Senaste inläggen

Av wiolettan - Torsdag 23 sept 09:04


Vi hade inte så mycket med bensin i tanken och jag frågade Mysingen häromdagen om vi inte skulle tanka.

”Nej” sa han, ”jag tycker att vi väntar till efter besiktningen för att se om bilen går igenom”. Han kanske menade att om bilen fick körförbud, så behövde den ingen bensin.


Det kallar jag en äkta pessimist.


Men, vi väntade och igår besiktigade vi bilen och den gick inte igenom. Inte att bli så förvånad över, bilen är i alla fall över 21 år.  Visserligen var det inte något stort fel, men den måste i vilket fall som helst, in på verkstad.  Det var fel på en styrled. Mysingen har fixat detta själv, förr om åren, men nu tyckte han att någon annan kunde laga felet. Jag är benägen att hålla med honom om det.


Mysingen och jag har för det mesta gått tillsammans till affärer då vi skulle inhandla mat. Det har fungerat bra för oss båda, har jag tyckt.


Men, nu följer jag sällan med. Till affären går det bra, men tillbaka så måste ju Mysingen bära kassar och kan inte hålla mig i handen. Jag har lite lätt för att vingla till.  I förrgår innan han gick iväg till Willys så frågade jag honom:

”Tycker du att det är tråkigt att gå ensam, att inte jag följer med så ofta numera”?


Han stannade upp, tänkte till ett tag och sa:

”Nja, nu får jag grumsa som jag vill utan att någon säger till”.


Jag kunde inte låta bli att skratta. För det stämmer säkert.



Tala hjärtligt, hjärtats ord,

likna lärkorna i nord.

De har sommar under vingen,

sprider fröjd på jorderingen.

 

Tala ljuvligt, lugnt och ömt,

snart sitt timglas tiden tömt.

Tala milt, det kommer åter.

som ett eko, hör det låter.



   

Tornparken på morgonen.



 

Rönnbär, utanför vårt fönster. Mycket rönnbär, kall vinter. Ja, vi får se.


 

Tack Gud för marken, skogarnas grönska.

Varje ny morgon, ny är Din nåd.


Var rädda om er och varandra.




Av wiolettan - Fredag 17 sept 08:42


Vi hör dagligen om våld i vårt samhälle och hur svårt det verkar vara för polisen att hitta förövarna för att kunna åtala dom.


Läste häromdagen om att nu vill polisen få tillstånd att sätta upp fler övervakningskameror. Men, det verkar att stöta på motstånd. De finns de som tycker att det inkräktar för mycket på vår integritet. Det är något som jag inte kan förstå.  Är det bättre att dessa bovar får gå lösa och fortsätta sina vansinnesdåd?


De som inte vill ha flera kameror, vad är de rädda för? Har de något att dölja, är de själva ute på avvägar, eller vad handlar det om?


Övervakningssamhälle? Ja, men det är väl bättre det än att inte kunna känna sig trygg ute på gator och torg. Och, vad spelar det för roll om vi oskyldiga kommer med på bild? Det kan ju vara bra också. Det fick Mysingen och jag uppleva i somras då vi var på semester.


Vi skulle träffa tre av mina syskon och äta tillsammans på en restaurang några mil hemifrån oss. Då vi skulle åka hittade Mysingen inte sin plånbok. Hur vi än letade så var den borta.

Dagen innan hade vi varit i samhället och handlat och förskräckta tänkte vi på att då hade han glömt plånboken där vid kassan. Antingen hade kassörskan hittat den eller någon kund och vi hoppades bara på att det i så fall var en ärlig kund.


