domkyrka. Den ligger i Härnösand och jag hade aldrig varit där förr.


 

En mycket vacker och påkostad kyrka. Det är min 90-årige bror som syns i förgrunden. Han följde med oss på resan och det tyckte vi var så trevligt. Han berättade bland annat att han som 10-11 årig grabb hade varit i denna kyrka och sjungit på en gudstjänst. Sedan dess hade han inte varit här så jag tror att han tyckte det var roligt med ett återbesök.



 

Detta är orgeln, pampig värre.



 

Hemma, med alla fina höstfärger runt om.



 

Här sitter jag på bron och fotar en del av min brors trädgård.



 

Vår närmsta sjö. Vindstilla var det denna dag så sjön låg blank och fin.



 

Vi hade tur med vädret. Det var disigt och dimmigt på förmiddagarna men eftermiddagarna kom solen och lyste och värmde upp. Uppehåll, utom då vi bilade hemåt igen, då var det några regnskurar.



 

Denna bild har jag tagit cirka två kilometer ifrån vår stuga.


Som sagt, jag trivs där uppe i mina barndomstrakter. Så får jag ju träffa några av mina syskon också, det är alltid trevligt. Jag har två syskon som bor i Ångermanland och en i Västerbotten. Min syster som bor i Vännäs, utanför Umeå var hos min bror en stor del av tiden som vi var där.


Storasyster Eva till sin några år yngre syster:

"Varför måste du jämt och ständigt säga emot mig, vad jag än har för uppfattning"?

"Var glad för det du, annars skulle vi ju ha fel båda två".







Av wiolettan - Tisdag 26 sept 18:49


Ni får förlåta mig så mycket men jag har inte skrivit något här på några dagar och orkar inte gå in till er och läsa eller kommentera.


Jag måste gå och lägga mig och vila för att se om jag orkar följa med mysingen och min bror upp till Ångermanland och stänga stugan för vintern.


 Mitt på da´n i dag hade jag 38 i feber så går det neråt så är det bra. Kollar i morgon bitti.



 

Ingen gissade rätt på platsen som vi hade besökt, i förra inlägget. Det var tre sådana här vagnar som skjutsade oss och jag frös, kanske då jag blev sjuk.



 

Ett litet hjärta får ni idag också.  För ni ser väl hjärtat?



Sköt om er och var rädda om varandra.





Av wiolettan - Lördag 23 sept 11:20


Det har kommit två nya elever till tredje klass, två pojkar som är tvillingar. Fröken hälsar dem välkomna till klassen och ska skriva upp deras namn.

"Vad heter du nu då", frågar hon den ena.

"Konstantinopel".


"Jaså, och du då"?

"Kristianopel".


"Vad är det här för skoj", snäser fröken. "Man driver inte med sin lärarinna på det viset. Nå, vad heter ni i efternamn"?

"Det sa vi ju, vi heter Opel. Jag heter Konstantin och brorsan heter Kristian."


De barnen, de barnen.


Häromdagen då jag sökte ibland mina bilder hittade jag denna.


 

Min fina Topsy. Jag fick den som liten kattunge av min förra man, strax efter det att vi hade gift oss. Han hade snabbt kommit underfund om att jag älskade katter. Topsy bodde hos hos i nästan 17 år. Först i lägenhet i Sollentuna, sedan radhuset i Vaxmora, sedan villan i Duvbo och till sist lägenheten här i Sundbyberg.


En fin katt, lite norsk skogskatt och lite perser, om jag minns rätt.



Vi hade gäster hos hos i går och fick frågan om vi inte ville skaffa oss en hund, för att ha sällskap då vi är ute och vandrar.


"Nej", tyckte mysingen, "vi har sällskap av varandra".


Dom vet ju också att jag tycker om katter och tyckte att en katt då, vore inte det något. Men, det blir inget av med det. Mysingen är lite allergisk och samtidigt känner han att vi bli låsta om vi skaffar husdjur och det har han rätt i.



 

Dessa är väl vackra djur?



 

Även denna har sin charm.


Dom här fotona tog jag i måndags då vi var på en dagsresa. Kan någon gissa var?


Hoppas att ni får en finfin helg, kära bloggvänner.





Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 76 åring som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har varit gift två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan år 2010.


Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se