I dessa pandemi tider är det många kyrkor som inte har kunnat haft öppet för söndags gudstjänster i sommar. Det gäller även den kyrka som jag tillhör.

Centrumkyrkan på Prästgårdsgatan.

Men nu har det satt igång igen. Eftersom det är så många som besöker vår kyrka så har de nu sagt att det ska vara 2 gudstjänster. En klockan 10.00 och en klockan 11.30.  Suveränt. Då kan besökarna sprida ut sig i kyrkan och behöver inte sitta nära varandra. Det är också ett maxtal, högst 50 personer. Sedan har de poängterat att är man minsta förkyld eller i riskgrupp så ska man tänka sig för och vara försiktig. Stanna hemma om det behövs.

Jag har inte varit där så att jag vet hur många det är som har kommit. Men, jag hoppas att de kan fortsätta att hålla öppet. Många behöver den gemenskap det innebär att träffa likasinnade och få träffas och fira gudstjänst ihop.

En del av huskören i Centrumkyrkan, där min Mysing syns till vänster längst bak, andra från vänster.

Alla vi människor har olika temperament, gåvor och livserfarenheter. Något som är ett litet steg för dig, kan vara ett stort steg för en annan person. Det är viktigt att tänka på. Man måste akta sig för att försöka imponera på andra genom att bete sig som om sina egna stora steg bara är  små steg.  Döm inte andra som tvekar i fruktan för något som du tycker skulle vara lätt för dig. Fokusera på den väg som ligger framför dig,  och,  på den som aldrig lämnar din sida.

Glöm inte bort att änglarna finns,

att de är här för att se hur du har det.

Och dom kan hjälpa dig fast dom inte syns.

Glöm inte bort att änglarna finns.

Som ni vet så älskar jag barnhistorier, så jag bjuder på en i dag också.

En liten pojke sa till sin kompis:
”Du skryter ju så att man storknar. Snart påstår du väl att dina föräldrar var med i Noaks ark, också”.

”Nää, mina föräldrar hade minsann en egen båt”.

Jag har funderat på en sak. Ja, många saker, men just den jag tänker på nu handlar om mig och Mysingen.

Hur kan det komma sig, att vi som är så olika, i allt, kan komma så bra överens i allt och skratta så mycket ihop?

Är vi så olika då? Ja, det är vi, även utseendemässigt. En del par sägs ha äktenskapstycke. Det kan man inte säga om oss två.

Men nu tänkte jag mest på ”insidan”, våra karaktärer, värderingar och läggningar.

Mysingen kan prata för sig, inte rädd för att säga vad han tycker, rättar gärna folk om de gör fel.  I morse till exempel.  Många går ju på fel sida på våra trottoarer och det händer nästan jämt på banor som är till för både cyklister och gångtrafikanter. Nu blev det för mycket, hade varit alltför många, nu på morgonen,  så Mysingen tröttnade och muttrade till: ”Du går på fel sida, gubbe”.

Jag är precis tvärtom. Går åt sidan, drar Mysingen med mig och säger inget.

Jag har svårt för att äta allt. Mysingen äter allt. Kanske Bruna Bönor då, som inte är någon höjdare, enligt honom,  men dom älskat jag.

Mysingen tycker om att vara i centrum, hålla tal, sjunga för en mängd människor. Ja, rätt och slätt att synas. Han har självförtroende, vilket jag helt saknar. Jag vill helst, i större sammanhang, sätta mig i ett hörn och vara tyst, inte synas allt för mycket. Höras? Glöm det.

Mysingen är intelligent, inte jag.  Han är beläst, inte jag. Han slår många i de frågesporter som går på TV, inte jag. Han har bra minne. Kommer ihåg det som har hänt, som vi tillsammans har varit med om men som jag inte tänker på längre. Minns inte. Kanske.

Som i morse, denna fläck i gångbanan. ”Det var här som de hade tänt på en moped som brann”, sa han. Visst, då han nämnde det så dök det upp i mitt huvud också, något svagt. Ni kanske ser lite grann av att det har brunnit, det var för flera år sedan. Märkena i asfalten finns kvar än.

Mysingen är duktig på datorer, tekniska saker, inte jag. Mysingen är lite småslarvig, inte jag. Mysingen kan tappa bort saker och inte hitta dem, inte jag, som rätt lätt finner det han har lagt på "fel ställe".

Så där skulle jag kunna hålla på och räkna upp skillnaderna emellan oss två, men det räcker så här. Dit jag ville komma var, att tack vare vår barnslighet och att vi tar mycket med humor gör att vi ändå kan trivas ihop.