Vi bilade sex kilometer till affären och frågade om någon plånbok var upphittad, men nej, den fanns inte. Tankarna rusade runt. Spärra bensinkort, kontokort, körkortet fanns där, mer än 3.000 kronor och Mysingens lilla kalender som han skriver in allt som han ska göra. Den var det som bekymrade honom mest. Alla anteckningar om möten, telefonnummer, adresser och koder.  Allt var borta. Affärsföreståndaren såg hur stressade vi blev så hon sa att hon kunde kolla på övervakningskameran om Mysingen hade stoppat ner sin plånbok. Jag visste inte ens att det fanns en sådan kamera där. Då hon hittade oss på bandet fick vi komma och titta. Jodå, Mysingen betalade sina varor, stoppade ner plånboken i innerfickan på jackan och vi såg också att han kände efter om den låg där efteråt, som han brukar göra.


Nu kände jag mig lugn. Då hade ingen tjuv tagit den. Vi åkte iväg milen till matstället och umgicks med mina syskon på restaurangen. Jag hade pengar så jag kunde betala och körkort hade jag också. Nu gällde det bara att riva runt i stugan på plånboksjakt. Men nu kändes det bättre. Leta efter borttappade saker har jag stor vana på. Mysingen var inte så säker för han hade sökt på alla ställen.


Men se det hade han inte. Plånboken hade ramlat ur jackfickan, ner på golvet i garderoben och kilat ner bakom en planka, som var någon bit lägre än själva golvet. Det var svart och plånboken svart, så jag förstår att det var svårt. Ni må tro Mysingen blev glad då jag fann plånboken.  Tur att vi fick se övervakningsfilmen så vi kunde vara säkra på att ingen hade stulit alla viktiga saker.



Jag är så nöjd, jag är så glad och trygg i Jesu händer.

Med frid och fröjd jag drar åstad, dit Herrens vink mig sänder.

Väl anar jag att kanske något står, där ute tyst och väntar.

Men bortom molnen himlens vår, i hoppets portar gläntar.




 

En skylt vid vägkanten, en omtänksam hälsning.



 

Min Mysing på väg ut på promenad.



 

Jag var också med. Långa vägar att gå.


Var rädda om er och varandra.


Av wiolettan - Onsdag 15 sept 08:31


Det är ett fint septemberväder, solen skiner och det är inte blåsigt, drygt 10 grader varmt, precis lagom.


Vi tog en morgonrunda och det kändes skönt. Vi korsade Tulegatan och gick till Tulemarken där det inte är någon trafik. Då jag var ute tänkte jag på alla de olika svamparna som vi såg då vi var i Ångermanland.



    

Violett fingersvamp, heter denna. Det lärde jag mig av min bror. Mig veterligen har jag aldrig sett den förut.



   

Också en fingersvamp.


   

Kanske känns denna svamp igen?


 

Dessa fanns det många av.



Jag kommer inte ihåg att min mamma plockade svamp då jag var barn, utom murklor. Dom plockade hon och tillredde. Det fanns mycket av den varan hemma i skogarna då jag var ung. Jag kommer ihåg att hon var mycket noga med att koka och förvälla murklorna. De är ju giftiga, i alla fall en del av dom. Bland annat stenmurklan.



Jag har inte varit uppe i min brors skog på många år men tänkte att i år ska jag försöka. Om jag tar stavarna med så borde det gå bra. Lite jobbigt, men det gick förvånandsvärt bra att gå.


   

Min bror har gjort en promenadväg upp till skogen.



 

Det är lugnande att gå i skog och mark. Vi tog det också mycket lugnt, stannade ibland och åt av de goda blåbären som det fanns mängder av. Min bror plockade 5 liter av dessa bär som jag tog med mig hem. Jag fick också burkar med sylt. Blåbärssylt, hallonsylt, hjortonsylt och lingonsylt. Så nu är vi väl försedda.


 

Ibland var skogen lite tätare och stigen smalare.


 

Här kan ni se så långt upp vi är och så brant det var. Stugan skymtar lite mellan träden.



 

Tillbaka i bebyggda platser. Detta fina lärkträd har funnits hemma i mitt barndomshem så länge som jag kommer ihåg. Stort, högre än alla andra träd runt om.


