Senaste inläggen

Av wiolettan - Söndag 16 juli 18:55




 

Den här skyddsängeln har jag fått.


Fick även en lapp med följande rader:

Vänskapen är ett under som lever i hjärtat.

Jag vet inte hur det sker eller var den börjar

men lyckan som kommer med den bringar alltid glädje.

Det är en dyrbar gåva från himlen.

Och den här skyddsängeln får du, min vän.


Nu är det dags för mysingen och mig att bila norröver igen, få lite semester medan det är sommar. Som vanligt tar vi inte våra datorer med oss.


Jag hoppas att ni alla mina bloggvänner tar hand om er och är rädda om er.


Må din väg gå dig tilll mötes

och må vinden vara din vän

och må solen värma din kind

och må regnet vattna själens jord.

Och tills vi möts igen må Gud hålla,

hålla dig i sin hand.



    



ANNONS
Av wiolettan - Lördag 15 juli 09:00


Lördag igen, tänk så fort veckorna går nu för tiden, det var ju nyss söndag. Jag tycker om lördagar, har alltid gjort det.


Då jag var barn och gick i skolan fick vi gå hem tidigare på lördagar.


Då jag började på mitt första arbete på en tidningsavdelning så behövde vi bara jobba halva lördagarna.


Senare i livet då jag fick familj så var lördagen den dag jag fick vara hemma och umgås med nära och kära. Andra vardagar jobbade jag heltid.


Nu som pensionär är jag ledig alla dagar men lördagar är ändå ”mina dagar”. ”Ring så spelar vi”, ”melodikrysset” och till lunch en god kycklingrätt, till kvällen små godsaker som vi inte äter andra dagar.


Ibland, vissa år, händer det att min födelsedag infaller på en lördag. Kan det bli bättre?


Ni tycker väl att jag är världens barnsligaste person, i alla fall i min ålder?


Men på tal om födelsedagar. Har ni hört denna historia?



På sin 10-årsdag uppvaktades lilla Lena med massor av presenter. Finast var förstås klockan från pappa och en flaska parfym, som kusinen kosmetologen hade skickat.

”Skryt nu inte för dina kamrater, som inte blir så bortskämda som du”, förmanade mamma före kvällens firarkalas.

När alla barnen hade samlats kring saftbordet, satt Lena länge tyst och hemlighetsfull. Men så kom det lite tveksamt:
”Är det nån som hör små ljud och känner något som luktar, så kommer det från mig”.



Hoppas att ni mina bloggvänner har det bra, så bra som det går och att ni, förhoppningsvis, som jag kan njuta av att det är lördag. Dessutom har vi sol, nästan 20 grader varmt och inte mycket med blåst.


   


 


  

   



ANNONS
Av wiolettan - Torsdag 13 juli 06:58


Ett    -stort TACK för alla snälla födelsedagshälsningar på min födelsedag. Det gladde  mig mycket.


Jag blev ordentligt firad. Blommor, champagne förgyllde också dagen. Gratulationskort per post, det tycker jag fortfarande är mycket roligt. Blir lycklig som ett litet barn. Besök fick jag, många telefonsamtal och SMS. Ja, det var en finfin dag. Jag drack till och med kaffe, annars är jag en tedrickare. Vi satt ute på balkongen och njöt, fint väder och kaffet som mysingen hade kokat var gott och starkt.


På tal om starkt kaffe. Kan inte låta bli att berätta en historia som jag hörde igår.


En pastor var på besök hos en äldre dam och blev bjuden på kaffe.


"Hoppas och tror", sa gumman, "att kaffet är lagomt starkt".

Pastorn smakade på sitt kaffe vilket han tyckte var ovanligt svagt, och sa:

"Här hjälper det varken med hopp eller tro, här hjälper det bara med böner".


Nu ska vi strax äta frukost och sedan på förmiddagen har vi en hel del att stå i.


Först ska jag till doktorn på vårdcentralen. Jag ska ta ett PK prov igen. Tog ett förra torsdagen och då var det endast 1,9 vilket är för lågt så de ville kolla om en vecka igen. Hoppas att det är bra idag.


Ha en finfin dag. Här skiner solen och det är cirka 12 plusgrader nu.


Förresten, tack för alla synpunkter om min gråa slinga i håret. Har nu bestämt mig. Jag gör inget åt det, ännu.


 

En morgon, inte i dag, hällde jag frön på min filmjölk och då bildades det detta hjärta.




