Har lite ont i halsen och min temperatur brukar vara 36.6, men i morse var den 37,4. Så, vi tog ingen morgonrunda och det känns lite ovant, helst nu då det är den enda uteluften som jag unnar mig. Min Mysing gick iväg till apoteket och skulle handla lite samtidigt. Skönt att han är frisk. Hans bästa vän ligger på Södersjukhuset i Corona smittan.

Livet har tagit paus, känns det som.

Men, det finns så snälla och omtänksamma medmänniskor. Vi har ju de senaste veckorna varit ute och vandrat tidiga mornar och även runt Lötsjön flera gånger.

Har då mött flera av våra ”gamla gåvänner”. Alla har undrat hur vi har och har haft det, varför vi inte har synts till och så vidare.

Min frisörska ringde mig i fredags och undrade. Omtänksamt. Vi ringer ju aldrig varandra annars.

Men det är klart, länge sedan jag var där nu och jag har blivit långhårig. Hästsvans får det bli. Inte lätt att ta en bild av sig själv i nacken.

Efter en morgonpromenad då vi kom till hissen hemma, så mötte vi en granne som glatt ropade:

”Men, titta där är ni ju. Jag har undrat så hur det har varit med er, inte sett er på så länge.  Jag hade tänkt att jag skulle lägga en lapp i brevlådan och fråga om ni behövde något. Det är bara att ringa på hos mig eller säga till om ni behöver något.  Var inte rädda för att säga till".

Ser ni hjärtat mellan Mysingen och mig?

Här en liten närbild där det syns bättre.

Om det känns som om Gud är långt borta.

Kom ihåg. Det är inte Han som har flyttat på sig.

...från Mysingens och mitt synsätt sett.

Den har börjat bra med en promenad ute i friska luften med sol och nästan vår. Vi gick en stadsrunda, på grund av att vi var lite sena i starten så blev den inte så lång. Inte så många människor i farten.  En del rusade iväg till sina jobb och andra var ute med sina fyrbenta vänner. Jag är så glad och tacksam att jag får vara ute med min tvåbenta vän. Många väjer lite åt sidan då vi kommer, andra, särskilt unga flickor, vandrar bara på.

Våren har börjat lite smått att visa sig. Visserligen hade vi plus minus noll grader i morse, men solen sken och det kändes rätt så varmt, utom i skuggan. Fel fokus ser jag, suddig bild, men jag hoppas att ni ändå ser vad det är.

På en del ställen lyser det så vårlikt blått.

Hela slänten vid Tulegatan håller på att fyllas med blommor

Till och med några tulpaner tittade fram.

Jag och Mysingen skulle egentligen ha varit många, många mil bort, denna helg. Han hade gjort upp en fantastisk bilresa med flera övernattningar på olika håll och vi skulle ha fått se många nya platser, inom Sverige. Men av detta blev inget, vi fick avboka allt, som ni förstår.

Lite ledsna och besvikna är vi, men, vi får försöka att fira vår 10-åriga bröllopsdag ändå, så gott det går, för oss själva. Huvudsaken är att vi får vara friska.

...hörde jag en pojke glatt utropa då vi gick förbi honom i morse.

"Vad då" , tänkte jag, "vad betyder detta ord, baller"?

Men så såg jag vart pojken och hans pappa tittade. Det var ett hus som hade fått nya fina balkonger. Varken jag eller Mysingen hade sett dessa förut, fast vi ofta har gått på den gatan.

Jag blev lite smittad av pojkens glädje, fast jag har fortfarande mycket svårt för att tåla alla dessa förkortningar av ord. Folk säger Mello istället för Melodifestivalen till exempel. Går det fortare? Är det lättare? Tidens stress? Eller slarv? Nej jag vet inte och egentligen får de säga hur de vill, men jag uppmärksammar det.

Första gången som jag reagerade på detta var då jag var 28 år och min dåvarande kille skulle för första gången ta mej med hem till sin mamma och syster. Hans pappa fanns inte längre.

Fillan, Kaggen  och Drakis, sa de. Istället för Filadelfia, Kaggeholm och Drakudden. Jag förstod inte utan fick fråga min kille sedan då vi gick därifrån.

Vårlökar som har kommit upp.

Med lite fantasi. Ett hjärta, där i mitten.

Min egen klagan vill jag ödmjukt dränka,

i världens mäktigt stora sorgebrus.

Och minnas, vad den ringe nu bör skänka,

är ej sitt mörker, men en glimt av ljus.

En fin dikt av Erik Axel Karlfeldt.

...corona viruset nu och det är helt förståeligt. Det kan ju drabba oss var och en och på något sätt har det kanske redan gjort det.