 

En vacker gran. Jämn och fin, skulle passa på vilket torg som helst men nu pryder den sin plats på min brors tomt.


Nu ska jag gå och förtidsrösta i kyrkovalet.


Ha en bra dag och var rädda om varandra.


Charm är att få andra att

känna sig väl til mods.



Av wiolettan - Söndag 12 sept 08:11


De veckorna som vi är i vårt lilla krypin på landet, brukar vi alltid försöka att vandra ut varje morgon. En tidig morgonrunda, som vi gör här hemma. Då brukar jag alltid hoppas på att få se några vilda djur. Tidiga mornar, deras tid tänker jag.


Jag vet att de finns där i skogarna för min bror brukar få påhälsning på vintrarna då han lägger ut mat till fåglarna. Han har haft både ren och björn utanför husknuten, plus många andra fyrbenta djur.


Men jag fick inte se så många vilda djur, utom fåglar, insekter, småkryp och alla vackra fjärilar. Jo jag såg en ekorre också. För att inte nämna trollsländor. En kväll såg jag 15-20 stycken utanför vårt fönster, på samma gång. De flög fram och tillbaka.


Fåglar finns det många av och det är roligt då min bror är med på våra morgonpromenader för han är suverän då det gäller att känna igen fåglar.


  

Ser ni pricken där uppe till höger på bilden? Det är en rovfågel. Min bror pekade och sa: ”Ser ni rovfågeln där”? 

Han sa ju namnet på rovfågeln, men det har jag glömt bort. För mig var det mest bara en prick. Han kan både känna igen fåglarna på deras läten och hur de flyger.


   

Denna sjöfågel, vad är det? Kanske Kanadagås. Märkligt bara att den var ensam.



     

Den här lilla fågeln var också ensam, vad jag såg.



    

Men här var det många, ett långt streck av Kanadagäss.


 

Svanpar, som fanns i vår sjö i byn.



 

Är den inte vacker?



 

En vilande humla. Den här är rätt så stor. Ett annat år kommer jag ihåg att humlorna var ovanligt små.



  

Fjärilar fick jag inga bilder på, fast här sitter en på en sten. Det fanns väldigt mycket med fjärilar.

  

En huggorm såg jag också. Jag och mysingen var ute och gick och jag skulle visa honom en slipsten som vi hade bakom farmors stuga. Och, fortfarande har.


  

Då kommer det en huggorm slingrande förbi mina fötter. Kändes bra att jag hade stövlar på just då. Det är andra gången i mitt liv som jag har sett en huggorm i frihet. Fast denna var lite för nära.


Slipstenen tycker jag om att besöka och titta på nu för tiden, annat var det då jag var ung.


Jag kommer ihåg att då man hade varit ute på åkrarna och räfsat hö, och kom hem till lunch, så kändes det så bra att få en stunds vila. Sätta sig ner och bara vara, en härlig skön avkopplande känsla infann sig, tills man hörde pappa ropa: ”kom och dra slipsten, jag ska slipa några liar”.


Jo visst, det gick så bra de första minuterna, men, efter ett tag så värkte armar och rygg och det blev otroligt jobbigt. Jag kommer ihåg att jag då alltid försökte att tänka på något roligt för att slippa känna av värken. Ofta var jag en firad stjärna som stod på scen och mottog applåder efter att jag hade framfört ett sångnummer. Något som jag aldrig skulle kunna klara av i det verkliga livet. Men, i fantasins värld är allt möjligt.


   

Denna bild är tagen en regnig dag ifrån fönstret i stugan. Det verkar bli en kall vinter, av rönnbären att döma.


 

Lingon utanför husknuten.


 

Han som bär för mig en Faders hjärta,

Han ju ger åt varje nyfödd dag,

dess beskärda del av fröjd och smärta,

möda, vila och behag.


