Igår åkte vi söder om sta´n och hälsade på min ena bror.

Han beställer hem mat i dessa Corona tider, men ibland händer det att han inte får det han beställt, kanske att det inte finns i lager.

Nu, denna gång var det torkade Katrinplommon bland annat, som fattades. Vi köper själva dessa och vet att det nu en tid har varit svåra att få tag i, på vissa affärer, men vi lyckades, det var bra. Vi var inte hem till honom eftersom både han och vi är ”riskgrupper”. Min bror fyllde 93 år i juni och vi vill ju verkligen skydda honom så gott det går, så vi får träffas i porten eller så.

Han var så tacksam att vi kom och gav oss ett kuvert och däri låg bland annat en limrick som han hade skrivit, angående plommon.

Russinets Farsa hette Plommonstop

och Katrin Plommon hette hans morsa.

De vistades ständigt ihop,

lite tröttsamt tyckte hans brorsa.

Men sen han ätit en kantrell,

börja han spana på en Mamsell.

Det är roligt att prata med min bror och kan då få höra om gamla tider. Något som han berättade var följande som hände då min bror var liten, långt före skolåldern, alltså i början av 1930-talet.

Min bror kom till vår pappa som stod och högg ved och sa.

”Pappa, där kommer tattar Göransson”.

”Du ska inte säga tattar Göransson, det heter farbror Göransson”.

Min bror sprang ner åt landsvägen till för att möta mannen som kom gående uppför den branta backen.

Då han kom ner till mannen, ropade min bror upp till vår pappa:
”Pappa, jag ser allt att det är tattar Göransson”.

Förr kallades resandefolket för tattare. I min barndom var det ett vanligt och vedertaget ord. De kom ofta hem till oss, för en bit mat eller eventuellt få en plats att sova på under natten.

Min bror berättade också att han ibland tyckte att det var jobbigt i skolan då lärarna sa ”fel” saker.

Bland annat undervisade läraren:

”Det högsta berget i Trehörninsjö är Hemliden”.
”Nej” sa min bror, ”det högsta berget är Högbrännaberget”.

Tror ni att läraren gav med sig och erkände att han hade fel. Nej, det gjorde han inte, han höll fast vid sin version.

Det var inte lätt för en elev, förr i tiden, då på 1930-talet, att säga något emot lärarna. Min bror var ju också så blyg, men han tyckte att det var fel, att inte hålla sig till sanningen, därför tog han mod till sig, för att rätta läraren.

Detta står i ABC boken som utgavs då Hylands Hörna pågick, i mitten på 1960-talet. Den såldes genom Radiohjälpen till förmån för lepra-barn över hela världen. Priset var 4:50 inkl. oms. Nej jag skrev inte fel, det hette nämligen omsättningsskatt, oms, då detta begav sig. Skatten infördes 1960. Den skulle, som så många andra skatter och kostnader, vara tillfällig. Tillfällig, det är tydligen ett tänjbart begrepp. För mig står det ordet för något som efter en liten tid ska bort, men det gäller inte sådant som regeringen påbjuder, kan man tänka.

Frihet är rätten att göra allt som lagarna tillåter.

Det var ett bra tag sedan som jag fyllde år, men sommarbarn är jag och det blev en annorlunda dag detta år. Vi ville inte ta emot några gäster, på grund av rådande pandemi, utan firade för oss själva och jag kände mig nöjd över dagen.

Konstigt det känns att jag fyller 80 år nästa gång. Nästa gång, ja det är ju något som man inte vet. Om morgondagen vet man inget. Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag hjälper Herren.

För två år sedan blev jag mycket förvånad den dag jag fyllde år. Mysingen och jag satt och åt frukost, samtidigt som vi lyssnade på Radio Viking. Då hörde jag plötsligt låten:

Hör min sång Violettan, hör min sång som till dig flyr.

Följ mig hän till ett sagoland, dit gondolen tyst oss styr.

Hör du ej musik i natten, som flyr ut i vida vatten?

