Alla inlägg under oktober 2015

Av wiolettan - 31 oktober 2015 08:59


Vi hade ett par vänner här på middag igår och hade det mycket trevligt och jag blir lika glad och tacksam då det hela är över. Är inte det dubbelbottnat? Joo, men jag är nog två personer i en. Jag har ju en stor knöl, ja inte min man, utan i mitt bakhuvud som läkaren säger skulle ha blivit en tvilling till mig.


Nja, det är matlagningen som jag har svårt för. Nu gjorde vi det enkelt för oss, kyckling och ris med wokade grönsaker. Det som var det bästa med den rätten var såsen. Jag hade i förrgår gått in på nätet och kollat efter en god sås till kyckling och hittade ett recept som var bra, för alla tyckte såsen var toppen. Till efterrätt hade vi gjort en blåbärspaj av blåbär som fanns hemma i Trehörningsjö, vaniljsås till. Till kaffet bjöd vi på en lingonkaka, lingonen var ifrån samma ställe. Den var god. Jag hade skurit bitarna lite olika, så de var absolut inte lika stora. Det påminner mig om en sann histora.




Bröderna Karl och Vilhelm är på kaffekalas och får dela på de två sista bitarna av tårtan. Dessvärre är bitarna inte lika stora.


"Ta först du", säger Karl generöst.


"Nä, ta du först", svarar Vilhelm lika tillmötesgående.


"Men om du skulle ta först", frågar Karl, "vilken bit skulle du då välja"?


"Den minsta", svarar Vilhelm pliktskyldigast.


"Ja, men då så", säger Karl, "då skulle den stora bli min".


Kvickt skyndar han sig att håva över den bästa och största biten till sitt fat.


"Så fick vi ju båda två den bit vi ville ha", säger han förnöjt.



I morse gick vi en liten kort runda för min mysing har ont i sitt ena knä, igen. Han undrar förskräckt om det är början till "gammeldommen", som vi säger hemmavid.


 

Livets gång, det är fakta. Här är ju allt på hjul, mysingen och jag vi går mest, än så länge.


 

Ett annat ålderstecken. Fast jag vet inte just det. Mysingen har opererat båda sina ögon för gråstarr, men jag har klarat mig än så länge och han är ändå yngre än vad jag är.


 

Höst även här, där vi gick, fast inte ålderns höst.


Trevlig helg vill jag passa på och önska er som tittar in till mig.

ANNONS
Av wiolettan - 28 oktober 2015 16:21


Förra veckan åkte vi till Jysk för jag ville ha lite nytt i vårt badrum. Vi kom hem med en duschpall, nya blåa handdukar plus några små, typ gästhanddukar, två badrumsmattor, 2 soffkuddar och en pläd till soffan, bland annat.


I förrgår upptäckte jag att draperiet var för litet och mysingen upptäckte att de hade tagit 44:- för mycket för duschpallen.


 

  

Så vi åkte tillbaka och fick byta plus pengar tillbaka. Det tycker jag är en bra affär. Det finns så mycket att titta på i en sådan affär för de verkar ha det mesta av både små och stora saker till hemmet. Då jag gick där och tittade kom jag plötsligt ihåg vad som hände förra gången vi var där och jag gick och virrade, stirrade tydligen virrigt också för en försäljare kommer fram och frågar om jag söker efter något.


"Ja, min man svarar jag", för han hade försvunnit någonstans.


"Jaha, men honom såg jag nyss, ja titta där är han", sa försäljaren. Förstår inte än i dag hur han kunde veta vem som var just min man.


 

Två sådana kuddar blev det.


 

Plus den här söta. Har svårt att motstå om det finns kattmotiv på något.


 

Här har jag hittat en mängd hjärtan,  jag brukar ju bli glad om jag hittar ett. Detta är en servett ifall det inte syns.


I morse var det minus tre grader men det var ändå skönt att komma ut. Igår, tror jag det var, kom jag inte ut på hela dagen, förmaksflimret igen, men mysingen gick iväg ensam på morgonrundan och kom hem och tyckte att det hade varit så tråkigt utan mig, det gläder mig. Jag vill ju behövas.


Han sa att det var en man som vi brukar se nästan varje runda och vi brukar bara säga God morgon och hälsa, vi har aldrig pratat med honom. Den mannen frågade mysingen:

"Var har du din fru idag då"?  Tänka sig, en till som saknade mig.


Idag har vi varit och övat i vår sånggrupp. Mycket av det vi sjöng lät inget vidare, tycker i alla fall jag, hoppas att vi tränar så mycket att det låter bättre då vi ska uppträda. Många jul -och adventsånger övade vi på så nu känns det som om julen står för dörren.





