Jag skrev i förra inlägget, om att vi lyssnade på program ett på radion vid nyårsnattens övergång till nyårsdag och fick njuta av vackra klockklanger ifrån Svenska Kyrkans alla domkyrkor i hela landet. Då jag berättade det för min 92 årige bror sa han, att han som ung hade sjungit i domkyrkan i Härnösand.

Min bror gick kanske i sexan, han kommer inte riktigt ihåg, då hans elever ifrån skolan han gick i skulle få åka ner till Härnösand och sjunga i domkyrkan. Det var cirka 17 mil att åka så det var ju spännande att få åka iväg så långt, lite ovanligt för många barn på den tiden. Det var i  mitten av 1930-talet, eller i slutet.

Det kostade pengar att åka och för att få råd så anordnade skolan en pjäs i Folkets Hus, som barnen skulle framföra.  Den handlade om en kärlekshistoria och min bror skulle ha en av huvudrollerna och spela hjälten,  Lillklas som räddade en utsatt flicka.

Då min bror kom hem och glädjestrålande berättade för våra föräldrar vilket fint uppdrag han hade fått, på grund av att han var så duktig på att sjunga, och att han skulle spela denna pjäs i Folkets Hus, så sa våra föräldrar nej. Min äldsta syster som var ett år äldre än min bror hade också blivit utvald att få åka med och sjunga. Inget hjälpte, det var nej och det fick mina syskon meddela lärarinnan och överläraren dagen efter.

Det var ju inte att sjunga i domkyrkan som våra föräldrar hade något emot, utan det var att vara med och uppföra en pjäs i Folkets Hus.

Nu blev det kris i lärarkollegiet. Hur skulle de lösa detta? De hade ingen som de tyckte kunde sjunga så bra och spela huvudrollen, som min bror.

Men se de gav sig inte. Lärarinnan fick ta sin cykel, cykla hem till oss för att övertala våra föräldrar. Jag vet inte hur samtalet gick men lärarinnan avgick med seger. Mina två äldsta syskon fick göra sitt livs första stora resa och även uppträda för en stor förväntansfull publik, för första gången.

Härnösands domkyrka. En bild som jag tog i september 2017.

Här är min, då 90-årige bror, i den kyrkan där han sjöng någon gång på 1930-talet.

Detta är en bild av orgeln, så vacker.

Jag tycker att det var så roligt att mina föräldrar tog sitt förnuft till fånga, för min brors skull, i första hand. Det måste ha varit en fin och stor händelse i hans barndom, eftersom han har ett sådant tydligt minne av det.

Det är mycket nedslående att leva i en

tid, där det är lättare att spränga

en atom, än en fördom.