Det är vad jag kan säga.

Vill tacka alla för fina och omtänksamma tankar och kommentarer till mig.

Ännu känns det jobbigt att sitta här så jag får avvakta.

Idag kommer någon hem till mig för att ta bort stygnen från huvudet.

...och blogga nu, utan jag får återkomma, då jag har blivit bättre.

Ramlade i fredags och gjorde illa mig i huvudet, ryggen och höften, men tackar Gud att det gick så bra som det ändå gick.

Överlåt det förflutna

åt Guds barmhärtighet,

nuet åt Guds kärlek

och framtiden åt Guds beskydd.

...för många av oss.

Jag tänker så här. Får vi bara vara friska så ordnar det sig alltid. Vi får ta "Blott en dag ett ögonblick i sänder" och vara glada och tacksamma att vi trots allt, har det så bra.

Det blir inga besök här i Påsk, det har vi ställt in och även att vi skulle till några vänner i morgon. Min äldsta bror som brukar vara här och fira Påsk med oss, får vara hemma ensam, det känns kymigt.

Men, vädret är soligt idag och vi tog en lång promenad i morse. Bland annat till kyrkogården í Duvbo och satte lite blommor på Mysingens föräldrars och farföräldrars grav.

Det var inte många flanörer ute då vi vandrade iväg vid halv sjutiden, men sedan på vägen hem igen, då hade folk vaknat lite mera.

Vid fjällbäckens rand står en blomma skön, med huvudet böjt som till ödmjuk bön.

Av vindarnas lyft hennes öga ser, mot klarblåa himlen och ler.

En brusande vind hennes läppar rör. Hon talar ett språk som mitt hjärta hör.

Hon talar så ljuvligt vid bäckens brus. Vid blomdoft och vindarnas sus.

Tack Gud att du gav mig med livets skänk. Av skönhet gudomlig ett litet stänk.

För platsen du gav uti  fjällens hägn. För jordmån, för solsken och regn.

Tulpaner som har kommit upp vid Tulegatan lyser röda och granna.

Här var det blått.

Mera blått.

Mysingen och jag vill önska er alla en riktigt GLAD PÅSK.

Var rädda om er och varandra.

I morse 4 grader plus, då vi vandrade ut. Skön luft, ingen blåst och ett fåtal människor ute. Klockan var bara kvart över sex, så att det var lugnt var kanske inte så konstigt.

Vår almanacka i köket har denna månad några tankeväckande ord.

Gud ger varje fågel dess föda,

men Han lägger den inte i boet.

Här ser vi vitkindade gäss som flyger in för landning.

De ser så stora ut i luften.

Landat. Dags för frukost.

Några gick över promenadstigen för att kanske hitta bättre mat.

Här är de farligt nära en gata där bilar brukar köra, men nu var det lite tidigt så det var rätt så lugnt.

En del tar sig ett svalkande bad. Lite morgongymnastik kanske? Då passar Råstasjöns vatten  bra.

Här är det flera tvåbenta som håller igång på morgonkvisten.

Dessa skuggfigurer verkar ha fått syn på något intressant. Vad är detta? Ingen vanlig bil, eller?

Bäst att gå lite närmare. Blev inte klokare för det.

...för våra barn och ungdomar.

Sofia hade varit ute och lekt hela dagen, men nu var hon trött och ville komma in och vila sig lite. Så hon slängde av sig skorna i ett hörn, tog ett glas saft och satte sig på golvet, lutad mot sin mammas knä.

Margareta höll som vanligt på med sina hushållssysslor med sin treårige son i närheten. Men det var inte helt enkelt. Vart hon än gick, höll hon nästan på att snubbla över sonen.

Hon försökte föreslå olika roliga aktiviteter som han kunde syssla med på egen hand, pussla, måla och så vidare, men inget hjälpte.

Sonen bara log och sa: "Det gör inget mamma, jag är hellre här med dig".

Han fortsatte att följa med henne runt i huset, men när hon för femte gången var på väg att snubbla över honom brast tålamodet.

"Varför följer du efter mig hela tiden?" frågade hon, lite mer ovänligt än hon egentligen hade tänkt sig.

"De sa i söndagsskolan att vi ska gå i Jesu fotspår", förklarade sonen. "Men jag kan inte se honom, så jag går i dina fotspår istället".

Har sett flera sådana här uppmaningar uppsatta ute.

Mysingen har ännu inte vant sig vid att inte vara upptagen med något, utan ha fria lediga dagar, bara tillsammans med mig. Så här ser hans "att göra lista" ut i vanliga fall.

Men nu, nästan tom.

Var rädda om er och varandra.