 

På en trottoar tog jag denna bild.


 

Några ord att tänka på i dagens stressade samhälle.





Av wiolettan - Tisdag 11 juli 08:37


Mulet, plus 16 grader och det har regnat, vi fick några droppar på oss vid morgonrundan, men inte många.


 

Regnet har bildat ett fint vattenhjärta på gångvägen.


Om ni vill får ni säga Grattis till mig idag, för jag fyller år. Det är en jämn födelsedag, 76 år, mycket jämn. Känner mig inte som det, för det mesta och det gläder mig.


Vill ni höra något roligt?  Det är ju olika vad vi betraktar som roligt förstås. Detta hände i går.


Jo, jag kom ifrån badrummet till mysingen och visade honom en grå tofs i mitt hår.


”Har du sett, jag har blivit gråhårig, verkar som en dag till en annan, en hel slinga, inte bara några strån”.


”Vad ska du göra åt det då”? sa mysingen.


”Göra”? frågade jag, ”vad jag ska göra åt det”?


”Ja, men antingen så kan du färga det, eller klippa bort tofsen, eller kamma så att du gömmer den i ditt hår”.


Jag som inte hade tänkt att göra någonting. Förresten, jag håller nog fast vid det, det får vara. Eller? Nu blev jag velig. Klippa bort, det ser ju inte klokt ut, färga mitt hår, det har jag aldrig gjort. Gömma den? Ja, chansen finns ju att den inte ”vill” hålla sig gömd.


Låt ingen se ner på dig

för att du är gammal,

utan var en föredömlig

pensionär.


Ha en bra dag mina bloggvänner. Nu ska mysingen och jag ut och handla och sedan har jag en del att göra, men jag tittar in och ser hur ni har det, senare.









Av wiolettan - Lördag 8 juli 08:35


Lördag, det känns bra. Visserligen mår jag inte så där toppentoppen, men kunde i allafall, till motsats till igår, gå ut en liten runda i morse.


På tal om rundor, länge sedan jag gick runt Lötsjön eller Råstasjön, som vi gjorde nästan varje morgon förr i tiden. Saknar det mycket och mänskligt sett så kanske det inte kan bli som förr igen. Men, som min man säger då jag klagar över att jag inte kan röra mig som förr. "Tänk på att du är 75 år, du är inte 35 längre och du har fel på ditt hjärta,två olika fel". Ja, då tänker jag efter och blir lite si så där. Ojojoj, om några dagar fyller jag 76.


Ingen förväntar sig att jag springer någonstans. Alls... Kan gå i sakta mak.

Folk som ringer klockan nio på morgonen, kan gott få fråga: "Väckte jag dig"? Nej, skojar bara, stiger upp före kl. sex.

Folk ser mig inte längre som en hypokondriker. Jag kan klaga, krämpor kommer.

Jag har kanske  inte mer att lära mig på det hårda sättet. Lärt mig mycket den vägen.

Några av de saker jag nu köper, håller resten av livet. Eller jag har de saker som jag behöver för det dagliga.

Jag har slutat med att hålla in magen, oavsett vem som går förbi. Före 50 års ålder vägde jag 53 kg till mina 170 cm så det behövde jag inte då, men de senaste 20 åren är en annan sak.

Hemligheter som jag delar med vänner stannar kvar hos dem. För de kommer inte ihåg dem. Förresten mina vänner har alltid varit lojala, även när det gäller hemligheter.

Antalet nya hjärnceller jag får nu är äntligen nere på en nivå som jag kan hantera.


Fick lite längtan tillbaka några år, då jag och min mysing vandrade runt våra fina fågelsjöar. Så jag bläddrade lite i gamla bilder.


 

Mysingen och jag vid  Råstasjön. Detta är för 5 år sedan.


 

Sjöfågelmamma med sina telningar.


 

Detta kan man kanske kalla gåsmarsch.


Fågelpuss? Nej, fågelmatning.



   

Flyttfåglar på väg.


 

Här övar de inför sin flytt.



 

Inte rädd ett dugg.




 

Lite roligt är det att se hur fåglar beter sig. Här är de nog på väg till något samkväm.



Av wiolettan - Onsdag 5 juli 09:12


Hos de flesta par är det mannen som får vänta på kvinnan då de ska iväg någonstans tillsammans. Det är vad jag har läst mig till och det är som jag i min omgivning har märkt, verka att stämma.