Trevlig dag önskar jag er mina bloggvänner. Var rädda om er och varandra.



Av wiolettan - Onsdag 8 sept 08:59


Det var trevligt att vara några veckor ”hemma” i Ångermanland.


Jag är född i en liten by som heter Inre. En by som då jag var barn hade cirka 15 hushåll och nu är det bara 5 kvar, tror jag. Det har förändrats en hel del sedan min pappa köpte torpet 1927. Då jag var barn var vi cirka 25, kanske flera, skolbarn i vår by, nu är det 4 st. tror jag.


  

Vi har ungefär 6 kilometer till samhället, och till närmsta affär. Mig veterligt finns det bara en mataffär, bensinstation med kiosk och en Loppis där nu.


Då jag var ung fanns det 3 matbutiker, skoaffär, hattaffär, järnhandlare, färghandlare, möbelhandlare, bank, post och järnvägsstation och många andra serviceinrättningar. Det fanns mejeri, läkarmottagning och tandläkarmottagning, åkeri, brandstation och polis, växelstation, frisör och konditori. Kanske har jag glömt några men i stort sett så fanns allt. Nu som sagt, nästan inget kvar.


Förstår att de som bor där runtom är glada och tacksamma så länge de får ha affären kvar.


  

Samhället såg öde ut.



 

Nästan framme, står en rolig liten gubbe, eller ett barn kanske det är, och viftar med armarna. Modernt varningsmärke för lekande barn, kantänka.


  

Men vägen hem ifrån oss till samhället är omgivet av vacker natur.


  

Kyrkan finns kvar.  Den började byggas 1836. 1882 stod den helt klar. Jag tycker att det är en fin kyrka med en kristallkrona ifrån 1700-talet. Min mamma har sjungit solo i den kyrkan. Själv har jag inte varit där så ofta, jag tillhörde en frikyrka som låg 3 kilometer ifrån mitt hem.


Senast jag var i denna kyrka var då min äldsta syster begravdes.


Det är många tankar som kommer och går då jag är hemma i mitt barndomshem. Mycket som jag upplevde då och mycket som har hänt senare i livet. Minnen att tänka på och många gånger må bra av. De tråkiga sakerna får vi lämna därhän och försöka låta bli att ta ut några bekymmer i förskott.


Det står i Bibeln Psaltaren 55 i vers 23: Lämna dina bekymmer åt Herren, Han skall bära dem.



Winston Churchill lär ha sagt:

När jag ser tillbaka på alla dessa bekymmer,

kommer jag att tänka på historien om den

gamle mannen som på sin dödsbädd sade

att han bekymrat sig för en massa saker,

vilka de flesta aldrig inträffat.




Av wiolettan - Måndag 6 sept 08:55


Nu sitter jag här igen, efter ett långt, långt blogguppehåll. Delvis frivilligt, men även att jag inte kunnat skriva något.


Livet går vidare och det är jag glad och tacksam över. En hel del har hänt sedan senast och det är inte så mycket jag ska orda om här i bloggen. Men, jag vill be er alla. Var tacksam över livet och så länge ni får vara friska och med kropp och huvud i behåll, njut av det och gör det bästa av varje dag, för dig själv och dina medmänniskor.


Jag vill tro att det finns en mening med allt som sker och jag tror verkligen inte att det är ”ödet” som styr och ställer till det för oss.


Om Gud är en lögn så finns det nog ingen mening med livet. Nej, då är allt bara ren fåfänglighet. Men jag tror på de ord som de första kristna skrivit, att det finns ett evigt överjordiskt rike.


Hösten kom igår, verkade det som. Det känns faktiskt bra, för min del. Sommaren är, så att säga, inte min årstid. Mysingen tycker precis tvärtom.  Han gruvar sig över hösten, vintern och det mörker som då kommer. För att inte tala om kylan. Vad jag har förstått så är det många som känner det så.