Detta har blivit mycket synligt dessa månader då varken han eller jag har kommit någon annanstans än här hemma, där vi är tillsammans bara vi två.  Plus promenader förstås. Har läst om att det är många äktenskap som kraschar i dessa pandemi tider. Jag tror att de saknar detta att kunna se livet, tillvaron, sig själv och sin partner, med humorns ögon. Att ha barnasinnet i behåll känns bra.

Vi är olika som natt och dag, som Mysingen säger. Men både natt och dag behövs.

Läraren undrar:
"Vilka sinnen upplever vi omvärlden med”?

”Synen, hörseln, lukten…" svarar Anna.

 Läraren: ”Och ett till”?

 ”Barnasinnet”, säger Anna-

Jag är så glad då jag kan komma ut på en lite längre promenad. Nja, längre och längre, men inte bara runt kvarteret.

Som nu igår, vi kunde ta en promenad till Lötsjön.

Eftersom det var söndag, så fanns det inte många som var ute i den tidiga ottan, som vi var.

Vi gick ner Tulegatan och slängde lite plast och annat skräp vid återvinningsstationen vid Ängskolan. Det var, skräpigt där, men våra sopor fick plats. Vissa orkar nämligen inte plocka in i respektive container, utan det ligger påsar fyllda här och var runt där. Oskick.

Vi kom ner till Dimslöjan där det håller på att färdigställas nya lägenheter.

Så här såg det ut för flera månader sedan.

Ännu längre tillbaka såg det ut så här. Så de har rivit garaget, bilverkstaden och så vidare. Det höga och långa fastighetshuset står kvar, men är numera rätt så inklämd. De nedre våningarna i det huset har inte längre någon utsikt.

 Vid Golfängarna låg dimman så fint över gräsmattorna.

Även på Lötsjön. Änderna såg ut att trivas i alla fall.

Det har ju blåst rätt så hårt här hos oss och det såg vi verkan av. Bland annat detta träd, uppdragen med roten och ramlat i vattnet.

Dom här har rötterna ”spridda” ovan jord. Tror att det beror på att sjöfåglarna äter upp allt gräs så rötterna på trädet kommer fram.

Rådjuren stod som vanligt. Väntar kanske på att det ska bli mörkt så de får lysa upp så vackert som de brukar.

Dessa två gräsänder höll på med sina morgonrutiner.

Han är nog klar.

Morgonsolen började att komma upp och lyste så fint över vattnet och fontänen.

Rondellen vid Tulegatan har fortfarande en mängd blommor.

Nu ska vi iväg på en liten biltur.

Var rädda om er och varandra.

I september månad varje år i drygt 10 år, har vi haft vår höstupptakt i SPF:s sånggrupp. Jag saknar det nu då vi är tvungna att ställa in. Alla i vår grupp är över 70 år och det finns till och med en som är över 90 år, dessutom så har en del av oss underliggande sjukdomar som gör att vi är i ”dubbel” riskgrupp.

Jag har läst att sjunga i grupp är bland det sämsta man kan göra i dessa corona tider. Salivdroppar sprids med större kraft då man sjunger, så vi får låta bli. Men, jag vill lova att det känns märkligt.

Nedanstående visa har vi på vår repertoar, bland många andra.

Melodi: Idas sommarvisa.

Du ska inte tro du är gammal, fast silver du fått i ditt hår.

Om blott du kan trivas med livet och glädjas åt dagar som går.

Ibland kan det vara besvärligt, med oro och sorger och ont.

Ibland är det guldkant och härligt, för alla är livet mest sånt.

Om blott du är ung i ditt sinne, betyder ej rynkorna nå´t.

Så gläds åt den dag som är inne och sörj ej de dagar som gått.

Gå inte och tänk på bekymmer, att leva är ändå rätt skönt.

Om hjärtat ditt livsglädje rymmer, att då finnas till känns väl lönt?

Det är inte åren som räknas, fastmer vad du fyller dem med.

Försök dela med dig av glädje och vänlighet ska du få se,

att du får så mycket tillbaka av det du av hjärtat sått ut.

Att ge – det är ej att försaka, nej kärlek från början till slut.

Vi får gå ut och vandra istället, i mån av ork.

Lite småroligt och trevligt kan vi ha i alla fall.

Det gäller att se upp, för oss.

Var rädda om er och varandra

och tänk på att

största glädjen är

att glädja andra.

Det kom

…är det Mysingen eller jag?

Vi har, i vår lilla stad, haft en bokhandel så länge som jag har bott här, alltså minst i 35 år. Först en stor bokhandel, fanns massor med böcker att köpa och sedan för några år sedan var de tvungna att slå igen och då dök det upp en annan liten pappershandel som sålde lite av varje, men inte böcker precis. Jo, de sålde almanackor, bland annat 5 och 10 års almanackor, som jag har som en liten mindre dagbok.

