Senaste inläggen

Av wiolettan - Torsdag 29 juli 08:19


...att ta våra morgonpromenader i nya omgivningar på vår resa.


 

Det fanns fina promenadvägar runt hotellet där vi bodde. Denna var raderad ifrån alla kartor. Troligen av före detta militära skäl.



 

För min del lite för mycket uppför, men jag stretade på och gav inte upp, så upp kom vi.


 

Plakat var uppsatta med tankeväckande läsning.


 

Här var det dags att slappna av lite, tydligen. Men, vi gick vidare.


  

Någon har tänkt på dessa små djur också. Till och med ett hjärta har den personen ritat på skylten.


 

Är det någon som kan se vad dessa fina giraffer är gjorda av? Ett riktigt konstverk tycker jag. Vilket stort jobb som är nerlagt på detta.


    

Det var en lugn och stillsam ort, eller så var vi, som vanligt inte ute då andra var ute.


 

Torget var öde och tyst. Sådana här gånger kan jag mer än annars längta efter att bo på en mindre ort. Ni kanske förstår varför min man planerar resor som inte går till storstäder eller badstränder.



  

Men tydligen var det annorlunda förr. Som vanligt på den gamla goda tiden.


 

Vi besökte också ett strykjärnsmuseum. Det var något i särklass, nyttigt och intressant att följa historien på detta sätt.


 

Det var verkligen ett museum. Jag har aldrig sett så många strykjärn på en och samma gång. Det är ett privat museum och det var ägaren själv som visade oss runt och berättade om många av de rariteter som han hade. Vi kunde inte gå igenom alla 3.500 strykjärn, men det minsta, det största, det äldsta, det nyaste, resestrykjärn och barnstrykjärn och så vidare. De är ifrån 1600-talet och fram till våra dagar.


Museet startades i början av 1960-talet då Lars Ivarsson fick dom första strykjärnen av sin mormors mor. Sedan har han samlat, köpt och fått. De kommer ifrån 24 olika länder. Många av de äldre strykjärnen var så vackert utsmyckade. Som Lars sa: ”de utgör en fröjd för ögat. Det är en himmelsvid skillnad, förr kunde de verkligen designa”. Jag är beredd att hålla med honom.  Och så tunga en del var, jag skulle aldrig kunna stryka några kläder, eller kanske inte ens lyfta en del av dom som var tyngst. Han räckte mig ett så jag skulle testa, men som tur var så höll han i för jag "dök" ju direkt.


Efter denna privata visning så fick vi se hans stora fina trädgård, bakom huset. Där var det verkligen mycket att beskåda, så jag glömde helt bort att ta bilder.  Han visade oss sitt växthus, sina blommor, äppelträd med 4 olika sorters äpplen och päronträd med 4 olika sorters päron, alltså på samma träd, vinrankor och diverse olika bärbuskar, med mera.


    

Lilla Malma Kyrka heter den här kyrkan i Malmköping och är troligen ifrån början av 1200 talet, i alla fall byggnadens äldsta delar.  I slutet av 1300-talet förlängdes kyrkan. Under 1700-talet byggdes kyrkan till ännu en gång. 1872, då byggdes en ny sakristia. Under 1890-talet var det dags igen, då vidgades bland annat fönstren. År 1957 förlängdes kyrkan 5 meter. Så det har hänt en hel del under årens lopp.

  

Dopfunten är rätt ny, den skänktes 1931 och är av kalksten. Predikstolen är ifrån 1648.


 

Vi besökte en gudstjänst där, på söndagen och det var ordnat fint med corona anpassade mellanrum mellan platserna.


Vi pratade lite med prästen före gudstjänsten och hon frågade varifrån vi kom, anledningen till vårt besök i just Malmköping och vi berättade, vilket hon tydligen tyckte var roligt, för hon neg och grattade. 


Hon höll en fin predikan om vikten av att vi som kristna lever ett kristet liv. För oss själva och för våra medmänniskor. Det är så lätt att låta det vardagliga, det materiella, ta överhanden. Vi har så mycket omkring oss vi människor och tiden går.