O kom till mig, till mig hit ner, ömt den ber.

O kom Violetta, o kom Violetta, ack hör min bön, jag älskar dig, bara dig.

Hör min sång du min älskade, kom och dröm i natt hos mig.

"Har du önskat den sången till mig", frågade jag mysingen. Men han svarade inte, bara log.

Men, det var inte nog med det. Efteråt spelades låten "Ellinor".

Ellinor har namnsdag den dag jag har födelsedag och det är också det namn som jag skulle vilja ha.

Då jag var barn och det var så svårt att förklara för folk vad jag hette, hur det stavades, hur man uttalade det, så blev jag så trött till slut på mitt namn så jag frågade mamma om jag inte fick heta Ellinor istället.

Jag fick inte det.

Här en färsk bild av mysingen och mig, en spegelbild, så vi är spegelvända. Kyrkogårdsförvaltningens hus i Duvbo är rätt så nytt, stått där några år bara. En stor grön byggnad med en speglande vägg. Vi står hand i hand och båda fotar vi oss själva. Lite småbarnsligt, men sådana är vi.

Ännu ett bevis på att vi inte är som andra vuxna. Här åker mysingen linbana på lekplatsen.

Ett färgrikt hjärta till oss.

Att älska en människa innebär att gå med

på att åldras tillsammans med henne.

För ett tag sedan var jag till en hjärtspecialist för att kolla min pacemaker, hur lång tid det är kvar på batteriet. Glädjande nog behöver det inte bytas detta år.

Men, på tal om hjärtan så har jag sett så många olika hjärtan både här och där den senaste tiden. Är det bara jag som ser hjärtan överallt och i så fall, vad betyder det? Kanske det är så enkelt att det är bara jag som gör så stor affär av det.

Vilket fall som helst så vill jag visa några av alla dom jag har sett de senaste dagarna.

En dag i förra veckan såg jag helt plötsligt ett hjärta på himlen. Läste sedan att det var ett par piloter som ville skänka lite glädje över Stockholm och därför gjorde dom detta i luften.

Jag zoomade in, men min kamera är ju inte den allra bästa. Men ett hjärta, det är det.

Hade lagt min mobil på bordet och helt plötsligt såg jag ett hjärta i den också.

Nästan ett hjärta på duken.

Någon hade ritat ett hjärta på bänken som vi gick förbi på väg ner mot Lötsjön.

Detta som låg på marken är ju absolut ett vackert litet hjärta.

"Vill du Jöns Jönsson, taga denna Maja Ersdotter till din äkta hustru?"

"Det är klart att jag vill".

"Svara nu ordentligt, Jönsson. Vill du taga denna Maja Ersdotter, och älska henne i nöd och lust?"

"Om jag vill"? "Joo, goa prosten, så mycket jag tyr och hinner. Men jag har ju kreaturen att sköta också.

I morse var det plus 12 grader då vi vandrade iväg, vid sextiden. Inte många människor ute, det var lugnt och skönt. Solen syntes ibland, men annars växlande molnighet.

Vill visa några bilder som är tagna vid Lötsjön.

Skäggdopping, som inte doppar sig just här. Står kanske och väntar på att dyka i vattnet.

Vitkindade gäss, som gör sin morgontvagning.

Kanadagäss som också vill bada, innan frukosten.

Denna gräsand var ensam, men tydligen på väg till något.

Näckrosor. Undrar om det finns sjöfåglar som äter upp dessa blommor?

Här några andra morgonvandrare, i tidiga ottan.

Den fina mopeden ville helt säkert inte ta sig ett morgondopp. Tydligen islängd i vattnet. Märkligt och onödigt. Undrar vad som hänt?

Hon undrar säkert också vad som har hänt. Så långt hår. Har inte haft det sedan jag var i 14-årsåldern. Då gick mitt hår längst hela ryggen och jag kunde nästan sitta på det. Jobbigt, kamma och fläta.

