…för jag har det ju oförskämt bra om jag jämför med många andra, de som har det mycket sämre.

Jag har en man som älskar mig, släkt och nära vänner, kan gå ut, i alla fall en liten stund varje dag, nästan, visserligen har jag värk men jag har råd att köpa värktabletter och även råd med de andra 10 tabletterna jag knaprar i mig varje dag.

”Ja, men då så, då behöver du inte vara misslynt”, säger jag till mig själv.

Nej, jag är inte det, men i dessa pandemi tider, då vi inte kommer någonstans, brukar ju göra flera resor varje år, plus till Ångermanland, inte kan träffa de vi brukar umgås med så känns det nu efter mer än ett år, lite tradigt. Så vad vill jag då?

Jo jag vill ha en katt igen. Ja, men skaffa en då. Kan inte det.

Min man är allergisk och tar jag nu hand om en katt så överlever den troligen mig, eftersom jag fyller 80 om några månader. Det vore inte humant, mot katten.

Jag får titta på min kattsamling istället. Här har jag en del av den. Har vid det här laget flera hundra katter, nästan alla är olika. Nästan alla har jag fått, ett fåtal har jag köpt själv.

Eller läsa och njuta av lite dikter ifrån en av mina många kattböcker.

Vad är det du säger, är det sant?

Har du blivit kallad för kattgalen tant?

Det var förfärligt orättvist,

du är ju alltid så klok och vis.

Snäll mot mig och mina vänner,

snäll mot varenda katt som jag känner.

Katter får alltid plats i ditt hem,

åtminstone cirka tjufyra-tjufem.

Jag tänkte skriva något vackert om livet,

om att inte ta allt det vackra för givet.

Men jag orkar inte.

Är det verkligen för mycket begärt, lite klapp och kli på magen här?

Ingen orimlig önskan ändå lite närhet, kärvänlighet och så.

Just precis, helt rätt, kör på. Lite till!  Mysigt, tack – måste gå.