...som kan hjälpa mig?

Jag behöver ett råd. Mysingen har försökt men det har inte blivit ett dugg bättre, eller jag har inte blivit ett dugg bättre.

Det gäller dessa snälla bilister. Ett exempel från i morse.

Mysingen och jag går ner till affären för att handla lite matvaror till helgen. Mysingen går ofta själv, det går så mycket fortare då, slippa behöva dras med mig. Men i morse följde jag med eftersom vi ska ha helgbesök.

Då vi kommer till ett övergångsställe, det är många sådana på vägen till affären, stannar jag för att släppa fram bilarna, men de stannar också och jag får springa över. Ja, ni läste rätt, springa. Jag har inte mage att gå sakta i min egen takt över, då de måste stå och vänta på mig. Andra människor går ju så fort.   Då jag kommer över på andra sidan står jag där och hämtar andan och sedan kommer värken och trycket över bröstet och resten av vägen tar nästan dubbelt så lång tid att gå.

Ibland försöker jag med att vinka fram bilarna. Tror ni att det hjälper? Nix, de stannar ändå. Det verkar som om jag ser så skraltig ut så förarna tycker att det känns säkrare att stanna en bit ifrån övergångsstället och se till att jag kommer helskinnad över. Snällt, men jag blir stressad.

Har kommit på en ny metod som mysingen inte gillar. Jag stannar långt ifrån och avvaktar men kommer det då många bilar så blir det kanske en lång väntan för mysingen.

Så mina bloggvänner, vad göra?

Några små rader som jag hittat i en bok i bokhyllan.

Vänner löser de flesta av ens problem utan svårighet.

De knäpper på eller kopplar in eller sparkar till.

Och, man får inte be om ursäkt.

En av välsignelserna med gamla vänner

är att man har råd att vara dum i deras sällskap.

Jag hoppas och tror att även

om jag är utom synhåll

är jag inte glömd.

Tystnader och avstånd finns invävda

i varje sann vänskap.

En rolig upplysning som jag såg i ett skyltfönster.