Men ännu så länge så är solen uppe och värmer och dagstemperaturen är rätt så normal för september. Vi tar en dag i taget och njuter av det vi kan.



  

Vi har varit uppe i Ångermanland och njutit av lugnet och den rena luften. Visserligen har det varit en hel del regn, men det har behövts.


  

Jag har till och med fått se regnbågen, men den ville inte fotas, blev ingen bra bild. Den syntes, i verkligheten, från den ena sidan till den andra, men här går det bara att skymta den till vänster på bilden.




     

Rätt som det var så skingrades molnen och den blåa himlen kom fram, i form av ett hjärta. Lite naggat i kanten och skamfilat, men, dock ett hjärta. Med ett öppet hjärta och sinne och med stor fantasi kan vi se hjärtan lite varstans.


 

Sorgen tittar bakåt,

oron tittar runt,

tron tittar uppåt.



Av wiolettan - Lördag 7 aug 08:15


…jag tycker inte att jag hinner med någonting. Kanske är jag för trött för att orka med. Nu har det varit lite väl tungt ett tag, men vi får se framåt, fram emot bättre tider.


Tänkte att jag i alla fall skulle visa några fler bilder ifrån vår miniresa till Malmköping. Sedan ska ni få slippa den, tror jag.


  

Vi passade på att åka på en spårvagnsresa, i nostalgins tecken, kan man säga.


  

Svenska Spårvägssällskapet, som är en ideell förening, har fyra platser i Sverige där de kör museispårvagnar. I Stockholm, Norrköping, Malmö och så i Malmköping, där finns det också ett museum med bevarade spårvagnar och bussar ifrån många Svenska städer. Från 1900- till 1950-talen.


 

Denna bild visar hur spårvagnar gick i Stockholm med omnejd 1946. Ni ser, linje 15 till Sundbyberg.

Det går fortfarande bussar den sträckan Odenplan - Sundbyberg.


  

Det var som att förflytta sig till mitten av 1900-talet i Stockholm. Visserligen har jag åkt med linjen till Djurgården, som började köra igen 1991, på sträckan T-centralen-Djurgården, men detta kändes mycket speciellt och nostalgiskt.

Spårvagnsföraren, konduktören och plingandet, allt var som då.


  

Detta var vår konduktör som vid en hållplats lämnade över tågstickan, en stav, till mötande spårvagnförare. Ingen får åka ut på enkelspåret utan att ha den med sig. Så var det förr i tiden, helt krocksäkert.



 

En gammal trävagn ifrån Lidingöbanan.



 

Hållplats av traditionell typ.


 

En annan hållplats, med väntsal, kiosk och telefonhytt.



 

Ändhållplatsen i Malmköping.


 

Träperronger, som förr i tiden.


 

Vi tog också en titt i vagnhallen, där det fanns många föredettingar.


 

Mysingen på väg upp i en, men jag avstod, eller klarade inte av det, rättare sagt.


 

En Volvosugga, så kallades denna Taxibil på 1950-talet. Den är åttasitsig och rymmer en hel del bagage.




 

Renoveringsobjekt.


 

En goding ifrån den gamla goda tiden. Jubileumsbuss, passade mig mycket bra att fira min 80-års dag med.


Att leva är så häpnadsväckande

att det lämnar mycket litet

utrymme för andra sysselsättningar.




Av wiolettan - Torsdag 29 juli 08:19


...att ta våra morgonpromenader i nya omgivningar på vår resa.


 

Det fanns fina promenadvägar runt hotellet där vi bodde. Denna var raderad ifrån alla kartor. Troligen av före detta militära skäl.



 

För min del lite för mycket uppför, men jag stretade på och gav inte upp, så upp kom vi.


 

Plakat var uppsatta med tankeväckande läsning.


 

Här var det dags att slappna av lite, tydligen. Men, vi gick vidare.