"Är du inte färdig snart? Hur länge ska jag behöva sitta och vänta? Måste det jämt ta så lång tid för dig att bli klar"?


Känner ni igen detta? Kanske, kanske inte.  Det gör i alla fall jag fast hos oss är det precis tvärtom. Det är jag som får sitta vid dörren, påklädd och färdig då vi ska ut på morgonpromenad eller annat. Mysingen går omkring fram och tillbaka och ordnar och donar. Han är snart klar. Går ifrån sovrummet till köket, till badrummet, till mysrummet, hallen och kanske sovrummet ett par gånger till. Det kan ta 5-10 minuter som för mig känns som minst 30 minuter. Är det vinter så känns det ännu värre, blir fort för varm med alla kläder på mig. Men. så har han också allting med sig, allt som jag  eventuellt kan behöva,  inget glömt, då det äntligen är dags att gå ut.


Har ni hört denna?


"Skynda dig, tåget går snart". Precis, de hann fram för att se bakändan på tåget. Bara att sitta och vänta på nästa.


"Om du hade skyndat dig så hade vi hunnit med tåget och då hade vi sluppit att sitta här och vänta".


"Om du inte skyndat dig, så hade vi inte behövt vänta så länge".


  

Styvmorsviol. Ångermanlands landskapsblomma. Så vacker och i mina färger.


 

Våren hade kommit i Trehörningsjö, lite senare än här. Nu är det sommar där.


 

Detta tror jag ska bli smultron. Min gissning.


 

Liljekonvaljer växte där, i mängder. Så vackra.


 

Som även denna fjäril är. Undrar om det är en Nässelfjäril.


    

Detta är en trana i alla fall.


  

Dessa? Ingen aning.


 

Den här vita saken visste jag förut vad det var för en fågel, men har glömt det nu. Ser heller inte ut som en fågel.



 

Här sitter jag på min brors förstutrapp och tittar ut över en del av hans ägor.





Av wiolettan - Måndag 3 juli 08:41


Idag känner jag mig gammal. Ja visst, jag är 75 år men brukar känna mig som 27, men inte nu. Både kroppen och själen är en åldring, känns det som.


Jag läste en gång att ungdom inte är en period i livet utan ett sinnestillstånd, ett viljebeslut, en känslornas livskraft, en seger för modet över rädslan.


Ingen blir gammal endast genom att leva ett antal år. Människor åldras genom att överge sina ideal. År kan ge ansiktet rynkor, men att kväva sin entusiasm ger själen rynkor. Oro, tvivel, självförakt, rädsla och förtvivlan är likt långa och många år som böjer huvudet och gör att själen förtvinar.


Både den som är 27 år och 75 år har i sitt hjärta förmågan att förundras över sånt som händer, mirakel, att häpna över stjärnlika ting och storslagna tankar, att väcka till liv den barnsliga nyfikenheten över vad som ska ske härnäst, att glädjas över det äventyr som vi kallar livet. Ja, att få leva, vakna varje morgon till en ny dag, känns underbart. Bäst att bortse ifrån att kroppen kanske inte vill det hjärtat vill utan vara glad att det inte är värre än vad det är.


   

Vi har varit i Trehörningsjö och bland annat firat min äldsta bror som fyllde 90 år, i mitten av juni. Det är en hög ålder om jag tänker efter, men min bror är fortfarande pigg, klar i hjärnan, äter inga mediciner, har aldrig haft några hål i sina tänder och har inga skavanker, vad jag vet. Det enda är att han har lite svårt att gå, men tar sig fortfarande fram utan rullator. Han bär inte glasögon, men däremot hör han dåligt. Där kan jag tala om att antal år inte säger allt.


   

 Som ni kanske förstår så har vi kommit hem nu ifrån Trehörningsjö. Borta bra men hemma bäst, sägs det. Ja, jag vet inte. Jag trivs mycket bra i Ångermanland. Den rena luften, stillheten och lugnet. Ingen stress och ingen press.


 

En underbar natur. Denna bild tog jag vid en tidig morgonpromenad, några hundratals meter ifrån där vi bodde.



 

I detta hus bodde min pappas ena bror, under min uppväxt. Farbror Elov. En snäll och mysig man. Han var otroligt duktig på allt som växer och gror. Trädgårdsmästare till yrket.


Hoppas att det är bra med er, alla mina bloggvänner.