På väg hem så fick mysingen syn på en fin gammal Volvo. Han var ju bara tvungen att snedda över gatan för att ta sig en närmare titt.

Det var inte många ute denna morgon och både mysingen och jag tyckte att det var så skönt. Behöver inte hela tiden tänka på att hålla avstånd, för att undvika att krocka med någon som går i sin egen bubbla.

En man var på hemväg efter en fest. Han kom till en allé. Eftersom han var rätt rund under fötterna stöter han emot varenda träd. Slutligen tröttnade han, stannade och sa:

"Nää, nu sätter jag mig ner tills värsta rusningen är över".

En av de egenskaper jag sätter högst hos en vän är diskretion. Man måste kunna veta att man kan vara fullkomligt uppriktig mot den man talar med. Förtroendets privilegium binder människor samman, och det gör också den ömsesidiga sårbarhet det innebär.

Hur besviken blir man därför, om man en dag upptäcker att det som borde vara bara för oss, inte längre är det. Att bli besviken, att inte längre helhjärtat kunna lita, det gör ont och sätter avtryck.

Visst, det är bara att gå vidare, men ärren, ärren finns kvar, fast de inte syns.

Hut och hyfsning, hövlighet och hänsyn.    

O, du hållbara härliga hederlighet.

Några bilder som jag tog vid vår morgonpromenad.

Hjärtats tårar rinner.

Kärlekens A och O.

Inlåst?

Nyckeln slängd?

Från början av maj hade jag en tid hos min hjärtläkare vid Sveavägen inne i stan, men eftersom det var så mycket med smittorisker för Covid-19 så ringde jag och frågade om jag skulle komma på den bestämda tiden. Men, nej de tyckte inte att det var lämpligt, men min packemakers  batteri måste kollas, så de bokade in mig i slutet på juni istället.

Pacemakern sattes in i juli 2011 och batteriet sägs hålla cirka 10 år, beroende på kanske hur mycket det används.

I söndags ringde de ifrån hjärtmottagningen.

"Oj, vad kan de vilja en söndag, de jobbar ju inte då, måste vara något mycket akut".

Ja, det var ju det. Den hjärtläkare som jag har haft nu i 9 år hade blivit sjuk, fått feber och var tvungen att vara hemma så min tid i måndags måste avbeställas, "men vi ringer i morgon måndag och ger en ny tid".

Sagt och gjort i måndags ringde de igen och sa att jag måste, tillfälligt, komma till en annan doktor för det var viktigt att min pacemaker kollades upp innan sommaren. Frågade så snällt om jag kunde tänka mig att ta en annan läkare. "Ja, vad har jag för val"? "Inget, hjärtat är livsviktigt".

Så igår var jag och mysingen in till storstaden. Mitt i smeten, vid Sergelstorg finns mottagningen. Vi ville inte åka tunnelbana eller buss och funderade på taxi, men det är ju så dyrt. Så, mysingen tog bilen och hoppades att det skulle finnas en parkeringsplats ledig. På gatorna runt om fanns det inte, men däremot långt under jorden i parkeringshuset, där fick vi en plats. Sicket äventyr, trångt och besvärligt, ombyggnader och avstängningar, men det gick till slut.

I receptionen, innan vi fick gå in i väntrummet, tog de temperaturen på oss. Den var OK.

Undersökningen gick bra, men jag saknade "min" läkare. Det jag fick reda på var att batteriet kanske hade cirka ett års tid kvar, beroende på hur mycket det skulle bli tvingad att hjälpa hjärtat. Blodtrycket var OK och EKG var som förväntat.

Packemakern hade gått in och gjort mitt hjärtats jobb i 84% av tiden. Det är mycket. Tänk om den inte hade funnits där. Alltså, då hjärtat gick dåligt, eller ville stanna så "puttades" det igång av min hjärthjälpare, om jag förstår det hela rätt. Om jag inte har fel.

Ett hjärta framför våra fötter.

Avundas aldrig någon, det sken av lycka han har.

Du känner inte hans hemliga sorger.