Det var så trevligt att komma ut och se något annat, än hemmavid. Är så tacksam att jag orkade denna resa och att det gick bra.



Är människan måttlig och förnöjsam,

så är inte ålderdomen någon tung börda.

Är hon det inte, så är också

ungdomen fylld med besvär.

 

Av wiolettan - Måndag 26 juli 07:55


…och det var härligt att åka genom ett Svenskt vackert landskap. Vi undvek motorvägar och därför blev det ibland lite trevliga omvägar. Men bättre med omvägar än motorvägar, tycker jag.




   

Vi kom till Gnesta, en trevlig liten stad med 11.000 invånare.



   

Mysiga småvägar, genom Sörmländska skogar.



   

Visserligen stod det i den fina dikten som jag fick av min man att vi skulle åka i 80 knutar men det gick inte alltid på de härliga vägar vi färdades på. Men ibland så stämde dikten in, även på det området.



    

Vi blev sugna på kaffe och tog det tillsammans med en budapestbakelse. Det var så länge sedan som jag unnade mig en bakelse så jag njöt tillfullo. Fast det tog tid att få i mig den, men gott var det.


  

Fikat intog vi i Nykvarn på Café Änglagott och det gjorde verkligen skäl för namnet.




 

Cafet drivs av kyrkan som ligger precis bredvid.


  

Det var ljust och fint där inne i kyrksalen, corona avstånd mellan sittplatserna.


Vi åkte vidare och ibland fick min man stanna bilen så att jag kunde få vila min kropp, eller sagt sagt höften och ryggen.



  

Här hade vi det fint en stund. Någon hade till och med satt blommor på bordet. Jag satt och inbillade mig att dom var speciellt till min födelsedag.


  

Den ena rondellen efter den andra bilade vi igenom. Jag tycker ibland att det kan vara onödigt med rondeller på, ja nästan landsbygden, men det kan vara intressant att se hur de har försökt att göra det fint och annorlunda.



  

Vi åkte vidare på smala krokiga vägar. Det gällde att ha ögonen på vägen och vara beredd på alla kurvor. Jag brukar sitta bredvid föraren och köra. Han kan ibland tycka, ”inte behöver du bromsa så hårt”.

    

Så kom vi då till Malmköping där vi hade bokat rum på detta hotell. Det låg på en höjd och med vacker natur runt om, med fina promenadvägar. Lugnt och lite avskilt, precis som vi ville ha det.



  

Det såg bra ut i receptionen och personalen var trevlig och tillmötesgående



  

Sköna platser att ta igen sig på i lobbyn.

'


  

Avkopplande att sitta ner och bara njuta av utsikten. Kuddarna var mjuka fast det syns som om det är vedträn.


  

Mysig dubbelsäng.


  

Det var ett ovanligt stort rum. Jag var inte van vid att ha så stor yta att röra mig på i rummet, då jag är på semesterresor.


  

Vi hade som allt i ett,  sovrum, ett vardagsrum och ett TV-rum, fast lite i miniatyr.




     

Utsikten var harmonisk. Det andades avkoppling, semester och återhämtning.



  

Vi besökte också museum, som till exempel detta. Museet Malmahed. Det är ett militärmuseum och det ligger i ett gammlt logement. Museet visar hur det kunde vara  på 1774-1921 då Södermanlands regemente hade sin övningsplats här.


 


 




 



 

Malmköpingsknekten fyllde 50 år i fjol. Den står i givakt och sägs vakta Malmköping. Den som har skapat den 1970, är slöjdläraren Göran Håkansson och hans fru målade den. Den är ortens egen souvenir. Knekten finns i fyra storlekar och säljs på olika platser i Malmköping. En femte storlek är tre och en halv meter hög. Den står i en rondell i infarten till köpingen.



Du som tycker att dagarna går

och livet flyr.

Ta dig samman och

gör någonting onyttigt.




Av wiolettan - Fredag 23 juli 08:12


Tack så mycket till er alla som har tänkt på mig lite extra och sänt ett Grattis till min 80-årsdag, via blogg, mail, telefon och annat. Tack vare det och min man, så fick jag en finfin dag.