ANNONS
Av wiolettan - 26 oktober 2015 09:06


Igår morse då mysingen och jag vandrade ut, hörde vi några konstiga ljud som vi först inte kunde lokalisera.


"Är det någon bil som låter", undrade mysingen.


"Nej, jag tycker att det låter som någon har radion på".


Men ljudet kom och gick så vi följde det och hittade en mobil i ett buskage. Den spelade med jämna mellanrum, var satt på väckning. Mysingen tryckte på en knapp och den blev tyst. Det småregnade ute så vi tänkte att vi tar med oss telefonen, kollar vem som äger den och ringer upp henne eller honom då vi kommer hem. Onödigt att väcka någon vid sex-tiden på morgonen. Vi har hittat mobiler förr som vi har kunnat lämna tillbaka.


Sagt och gjort vi vandrade iväg. Då vi hade gått några km satte telefonen igång igen. "Blingblongblingblong", den spelade riktigt vackert men eftersom den aldrig tystnade så blev det jobbigt. Vi kollade på den och den var inställd  så att man måste lösa en matematisk grej för att stänga av den, tydligen för att visa att man hade vaknat. Vi tryckte på skärmen, för knappar finns ju inte på dessa moderna prylar, inget hände, jo det kom upp ett meddelande där det stod. "När kommer du då"? Det var sänt vid 2-tiden på natten.


Nu blev vi oroliga. "Ta ur batteriet", sa jag till mysingen, "vi måste ju få tyst på den". Sagt och gjort vi gjorde å och nu blev det tyst och lugnt.


På tillbakavägen hem gick vi åter till platsen "för brottet" och då hittade vi en kavaj, plånbok med kontokort, samt ett pass och där stod namnet. Det var en snygg kavaj, lite blöt av regnet.


Hemma igen började vi arbetet med att söka personen i fråga. Fick tag i namn och adress, och så klart mobilnumret.


Men, det var vi ju inte hjälpta av eftersom vi hade hans mobil, för det var en han. Inget hem nummer. Det är vanligt nu för tiden att bara ha mobilen. Efter ett tag hittade vi hans mammas hem nr. Ringde dit ingen svarade, men på hennes mobil fick vi napp. Hon var tillfälligt uppe i Norrland, bodde annars i Stockholmstrakten.


Hon blev så orolig, stackars mamman. Killen var visserligen närmare de trettio, men ändå, det var ju hennes barns mobil, kavaj, pass och plånbok vi hade hittat. Vi hörde hur ängslig hon blev, men vad skulle vi ha gjort? Hon skulle forska lite och återkomma till oss.


Nu blev vi också oroliga. Min fantasi satte igång. Ni vet, min fantasi är inte att leka med, den kan hitta på hur många otäcka orsaker som helst till detta. Sjukdom, nedslagen, bortrövad, rånad, nej kanske inte det för plånboken var ju kvar. Men hämnd,  jag vet inte allt vad som kan hända. Mysingen, lugn som en filbunke sa:

"Killen har varit ute och festat, blivit för full och slängt ifrån sig kavajen". Kan man verkligen bli så full, undrar jag?


Efter ett tag ringde mamman och frågade om vi inte hade hittat nycklar också, men det hade vi inte gjort. Hon hade fått tag i killen och han hade också tappat sina nycklar, till hemmet, arbetet och någon annanstans också. Sicket elände. Vi skulle iväg med bilen så jag sa till mysingen att vi går först en runda till buskaget där vi fann mobilen och ser om det finns något mer där.


Mycket riktigt, där låg en knippe nycklar, plus en bricka av något slag. Fem nycklar tror jag. Och, hör och häpna, en 20-kronors sedel. I plånboken hade vi sett knappt ett par hundra kronor.


Hur det hela slutade?


Joo, vi fick prata med killen och han kom och hämtade sina saker, mycket dämpad och tacksam. Ville bjuda på middag som tack men mysigen sa:


"Någon annan gång kanske det är din tur att göra samma sak till en medmänniska".



 

Har ni sett ett sådant vackert golv vi hade i morse? Solen som speglar sig i taklampan.



Av wiolettan - 24 oktober 2015 09:01


Skönt, i morse kunde vi vandra ut igen, vi är så tacksamma.


 

Det var mörkt och någon hade tappat sin fina mössa. Jag tycker att det som ser ut som en katt men min mysing säger att det är en kanin.



 

Sjöfåglarna var vakna.



 

Blir det så här då ni blir stuckna i armen? Ändå hade jag bara 2,0 i PK värde för 4 dagar sedan. Men den här bilden är ifrån igår då jag var tvungen att lämna några rör blod för analys.



Känner mig lite splittrad men det har sina orsaker.