Min första 10-års almanacka fick jag 2006. 2016 då den tog slut hittade jag ingen på 10 år utan köpte en som räcker i 5 år. Nu i december är den full, dags att skaffa en ny.

Men pappershandeln här har stängt och jag vill gärna inte in till Stockholm och trängas. Då sände Mysingen efter en 10-årsdagbok på nätet och i går kom den. Jag funderade inte ens över om jag kanske skulle köpa en 5-årsbok. Jag är ju trots allt optimist.

Det följde med ett papper, runt boken där det stod.

”Idag är första dagen på resten av ditt liv”.

Att skriva dagbok för hand ger dig en liten stund för personlig eftertanke. Med tiden samlas många minnen och din anteckning idag blir en källa till välkomna återblickar under åren framöver. Varje bok är omsorgsfullt inbunden och behaglig att använda. Materialet som vi använder är dokumenterat bra miljöval. Det exklusiva svenska kvalitetspapperet med den silkeslena ytan är syrafritt och åldersbeständigt. Pärmarna är klädda med hållbart och anpassat omslagsmaterial. Papperet som vi använder till boken är certifierat enligt regelverk för FSC.

”Nästa gång får du nog köpa en 5-års dagbok”, sa Mysingen. Jag håller inte med, en 10-års bok måste det bli så att den räcker till min 100-årsdag. Den som lever få se.

Det kom ett brev i brevlådan och det händer ju inte varje dag så jag var ivrig att se vem brevet var ifrån.

Tittade till på avsändaren och en hand knöt sig om mitt hjärta, nej, men hjärtat hajade till. Avsändaren var nämligen den bank som jag har och som jag hade en, ska vi kalla det, intensiv kontakt med häromdagen. Ni som läste mitt förra inlägg vet vilket dilemma som jag kom i och vad jag skämde ut mig.

”Nej”, sa jag till Mysingen, ”jag undrar om jag törs öppna brevet, har jag gjort något fel i alla fall”?

”Äsch” sa Mysingen och öppnade raskt brevet. Han läste intensivt och jag frågade:

”Men vad står det, är jag totalportad”?

Så farligt var det inte utan det stod bara att banken hade noterat mitt nya mobilnummer och ville att jag skulle kolla så att det var helt rätt.

Vilken lättnad. Nu glömmer jag det hela och låter det bli en nyttig lärdom. Eller som kungen sa: ”Vi vänder blad och går vidare".

Några sjöfåglar har funnit något att stå på i Lötsjön. Vattnet ser skräpigt ut, men det är bara näckrosblad.

Här, några dagar senare har kommunen rensat hela sjön och lagt upp bladen på stranden. Här syns två stora högar.

Täcker nästan hela gångbanan.

Här har det växt ut blad direkt på stammen. Tror att det är ek.

Önskar er som läser min blogg, en trevlig helg och var rädda om varandra.

Min gåva är lika oändlig som havet

och min kärlek lika djup.

Ju mer kärlek jag ger, desto mer får jag

eftersom båda är oändliga.

Jaa, det har jag, med råge.

Så jag skäms, ”skämskudde” räcker inte till. Begriper inte hur det kan bli så blockerat i mitt huvud, eller hur det kan låsa sig så enormt i tankehjärnan.  Nära att jag slängde telefonen all världens väg, men jag nöjde mig med att slänga på luren, inte bara en gång, utan fem gånger.

Orkar ni höra historien? Om inte går det bra att sluta läsa här, men jag fortsätter för jag måste få skriva av mig frustrationen. Igår hände följande.

Då jag skulle gå in på min bank på datorn så kom det ett meddelande att jag skulle skriva in koden ifrån SMS:et som skulle komma på min mobil. Förut har jag bara använt engångskoder som jag har fått mig tillskickat via banken, sedan har jag kunnat betala räkningar och så vidare, enkelt och bra.

Detta nya med SMS gillade jag inte. Jag har ju nyligen köpt en ny mobil och har då ett annat nummer som inte var noterat i banken. Gick in med min kod till banken och försökte ändra mobilnumret, men se det gick inte. Det stod att jag måste ringa banken.

Tog telefonen, slog bankens nummer och en automatisk röst bad mig välja olika alternativ. Jag försökte, sedan slängde jag på luren.

Kände att det började ”krulla sig” på hela kroppen. Nog för att jag i flera dagar har dragits med småfeber, men nu blev jag varm, vill jag lova.

Tog ny sats. Välj 1 om du vill… 2 om du vill… 3 om du vill… 4 om du vill. Visst ville jag men jag blev helt konfys. På med luren igen.