Av wiolettan - Onsdag 7 juni 18:41


Nu har vi varit ute och rest igen, på en kortkort tripp. Men, vi har fått uppleva väldigt mycket med småroligheter, sådana som jag älskar.


   

Det var så att min mysing fyllde 75 år nu i måndags, på Danmarks nationaldag. Då tog vi en tripp ner till Åby utanför Norrköping i Östergötland. Tog in på Wärdshuset Stenkullen och hade det superhärligt. Ett mycket gammal hotell som efter E4:ans framfart lever ett tillbakadraget liv.


På vägen dit gjorde vi små avstickare till sevärdheter som mysingen ville se eller visa mig.


                                       


Vi åkte Färjan över Skanssundet. Visste att den gick fem minuer i hel och halv timme. Då vi kom ner till färjan körde vi upp på den och åkte iväg. 30 sekunder tillgodo, vad sägs om det?


                                      

Åkte en sväng in till Trosa. En stad som jag inte tror behöver någon närmare presentation. Berömd.


   

Promenad i Nyköping och en fin fikapaus på anrika Kumlins konditori. De är speciellt berömda för sina biskvier, så självklart provade vi det också.


   

Kaffet var alldeles utmärkt också. Rolig skylt.


 

   

Vi följde gångbron över vattenfallet, i Nyköping. Här laxtrappan.


   

Näcken spelade så vackert.


   

Det gjorde kyrkans klocktorn också. Precis då vi gick där så spelades Kolmodins välkända psalm, ”Den blomstertid nu kommer”. Den som han skrev vid Hångers Källa, som jag berättade om i ett av mina Gotlandsreportage.


   

Anna Lindhs Park och minnesmärke, invigd 2006 av Ingvar Carlsson.


   

Sedan en promenad till Östra Klocktornet, helt av trä, från 1700-talet som tyvärr totalförstördes vid en mordbrand förra fredagen, 2 juni, (två dagar innan vi kom dit,) varvid den tunga kyrkklockan med ett dån föll i marken. Nu syntes det inte mycket av det hela, utom polisens avspärrningar.


   

”Samling vid Pumpen, tunabergare hitåt”, sjöng Olrog. "I grusgropa", (som vi aldrig hittade) "slåss de med buskhyttaborna".


   

Tunabergs kyrka, ifrån 1600-talet.  Södermanlands enda träkyrka. Den var öppen så vi gick in.


   

Ljuskronan var också helt av trä.


   

Träskulpturen av heliga Birgitta, nött av tidens tand. Men hennes ansikte har inte påverkats, vilket räknas som ett mindre mirakel.


   

Glömde att skriva att vi via Nävekvarn åkte färja över Bråviken, men då hade vi hela sju minuter på oss, för att slippa vänta en halvtimme, vilket inte är något som vi är bra på.


   

Vi åkte inte någon Europaväg, utan småvägar, det gillar vi båda två. Utflyktsvägen, ett passande namn.


 

Vackert, smalt och krokigt, men trevligt.

 


Så kom vi sent på eftermiddagen till Wärdshuset Stenkullen, där vi hade bokat övernattning.


Ett ställe som knappast går att beskriva, måste ses. Jag visar här nedan några bilder därifrån.


   

En riktig himmelssäng. Där sov vi gott. Det sägs att det spökar i detta gamla hus. Maria, hon som äger stället och sköter om allt, kunde inte förneka detta. Men hon har ju sin fina och stora hund Kitha, som vakthjälp.


                               


                               


 

Vi slog på stort och tog äkta oxfilé, helt underbar, det godaste jag har ätit tror jag. Och dyraste.


 

Efterrätt, ojojoj. Någon gång tänkte vi att vi kunde lyxa till det lite. Blåbärsparfait.



 

 Vakthunden, hur snäll som helst. men då vi på morgonkvisten tog en promenad och öppnade bildörren, skällde hon som en bandhund. Så vakta det kunde hon.


 

Annars var hon hur sällskaplig som helst.


 

Blomsterprakten i den stora trädgården var bedövande.


 

Hemvägen gick via E4. Vid Saltåkvarn, söder om Södertälje var vi nästan hemma.


Nästa resa blir till mina barndomstrakter. Dammråttorna får sällskap av andra än oss, under den tiden. Som ni vet åker vi utan dator och andra nymodigheter. Ska man ha semester så ska  man.


Ha det så bra, alla mina bloggvänner.







Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 76 åring som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har varit gift två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan 6 år.


Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se