Det som jag mest vill idag är att gratulera min näst yngsta syster som fyller 72 år idag. Ett stort GRATTIS till en fin och mysig tjej.


 

Här är en bild av henne då hon var hos mig då hon fyllde 70, för två år sedan, tiden går. Min äldsta bror är det som står bredvid, vi var ute och "gjorde" stan. Här var han 86 år men pigg.

 

Här en bild ifrån i somras då vi spelade kubb. Härlig stil hon har. Två av mina andra syskon syns i bakgrunden. Vi är och framför allt varit, mycket för lek, spel, sång och musik i vår familj. Det återupplevde vi mycket av vid vår syskonträff i juli i år.




 

En bild av hela min härliga familj som det såg ut någon gång på 50-talet, tror det var 1951 eller -52. Jag och min två år yngre syster syns längst fram i blommiga klänningar och flätor hade vi också. Nu är vi 8 syskon kvar i livet.



Av wiolettan - 21 oktober 2015 08:38


Härligt, idag är det som det ska igen och vi kunde ta vår promenad, är så glad över det.


Otrolig skillnad, jobbigt att bli så däckad i nästan två nätter och en dag. Så länge höll mitt hjärta på denna gång att bråka och orken blir då minimal.


Ni som känner mig vet att jag har så svårt för detta med läkare och sjukhus och drar mig i det längsta, ja längre än då, innan jag vågar göra något. Nu har jag i alla fall tagit mod till mig och ringt och fått en tid till min hjärtläkare, så på fredag blir det provtagning och i början av november ska jag besöka doktorn. Då ska han kolla min pacemaker och ultraljud på hjärtat så får vi se om det har blivit någon förändring.


Nyss var det söndag och nu är det onsdag, jag kan inte göra så mycket åt det mer än glädja mig över den dag som i dag är.


 

Såg en märklig tingest på vårt balkongräcke. Det är väl ingen humla, så där smal, det är väl ingen geting med så långa ben, det är väl ingen fluga med en så´n stor kropp? Och, vad gör den ute denna tid på året, vad det nu är?


Jag ropade på min man, men han visste inte heller så då tog jag en bild av den, men den blev inte bra den heller.



Vi ska iväg till sångövning, det ska bli trevligt. Ska vandra iväg lite tidigare, innan det börjar för att min man sk greja och dona med datorer som inte fungerar som de ska. Tittar in till er i eftermiddag, förhoppningsvis.


 




Av wiolettan - 18 oktober 2015 09:08


Nu har jag hittat något nytt igen, som kommunen har satt upp. Panta mera, står det.


 

En så´n här har jag aldrig sett förut, men nu fanns den bredvid en soptunna på en av våra gångvägar. Här i Sundbyberg har vi många gång- och motionsslingor vi kan vandra på. Kommunen har ordnat det bra för oss gående.


 

Även för cyklisterna. Nu i sommar har det satts upp avståndsmärken lite överallt där cykelvägar korsar varandra så att cyklisterna kan se hur långt det är till olika platser. Vi har knappt en mil till huvudstaden, cykelvägen och 3,5 km till närmsta stad.


Jag älskar att kunna vandra ut på morgonen, tidigt. Två morgnar denna vecka har jag haft flimret och då blir jag lite ledsen.


 

I morse vandrade vi ut då det var mörkt och dimman låg över vattnet. Dessa flyttfåglar ligger här och väntar att dimman ska lätta så att de kan flyga. Nej, jag skojar bara. De har nyligen vaknat och håller på med morgonbestyren, flyga kan de göra fast det är lite dimma. Det ställs inga turer in, kanske, som de gör på Arlanda.


Då vi närmade oss hemmet så började solen komma upp.


Vet ni att solens strålar inte är farliga om skuggan är längre än kroppen. Förstår ni vad jag menar? Det ska ju inte vara bra att vistas för länge ute i solen, men mellan 11-14 på da´n är det mindre farligt. Och, en regel är också detta med skuggan som bildas. Ju längre skugga, desto ofarligare är solens strålar för att bränna sig.


 

Här ser ni våra långa skuggor. Riskfritt.

Av wiolettan - 16 oktober 2015 08:50


Mysingen och jag åkte in till storsta´n för att köpa ett ytterplagg till mig och ordentliga gåskor till både mysingen och mig. Helst skulle det vara en kort kappa, jackor har jag.


Jag hittade en svart rak enkel kappa, med huva, diskret på  något sätt. Eller nu ljuger jag lite, det var mysingen som hittade den. Han gick till "Gubbaffären" och handlade batterier, lampor och så´nt och jag skulle under tiden söka efter en jacka eller helst en kappa till mig själv. Då han kommer tillbaka hade jag provat ett antal kappor och på alla var det något som jag inte gillade. Han gick runt en stund, kom fram med en kappa och sa:


 
"Prova den här, den är nätt och ungdomlig, den passar du säkert i".


