Gud gav oss minnen,

så att vi kan njuta

av junirosor när det

är december i våra liv.

Bildligt talat.

Vad göra av denna dag?

Njuta av minnen?

Jaa, varför inte, det är verkligen inte det sämsta. Har man dessutom kommit upp till de åren som jag har gjort så finns det många minnen samlade. Risken är ju att minnet försvinner, också med åren, men, vad jag har läst mig till så är det närminnet som försvinner först., det som händer dagligen runt omkring en.

Min fina pappa levde tills han var nästan 94 år, det fattades en månad. Han var frisk nästan till slutet, sista veckorna var han svag och hade lätt för att ramla omkull, så vi syskon hade bestämt att turas om att sköta om honom hemma för han hade tappat sitt närminne och då var sjukhuset en fruktansvärd plats för honom. Inget kände han igen och det blev för jobbigt. Så han fick somna in hemma i sin egen säng. Min äldsta systers närminne försvann också, det sista året.

Jaha, vad blev detta för inlägg? Det som jag skulle skriva om har jag glömt, verkar det som.