Hörde på radion i morse att det var stor brist på vårdplatser på våra sjukhusintensivvårdsavdelningar.  En undersökning som gjordes för flera år sedan visade att Sverige låg näst sist av länderna i EU. Sämre än oss var bara Portugal.

En stilla undran av mig. Varför har inte regeringen tagit itu med detta för länge sedan. Bevisligen så är det inte pengar som har saknats eftersom de nu kan betala ut miljarder i stöd till de som kan drabbas ekonomiskt av viruset som härjar. Om de har satt in resurser i tid så kanske vi inte har varit i denna kris nu. Men, vad vet jag?

Redan 2011 då jag kom in till akuten så fick jag ligga där och vänta nästan en halv natt, innan jag fick en ledig plats på hjärtintensiven. Vid den tiden hörde då inte jag om någon brist, men tid tog det. Som tur var så hade jag fått en plats och var uppkopplad på morgonen därefter då mitt hjärta stannade. Jag kommer ihåg att då jag vaknade blev jag så förvånad över att det var så många läkare, sjuksköterskor och apparater omkring mig.

Några dagar senare fick jag min pacemaker och sedan har det gått bra. Ja, förutom förmaksflimret, men det är en annan sak.

Idag snöblandat regn och jag har inte varit utanför dörren ännu. Väntar på ett viktigt samtal ifrån min läkare. Antingen ringer han idag, eller i alla fall denna vecka, sa sköterskan. Spännande och lite orolig över vad han säger.

Tala ej illa om moln, som skymmer,

ty nådens skurar de ofta rymmer.

En liten historia.

"Älskling, vill du se var jag blev opererad för blindtarmen"?

"Nej, usch, jag avskyr sjukhus".