  

Någon har tänkt på dessa små djur också. Till och med ett hjärta har den personen ritat på skylten.


 

Är det någon som kan se vad dessa fina giraffer är gjorda av? Ett riktigt konstverk tycker jag. Vilket stort jobb som är nerlagt på detta.


    

Det var en lugn och stillsam ort, eller så var vi, som vanligt inte ute då andra var ute.


 

Torget var öde och tyst. Sådana här gånger kan jag mer än annars längta efter att bo på en mindre ort. Ni kanske förstår varför min man planerar resor som inte går till storstäder eller badstränder.



  

Men tydligen var det annorlunda förr. Som vanligt på den gamla goda tiden.


 

Vi besökte också ett strykjärnsmuseum. Det var något i särklass, nyttigt och intressant att följa historien på detta sätt.


 

Det var verkligen ett museum. Jag har aldrig sett så många strykjärn på en och samma gång. Det är ett privat museum och det var ägaren själv som visade oss runt och berättade om många av de rariteter som han hade. Vi kunde inte gå igenom alla 3.500 strykjärn, men det minsta, det största, det äldsta, det nyaste, resestrykjärn och barnstrykjärn och så vidare. De är ifrån 1600-talet och fram till våra dagar.


Museet startades i början av 1960-talet då Lars Ivarsson fick dom första strykjärnen av sin mormors mor. Sedan har han samlat, köpt och fått. De kommer ifrån 24 olika länder. Många av de äldre strykjärnen var så vackert utsmyckade. Som Lars sa: ”de utgör en fröjd för ögat. Det är en himmelsvid skillnad, förr kunde de verkligen designa”. Jag är beredd att hålla med honom.  Och så tunga en del var, jag skulle aldrig kunna stryka några kläder, eller kanske inte ens lyfta en del av dom som var tyngst. Han räckte mig ett så jag skulle testa, men som tur var så höll han i för jag "dök" ju direkt.


Efter denna privata visning så fick vi se hans stora fina trädgård, bakom huset. Där var det verkligen mycket att beskåda, så jag glömde helt bort att ta bilder.  Han visade oss sitt växthus, sina blommor, äppelträd med 4 olika sorters äpplen och päronträd med 4 olika sorters päron, alltså på samma träd, vinrankor och diverse olika bärbuskar, med mera.


    

Lilla Malma Kyrka heter den här kyrkan i Malmköping och är troligen ifrån början av 1200 talet, i alla fall byggnadens äldsta delar.  I slutet av 1300-talet förlängdes kyrkan. Under 1700-talet byggdes kyrkan till ännu en gång. 1872, då byggdes en ny sakristia. Under 1890-talet var det dags igen, då vidgades bland annat fönstren. År 1957 förlängdes kyrkan 5 meter. Så det har hänt en hel del under årens lopp.

  

Dopfunten är rätt ny, den skänktes 1931 och är av kalksten. Predikstolen är ifrån 1648.


 

Vi besökte en gudstjänst där, på söndagen och det var ordnat fint med corona anpassade mellanrum mellan platserna.


Vi pratade lite med prästen före gudstjänsten och hon frågade varifrån vi kom, anledningen till vårt besök i just Malmköping och vi berättade, vilket hon tydligen tyckte var roligt, för hon neg och grattade. 


Hon höll en fin predikan om vikten av att vi som kristna lever ett kristet liv. För oss själva och för våra medmänniskor. Det är så lätt att låta det vardagliga, det materiella, ta överhanden. Vi har så mycket omkring oss vi människor och tiden går.


Det var så trevligt att komma ut och se något annat, än hemmavid. Är så tacksam att jag orkade denna resa och att det gick bra.



Är människan måttlig och förnöjsam,

så är inte ålderdomen någon tung börda.

Är hon det inte, så är också

ungdomen fylld med besvär.

 

Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 80-åring, som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har gift mig två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan år 2010.


Fråga mig

14 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se