Nu är jag tillbaka, hemma och i bloggvärlden. Ja, hemma har jag varit ett bra tag, men inte arbetat vid datorn. Det har, vilket är allmänt bekant, varit mycket varmt här i Stockholms området och på många andra platser i vårt land. Eftersom jag har en stationär dator och den står i ett rum som är mycket varmt då det är varmt ute, så har jag inte kunnat sitta här så mycket och än mindre orkat skriva något.


Men nu tänkte jag att jag skulle försöka. Bara detta att sortera alla bilder som jag har tagit på vår resa, tar tid. Jag kan inte begripa varför jag tar så många foton? Min man tar inga bilder, bara om jag har glömt min kamera och ber honom ta ett kort via sin telefon. Förr i tiden, då jag var tvungen att lämna in bilderna hos en fotohandlare som framkallade dom och gav mig bilder och kopior, då tog jag inte så många kort, men nu tänker jag, det är ju bara att kassera om jag inte är nöjd med dom, eller jag kan i varje fall välja ut den bästa bilden och slänga resten. Det kostar inte mer för det, som förr i tiden.


Var har vi varit då? Ni minns kanske att jag fick ett brev av min man och det öppnade jag inte förrän på kvällen före avresan och fick se att vi skulle till Malmköping. Inte någon lång resa, vilket är bra, samma hotell flera nätter, vilket är bra. Så sammantaget så blev det en lugn och trevlig semester, med mycket med vila, promenader, besök på museum och i kyrkor och resten bara koppla av och slappa. Inte några plikter eller måsten vilket kändes mycket skönt.


   

Så var vi på väg. Undrar om någon känner igen denna bro? Jag gör det inte.


     Brännkyrka kyrka. Stilren och vacker.



 

En mindre kopia av kyrkan, på lekplatsen.


Brännkyrka kyrka i Älvsjö var den första kyrkan på resan som vi stannade till vid och även tittade in i. Den ligger nära Stockholm men jag hade inte besökt den tidigare. Den byggdes troligast i slutet av 1100-talet, så den är rätt gammal, men den har brunnit 4 gånger, därav namnet, Brännkyrka. Vid en brand i början av 1700-talet brann hela inredningen. År 1975  restaurerades och tillbyggdes kyrkan. Altare, predikstol, bänkar och dopfunt, kom till kyrkan då, 1975. 2004 gjordes ännu en ändring, bland annat flyttades altaret fram. Kyrkan är öppen varje dag mellan 9-18.


 

Ljust och öppet. Det ser riktigt modert ut därinne.


     

Altartavlan, ett konstverk i glas och trä av Bertil Vallien mottogs 2011 och heter Livsresan.



    

Vid Salems Kyrka stannade vi också till. Den var också öppen, men vi gick inte in för begravning pågick.



    

Utanför, vid grinden stod ett minnesmärke av Helgonet Sankt Botvid som levde på 1100-talet och som levde ett märkligt och intressant liv, med många mirakel och under. Han har till och med en källa uppkallad efter sig. En källa där vattnet kommer upp av eget tryck. Det kommer 5-10 liter vatten per sekund.




  

Vi sökte efter den källan, men hittade den inte. Den ska ligga vid sydöstra spetsen av Bornsjön i Salems kommun.


 

Här, någonstans i skogen, skulle den finnas.


   

Vi lämnade bilen vid vägkanten och gick ner mot en stig som vi hittade, men det verkade vara så svårt och brant, längre ner, så vi vände och fick ge upp hoppet om att finna källan, denna gång.


Vi vände istället bilnosen mot nästa plats, för 11-kaffet. Fortsättning följer.



Det gäller att ha mod

att vara den man är.

Och inte tappa modet

för att man är den man är.



Av wiolettan - Fredag 9 juli 10:32


På vår morgonrunda häromdagen mötte vi en av dom som vi såg nästan dagligen ”förr i tiden”, på den tiden då vi gick runt Råstasjön och Lötsjön nästan varje dag. Jag blev lättad över att se honom igen. Vi hade pratat och undrat varför vi inte hade sett till honom på ett tag. Men som tur var så gick det ingen nöd på honom, frisk och pigg som vanligt.