Som i går skulle jag egentligen ha åkt iväg för att ta några prover för att efter en vecka besöka min doktor för uppföljning. Men, han ringde och tyckte att det skulle vi skjuta på om jag inte kände mig speciellt dålig. Han tyckte att risken för mig att åka buss och tunnelbana och kanske bli smittad, var hög. ”Med din aktningsvärda ålder”, som han uttryckte sig så skulle jag helst vara hemma och försöka att beblanda mig med andra människor så lite som möjligt, för att undvika smittan. Åldern plus mina fel på hjärtat var orsaken.

Så, ja, jag är hemma. Mysingen och jag går ut före frukost, rätt så tomt på gatorna, håller mig på behörigt avstånd om jag möter någon. Mysingen handlar det vi behöver och jag hoppas att han är försiktig, både för hans och min skull.

Alla hans åtaganden är det paus på. Inga möten eller träffar. Varken på SPF, Par Bricole eller Odd Fellows. Vår sånggrupp har ställts in också. I måndags ringde vi runt till alla som är med i den och sa att vi skulle hålla uppe i alla fall till i början av april.

Från början av veckan ringde jag till min äldsta bror i Farsta och frågade om vi skulle handla mat åt honom så att han slapp gå ut. Men han sa att han hade mat hemma. Men, igår morse ringde jag honom igen och frågade om han behövde något. Mysingen och jag skulle bila till Skogskyrkogården söder om stan och tänkte att vi då kunde köpa något som han saknade.

”Tack, men jag klarar mig”, sa min bror. ”Jag har satt in pengar på kontot i min affär och så går jag in på datorn och beställer mat om jag behöver och dom kommer hit med den”. Det är inte så illa ordnat av min bror. Han fyller i alla fall 93 år i sommar.

”För”, sa min bror, ”jag gör som myndigheterna säger.  Gamlingarna ska inte gå ut, utan sitta på balkongen, så jag sitter på balkongen”.

 Ett Bibelord ifrån Johannesevangeliet Kap. 1 vers 5, är uppsatt på Sturegatan på en postlåda.

 Nu ska vi strax ner till tvättstugan igen. Men, där får vi också vara själva.

Tala inte illa om nyfikenheten.

Utan den skulle inga forskare

och uppfinnare komma någonstans.

Hörde på radion i morse att det var stor brist på vårdplatser på våra sjukhusintensivvårdsavdelningar.  En undersökning som gjordes för flera år sedan visade att Sverige låg näst sist av länderna i EU. Sämre än oss var bara Portugal.

En stilla undran av mig. Varför har inte regeringen tagit itu med detta för länge sedan. Bevisligen så är det inte pengar som har saknats eftersom de nu kan betala ut miljarder i stöd till de som kan drabbas ekonomiskt av viruset som härjar. Om de har satt in resurser i tid så kanske vi inte har varit i denna kris nu. Men, vad vet jag?

Redan 2011 då jag kom in till akuten så fick jag ligga där och vänta nästan en halv natt, innan jag fick en ledig plats på hjärtintensiven. Vid den tiden hörde då inte jag om någon brist, men tid tog det. Som tur var så hade jag fått en plats och var uppkopplad på morgonen därefter då mitt hjärta stannade. Jag kommer ihåg att då jag vaknade blev jag så förvånad över att det var så många läkare, sjuksköterskor och apparater omkring mig.

Några dagar senare fick jag min pacemaker och sedan har det gått bra. Ja, förutom förmaksflimret, men det är en annan sak.

Idag snöblandat regn och jag har inte varit utanför dörren ännu. Väntar på ett viktigt samtal ifrån min läkare. Antingen ringer han idag, eller i alla fall denna vecka, sa sköterskan. Spännande och lite orolig över vad han säger.

Tala ej illa om moln, som skymmer,

ty nådens skurar de ofta rymmer.

En liten historia.

"Älskling, vill du se var jag blev opererad för blindtarmen"?

"Nej, usch, jag avskyr sjukhus".

Dagarna går fort, ser att jag inte har skrivit här sedan i tisdags, men det har varit någonting varje dag och som pensionär så unnar jag mig ungefär ett åtagande per dag.

Just när jag har vant mig vid

gårdagen, så kommer idag.

I tisdags var jag och lyssnade på musikcafé som SPF anordnade. Det var min Mysing som hade sammanställt programmet och också den som spelade skivor och visade filmsnuttar. Denna gång handlade det om Barbro Svensson, alltså Lill-Babs. Det var mycket se- och hörvärt. Hon hann ju med en hel del under sitt 80-åriga liv och var en person med stor kärlek till sina medmänniskor.