Visst, han hade rätt, jag kunde inte finna något fel på den, en enkel kappa och det fanns till och med en innerficka.


Då vi skulle betala i kassan så var det en synnerligen sympatisk expedit, visserligen försökte hon sälja på mig, det ena och det andra, hon passade in på sin plats. Berömde mitt val av kappa och tyckte den var nätt.


Då vi skulle gå ut ur affären så gick ju det som vanligt. Jag vandrar åt ett håll och mysingen ett annat. Det fanns två utgångar ifrån affären och det var ju en för mycket för mig.


"Gå nu åt samma håll och håll reda på varandra", sa expediten och skrattade gott.


Vid skoaffären kom det nästan direkt fram en expedit till mysingen och frågade om hon kunde hjälpa till. Sedan föreslog hon likadana skor till oss då hon hörde att vi skulle ha dom på våra morgonpromenader bl.a De kostade många pengar, det gjorde dom, men, jag tror att vi gjorde rätt ändå för det var bra sulor nu då det börjar bli höst och vattentäta var de också. Varma och sköna, jag har redan provat mitt par runt Råsta och Lötsjön och fick inga skavsår eller något problem.


Sedan då vi kom tillbaka hem till Duvbo tunnelbanestation skulle mysingen kolla sitt åkmärke, det hade visat att det var för gammalt och måste bytas ut.


"Allt som ni gör där kan jag göra här, kom hit så ska jag hjälpa er", ropade mannen i spärren, tvärs över golvet.


Helt otroligt, aldrig varit med om något sådant förr. Spärrvakterna brukar sitta med sina mobiler eller datorer och ibland nästan se ut som om man kommer och stör. Men inte denne man, hur trevlig och tillmötesgående som helst.


Det var en helt igenom trevlig tur.


Som smöret på moset, eller hur jag ska uttrycka mig så hände detta då jag skulle äta min frukost i morse.


Hällde upp filmjölk på min tallrik, tog en knapp matsked psylliumfrön, eller loppfrön som de också kallas och hällde över. Gick och hämtade några plommon att äta och kommer tillbaka till bordet.


 

Titta, vad jag då får se. Det hade bildats ett hjärta på tallriken, av fröna.


Nu strax ska vi ut i solen, vandra och handla. Ha en finfin fredag.


Av wiolettan - 15 oktober 2015 10:53


Jag blir så betryckt, beklämd eller kalla det ledsen.


Vi hade vår sångövning i vår sånggrupp i pensionärsföreningen igår. Vi är inte så många i gruppen och det har blivit färre och färre, som det verkar. Nu kom det endast ett tiotal och då undrar jag hur ska det gå? Vi ska ju uppträda på en tisdagsträff i början av december, en glöggräff samt vara "lucior" i år igen på ett månadsmöte  också i december. Men hur ska det gå, då vi är så få?


Det jag vet om minskningen är att en dam, hon som hade den vackrarste och säkraste rösten har blivit dement, en dam också kring 85 år har brutit lårbenshalsen, en annan dam döv på ena örat och kan inte höra "vad jag själv sjunger". Två damer har avlidit. Så av männen, en har så många andra åtagande, en verkar ha blivit dement och en vet vi inte vad som har hänt. Vi får se, hoppas att det kommer flera till nästa övning.


I morse var det skönt att vandra ut, två plusgrader och ingen blåst och solen lyste. Efter morgonvandringen gick vi in i två affärer för att passa på att helghandla. 8-9 tiden är det lagomt tunnsått med folk.


Nu vet jag varför mysingen och jag trivs så bra ihop, vi som är så olika och verkar ha vitt skilda uppfattningar om både stort och smått. Men, vi är båda så enormt barnsliga. Det fick jag ännu ett bevis på i morse.


Vi kom och gick på en gata, mötte en ung dam som pratade i mobilen.


"Vet du vid vilken tid det ska vara"? frågade hon i luren.


Mysingen och jag svarade samtidigt. Högt och klart.


"Nej, det har jag ingen aning om", och den andre sa "nej det vet jag inte".


Utan att titta på varandra hur den andre reagerade, blev vi som tonåringar direkt, eller värre. Vi fortsatte att gå och vet därför inte hur den unga damen uppträdde. "Tokdårar, ser ni inte att jag pratar i mobilen", kanske hon sa eller tänkte.


Vissa gånger tänker jag mig inte för, för fem öre. Men det kanske beror på att femöringen har upphört. Bara jag inte håller på att bli gammal och dement.


 

Svanfamilj vid Lötsjön, så här sent på året.



Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 75 åring som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har varit gift två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan 6 år.


Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6
7
8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se