 

Näckrosor vid Lötsjön.


 

Vackra blommor.


    

Herr och fru Svan ligger och vilar.



 

Dessa sjöfåglar står och vilar.



 

Kanadagässen gör sig morgonfina.



Det känns ovanligt, ja nästan märkligt att vandra ut nu på morgonen.  Vi är så vana vid att folk stressar iväg till sina jobb och det är rörelse och liv, om det inte är en lördag eller söndag, för då är det nästan öde.


Men nu, inte många gående, cyklister eller bilister. Bilar, ja det är så stor skillnad. Det brukar vara många i rörelse, för att inte tala om parkeringsplatserna. Ibland kan vi gå länge utan att se en enda ledig bilplats. Juli månad och industrisemester är väl en av anledningarna att det är så mycket lugnare nu.


Det påminner mig om en sann händelse som Mysingen berättade för mig en morgon.


Mysingens farföräldrar bodde här i Sundbyberg och på den tiden, på 1920-talet, var det inte lika vanligt att ha bil, som det är nu. Bara de som hade det lite bättre ställt kunde unna sig den lyxen. Mysingens farfar var byggmästare och hade det inte så pjåkigt. Han gillade nymodigheter.


En kväll tog de bilen in till Stockholm för att gå på Operan. De ställde sin bil precis utanför entrén till Operan och gick in och såg föreställningen. Då de kom ut stod det en polis framför bilen och gav dom en parkeringsbot.


”Men oj”, sa Mysingens farmor, ”får vi inte ställa bilen här? Konstapeln förstår vi är ifrån landet och visste inte det”. Polisen såg på bilnumret att det var bokstaven B och det betydde Stockholms län.


”Det får vara för denna gång då, men nu vet ni det, så gör inte om det”.



Tacksamma och glada åkte dom iväg, hem till Sundbyberg. Så kunde det gå till på den gamla goda tiden.


 

Fick detta av min Mysing. Har inte öppnat brevet ännu, men tydligen åker vi iväg ett tag. Var och hur länge, ja det är frågan.


Sköt om er och varandra.


Några visdomsord som jag hörde för första gången igår.


Jag hör inte vad du säger,

för ditt handlande pratar

högre än dina ord.

Av wiolettan - Tisdag 6 juli 08:28


”Om det inte vore för kroppen, så skulle jag vara mycket ung”, sa jag till Mysingen igår morse vid frukosten och då jag hade sagt det, så hörde jag själv hur konstigt det lät. Så jag förstår att han brast ut i skratt. Ett gott skratt förlänger, som bekant livet, så det unnar jag honom verkligen.


Vi hade just kommit hem ifrån en liten morgonrunda och då blir jag trött och det värker lite överallt, men inuti är jag fortfarande pigg och alert och även i drömmarnas värld. Undrar varför jag inte känner, eller är gammal, då jag drömmer? Jag springer fortfarande i full fart för att hinna med tåget eller tunnelbanan.


Jag tror att vi människor har fått drömmar och fantasi för att vi ska klara av en del besvärliga saker som kommer i vår väg.


Albert Einstein sa:


Fantasi är viktigare än kunskap.

 


   

Dessa gula rosor lyser verkligen upp vid Tulegatan.


 

Även dessa röda, utmed husväggen.


 

Svanfrun ligger och vilar.


 

Hon har bra utsikt över Lötsjön.  Då jag går där vid Lötsjön så åker mina tankar ofta tillbaka till då jag var ung och jag kunde vistas ute mycket i skog och mark, till lugnet uppe i skogsbackarna. Det var bara fåglars kvitter som hördes i tystnaden.




Jag minnas vill min barndoms sköna stunder, dess muntra lekar och dess fröjd och frid.

Då solen lyste över hoppets lunder och världen log liksom en majdag blid.