Min hjälpare i svåra situationer kom till undsättning. Mysingen tog och ringde upp banken. Fick tala med en person som bad att få tala med mig, eftersom det var jag som skulle ändra telefonnumret. Tjejen frågade om min man hade knappat in min kod då han ringde upp och ja, det hade han. Det gick inte för sig, nu måste jag byta kod. Det ska väl gå bra, tänkte jag, men ack vad jag bedrog mig. Tjejen sa hur det hela skulle gå till och sa att det skulle komma en automatisk frågeställare och jag skulle bara knappa in svaren.

Den automatiska rösten bad mig välja, Tryck 1 om du vill, tryck 2 om du vill och så vidare. Tydligen tryckte jag fel, jag har ju inget mobilt bankid, som jag tryckte på, utan jag har ett vanligt bankid. På med luren och sa till min mysing att jag måste lugna ner mig, tar detta i morgon. Men se det gick inte alls det.

Det ringde på telefonen, tjejen sa att det blev fel och ville att jag skulle börja om med att följa den automatiska rösten. Samma procedur och jag klantade mig tydligen, slängde på luren och hoppades på det bästa. Men, det hjälpte inte att hoppas. Strax ringde tjejen igen. ”Det blev visst något fel”, jodå jag vet.

En gång till. Denna gång kom jag i alla fall till steg 4. Hade knappat in personnr, alla 12 siffrorna, min kod och skulle byta kod. Skrev in en ny kod och skulle upprepa den och i min nervositet skrev jag fel på en siffra, vad jag kan förstå. På med luren och pling så ringde tjejen igen.

”Kan jag inte få göra detta någon annan dag, någon annan gång, inte nu då jag har feber och mår dåligt”? Nej, nu måste detta bli klart och det var jag och ingen annan som skulle fixa det. Vid det här laget så grät jag. Helt slut. Hon hörde det, men var lika omänsklig. Detta skulle ordnas.

Visst, det gjorde ju det, till slut. Efter att allt var klart så frågade tjejen.

”Vad använder du vår bank till”? Ja, det kan man ju fråga sig. Jag får in min pension där, har mitt bankomatkort där, betalar alla räkningar, som hyra, el. bredband och så vidare där, och, har mitt sparande där.

Kanske ska jag byta bank, men det blir väl samma sak. Vill du …tryck 1, vill du…tryck 2, vill du tryck 3… vill du… tryck 4. Vill du byta bank, tryck 10.

Från början av juni fick jag ett brev ifrån Transportstyrelsen som ville tala om att mitt körkort snart går ut.

Det var ju inte den lämpligaste tidpunkten, om jag uttrycker mig milt.

Hur då undrar ni säkert, eller kanske.

Jo, jag har inte varit till en frisörska sedan i november 2019 och jag brukar gå varannan eller var tredje månad. Så jag är så långhårig och det är jag inte i vanliga fall. Mitt hår är så långt att jag måste ha hästsvans och jag brukar, för det mesta ha lugg också.

Då tänkte jag så här. Jag kan inte gå till en fotograf och ta en bild med mig i hästsvans, för det är inte riktigt mig. Utan jag bad mysingen ta en bild, hemma här efter det att jag hade gjort mig så fin i håret som möjligt. Hade lagt upp det, lite självfall och så slapp jag gå ut i blåsten.

Mysingen knäppte, vi sände in ansökan med den nytagna bilden av mig och hoppades på det bästa. Men ack, denna gång räckte det inte att bara hoppas.

Tror ni att jag blev godkänd? Nix. Bilden var för mörk och suddig och bakgrunden var det också fel på.

Nu var goda råd dyra, som ordspråket säger. Visserligen har jag ett europeiskt identitetskort, men det kan jag ju inte "köra" bil på.

Efter mycket dividerande, tänkande och ett antal veckor så försökte jag "ansa till mig" så gott det gick och mysingen tog på sig ett fotografiskt manér och med kameran i högsta hugg så blev det en ny bild på en gammal gumma. Men, jag sände in fotot och kan ni tänka er. Efter ett tag så kom mitt nya körkort. Hurra!

Jaha, vill ni se en bild nu då? Nehej, då slipper ni det, denna gång. En liten barnhistoria istället.

Lärarinnan förhörde klassen på biblisk historia och Olle kunde sin läxa mycket dåligt. Fröken frågade om han inte trots allt kunde återge något bibelcitat.

Olle suckade besvärat och sade till sist:
"Judas gick bort och hängde sig".

"Bra" sa fröken. "Kan du något mer"?

"Gå du och gör sammaledes".

Ja, se barnen, de små liven.

En kopp morgonvarmt hjärtkaffe. Var så god!