Jag har också haft förmånen att få lyssna till henne live. Hon besökte Sundbyberg på nationaldagen 2013 och gjorde ett bejublat framträdande på Golfängarna, vid Lötsjön. Jag stod rätt så långt fram och hon tittade på mig då hon såg att jag fotade. Uppmärksamt.

Det var fullt med folk.

Igår var vi och övade sånger i vår lilla SPF kör. Det är roligt att träffas och sjunga ihop lite. Glad så länge sånggruppen finns och jag kan vara med.

Nu strax ska vi ut och handla förnödenheter. Det måste också göras.

I morgon är det dags att sätta mig i tandläkarstolen igen. Känner inte för det. Vill inte tänka på det, försöker att tänka på något annat.

Min hjärna inte bara vandrar iväg ibland, ibland lämnar den mig totalt.

Räck mig din hand vi har samma väg att gå.
Räck mig din hand vi har samma mål att nå.
Glöm allt som skiljer och låt oss tänka på,
vi behöver alla varann.

Gammal eller ung det betyder ingenting.
Fattig eller rik det betyder ingenting.
Färgad eller vit det betyder ingenting,
vi behöver alla varann.

Splittrad är vår stackars värld idag som aldrig förr,
vi kryper in i våra skjul och stänger till vår dörr.
Men över murarna som skiljer oss vi hör,
vi behöver alla varann.

Han som håller hela världen i sin starka hand,
känner alla människobarn i jordens alla land.
Han ska rena oss från alla själviskhetens band.
Vi behöver alla varann.

Den här vackra sången hörde jag en morgon på Radion. Radio Viking sänder ifrån Ekerö och brukar spela många vackra och gamla låtar och ibland några psalmer, eller kristna sånger, fast kanske inte så ofta.

Göte Strandsjö har skrivit texten och även komponerat denna sång. Han var författare, tonsättare, sångare, sångpedagog och professor vid Musikhögskolan i Malmö.

Sin första komposition gjorde han som 7-åring.

Han var också i många år organist och musikalisk ledare i Filadelfia kyrkan i Malmö. Jag har själv hört honom, men i Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan i Stockholm.

Hans produktion omfattar ett par tusen kompositioner och arrangemang. En del finns i Den Svenska Psalmboken, Frälsnings arméns Sångbok, Psalmer och Sånger och i Segertoner. Många artister har framfört hans musik. Kan nämna några: Erland Hagegård, Östen Warnerbring, Christer Sjögren, Anna-Lena Löfgren, Artur Eriksson och Jan Sparring.

Han var med i ett 90-tal radioprogram och ett 50-tal TV-program. Han framträdde som solist då Dag Hammarskjölds stoft anlände till Malmö och sjöng då för cirka 50.000 människor.

Hade också en blandad kör, där bland annat Sten Broman hämtade förstärkning från, när han skulle göra större framträdande med Konserthusstiftelsens kör.

Strandsjö var mycket produktiv under sin levnad. Avled 2001, 85 år.

I morse tog vi en kort liten promenad. Regnet hängde i luften, men det var uppehåll och ett par plusgrader.

Grönt är hoppets färg.

Jag hoppas att vi alla får en bra dag.

Jag skrev för några inlägg sedan om att jag drömmer så mycket och ibland riktigt otäcka mardrömmar.

Nu måste jag bara berätta något roligt, då det gäller drömmar.

I går natt så drömde jag att jag var ute och åkte tunnelbana, eller tåg, osäkert vilket, både ock kanske. Jag virrade som vanligt bort mig, sprang och letade och hittade inte rätt vagn, eller så var det fel

station som jag hamnade på.  Jag blev mer och mer förtvivlad och hjärtat bultade i bröstet. Så vaknade jag med hög puls och bankande hjärta, glad över att vara hemma och att det bara var en dröm.

På morgonen berättade Mysingen att han hade varit ute och rest och hade tappat bort mig. Han sprang runt och letade och blev mer och mer orolig, eftersom han visste att jag hade dåligt lokalsinne.

”Är hon borta nu igen, men var är hon, var ju här alldeles nyss”? Så vaknade han och där var jag.

Vi hittar kanske inte varandra i drömmarnas värld, men i den riktiga världen har vi som tur är funnit varandra.

Ett hjärta som jag fann på bordet, av skräp, av något slag. Märkligt. Ser ni det, fast det är litet?

Idag sol och några minusgrader, men det ska bli varmare. Halt har det varit och kanske är, har jag hört på radion om, i alla fall i Stockholmsområdet. Jag har inte varit ute ännu idag, får se hur det blir framåt dagen.

Vi borde städa idag, men ingen av oss har lust, eller ork.

Jag gillar arbete, det fascinerar mig.

Jag kan sitta i timtal och titta på.

En tulpanbukett som Mysingen har fått.