Jag minnas vill de glada vänskapsringar, som skingrats sen som frön med stormens vingar.

En hälsning varm till varje barndomsvän. Jag minns dom än.


Jag minnas vill mitt barndomshem det kära. Min mor, min far och mina syskon små.

Där gavs mig kärlek, och där fick jag lära, att till min Gud som till en fader gå.

Vart hjärta som i omsorg för mig vakat, allt ljuvt, allt skönt, allt innerligt jag smakat.

Var lycklig dag, som hört mitt hjärta till. Jag minnas vill.


Var rädda om er och varandra.



Av wiolettan - Torsdag 1 juli 08:18


Tänkte att jag skulle visa lite flera bilder ifrån Arboga, denna gamla fina stad. Det har funnits bebyggelse i Arboga sedan 900-talet. Den blev en stad på 1200-talet.


  

Här var det troligen någon inspelning på gång. Den som filmade går sist, som ni kan se. De andra är klädda som förr i tiden.



 

Arbogaån.



 

Den gamla bron över Arbogaån.


 

Mycket järn exporterades ifrån Arboga.


    

Vid en pizzeria, tror jag det var, satt en katt. Jag pratade lite med den, ni ser, öronen bakåt och den lyssnar.


 


Men, så steg den upp och kom emot mig, då slutade jag prata med den, vis av erfarenhet. Vill inte att katten skulle följa med oss, den verkar ha det så bra där den var.



   


Heliga Trefaldighets Kyrkan var öppen så vi gick in och möttes av en mycket välkomnande man som visade och förklarade allt vi ville veta om kyrkan. Den blev färdig under 1300-talets början. Sedan har den byggs på och om under tider som gått.


   


På grund av Coronan så hade kyrkan inte kunnat ha vanlig konfirmationsavslut. Men de hade löst det på det sättet att en konfirmand i taget fick komma in i kyrkan och för sina familjemedlemmar visa och berätta vad de under terminen hade lärt sig. Det tog en hel söndag, men blev helt Coronasäkert.



 


Här ser ni hur plakat och ritningar var uppsatta utefter bänkraderna. Jag vill lova att det var mycket intressant och lärorikt.


Ljuskronorna som ni ser två stycken, är gåvor till kyrkan. De är av mässing och är de största i Nordeuropa.


   


Utanför kyrkan står Engelbrekt staty. Han gästade  bland annat Arboga och höll möte där. Dit kom många berömda personer ifrån hela landet för att smida planer mot den dåvarande kungen. Detta möte ses som Sveriges första riksdag och kallas för Arboga mötet. Statyn av Carl Eld, sattes upp 1935, vid riksdagens 500-årsjubileum.



 


Utanför kyrkan finns också en minnessten över Lasse-Maja.


Den rikskände stortjuven Lars Larsson Molin begravdes här 1847. Han blev känd som Lasse-Maja, eftersom han utförde många av sina kupper klädd som kvinna.



 

I  lobbyn på hotellet, fanns en spegel, där det syns att vi har varit i Arboga.


Idag har vi lite svalare väder och det känns bra. Värmen som har varit är lite för mycket för mig. Vi har tänkt att åka "hem" till Ångermanland till min 80-årsdag, men det verkar som om värmen sätter stopp för dessa planer. Vi får ser.


Var rädda om er och varandra.







Av wiolettan - Fredag 25 juni 07:54


…att det har blivit ett så långt uppehåll på bloggen, för mig igen. Men, nu känner jag mig bättre och kan skymta ljuset i tunneln. ”Skam den som ger sig”, som jag brukar säga till Mysingen. Nej, nu ska jag inte skoja bort det. Det var mycket jobbigt, men idag, en ny dag.



   

Mår bättre och hoppas att datorn också mår bra. Den är som jag, gammal och trög. Det är inte någon idé att försöka hjälpa till med något här hemma, det händer bara en massa besvärligheter.


I förrgår råkade jag slå ner en tavla med glasram, och glaset gick i många bitar och även ramen gick sönder.


I går slog jag ner Mysingens mus vid datorn så den gick i två delar.


Skulle igår, hjälpa till att göra en ost –och skinkpaj, ställde inte in pajskalet i ugnen först, utan innanmätet. Har aldrig hänt förut. Men, det är bara att gå vidare. Förstår att Mysingen mer och mer vill ha, så att säga uppsikt över mig. Beror nog på min klantighet och vinglighet. I dag får vi se hur pajen blev, har inte smakat den ännu.



Ska pö om pö titta in till er, men jag tar det lilla lugna.


   

Tack för er omtanke och alla snälla och fina kommentarer.


Vill önska er mina bloggvänner, en riktig Trevlig Midsommarhelg.



 

Skönt att veta att det finns Någon som ser till oss och som vi får be till och tro på.




Av wiolettan - Torsdag 27 maj 09:45


Äntligen verkar det häftiga regnvädret ha dragit undan. Det har kommit stora mängder de senaste dagarna, med en del översvämningar som följd. Men, vid vår morgonrunda i morse var det mulet, grått men uppehåll.


På vår ”några dagars resa” hade vi, i vårt tycke, otrolig tur med vädret. Det var inte blåsigt, regnade inte och det var inte över 15 grader varmt, lagom temperatur och solen tittade fram då och då.


   

Varför tog jag denna bild?  Älskar ju att kolla in bilar och denna såg lite annorlunda ut. Carl Wilhelm Scheele var den man som upptäckte syret.


Han avled i slutet på 1700-talet i Köping.  Han kom från Tyskland som invandrare och lärde sig aldrig riktigt tala svenska, sägs det. Det var i sitt lilla laboratorium i apoteket som han, långt in på nätterna, gjorde sina experiment och forskningar. Då han dog var han fattig och efterlämnade, som exempel, bara 14 böcker efter sig. Han hade inga studier eller examina, men han hade vetenskaplig fantasi och intelligens. Läste kemi på lediga stunder och avlade gesällprov, så att han kunde arbeta som apotekare.  Han upptäckte inte bara syret, utan också cyanvätet och kloret och metallen mangan, bland mycket annat.



 

Så kom vi till den lilla staden Arboga.


Köpcentrum eller affärer besökte vi inte, och restauranger precis vid lunch och middagstid undvek vi så gott det gick. Äta måste vi ju men det gick bra och folk höll avstånd och vi med. Visserligen har vi fått båda våra vaccin sprutor, men tydligen gäller det att vara försiktig ändå. Märkte då vi vandrade utomhus att medvandrare gärna höll avstånd och väjde för oss.

  
Här var det vaccination på gång.



 

Övernattade i Arboga på Stadshotellet, det tyckte vi lät lagomt pampigt och vi blev väl

omhändertagna och det var rent och fint.



 

Då vi gick ut på vår sedvanliga morgonpromenad var det tomt på gatorna, nästan.



 

Arboga är en liten stad och vi tyckte att det var intressant att utforska den. Här ett gammalt medeltida hus, som en gång fungerade som härbärge för resande och pilgrimer.



 

S:t Karins kapell och Stekaren byggdes från början av 1500-talet. I de två husen fanns det ett kloster och ett härbärge. Kapellet har troligen fått sitt namn till minne av Heliga Birgitta och hennes dotter Katarina, som även kallades Karin.



 

 Helgonbilden, som suttit här, kunde man be om lycka på färden.


 

Gamla hus och gränder.


 

Vi besökte också Sankta Karins Örtagård.



 

Rosorna blommade inte ännu, men det var ändå en pampig ingång.



 

Träden blommade i örtagården.



 

Det fanns massor med bänkar att sitta och ta igen sig på, vid den konstgjorda dammen.



 

Statyn i trädgården utanför teatern föreställer en liten flicka.


 

Denna moderna staty vid köpcentret,  lär föreställa "den lyckliga Arbogafilosofen".



Bara en enda ros på ett

evigt klänge,

så är livet

trist varar länge,

men underbart är kort,

alldeles för kort.


Sjunger Povel Ramel.




Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 80-åring, som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har gift mig två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan år 2010.


Fråga mig

14 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se