Just nu strålande sol ute och någon enstaka minusgrad.

I morse var det minus 5 och vínden kändes isande.

Då vi hade kommit en bit på väg, på vår morgonpromenad, hörde vi en man ropa obegripliga ord långt bort. Jag tänkte att det var någon som ropade på sin hund så vi fortsatte. Men ropen fortsatte också, så vi stannade. Då såg vi en yngling, lättklädd i vinterkylan, utan ytterkläder, som ropade:

"Har ni sett en svart skinnjacka"? Det hade vi ju inte. Han vände och fortsatte muttra och skrika. Det fanns nästan inga människor ute för klockan var bara kvart över sju, tidigt en söndagsmorgon, nästan alla sover.

Detta har jag tänkt på sedan.

Hade han lagt ifrån sig jackan och sedan gått vidare utan den? Hade han blivit rånad? Var han kanske inte riktigt frisk? Vi kunde inte se honom så bra för han avvaktade liksom och sedan vände han.

Det är så jobbigt att möta någon som inte mår bra och som kanske har det svårt. Vill så gärna hjälpa om jag kan. Men samtidigt så vet jag ju inte. Det finns så många påverkade personer, kanske av tabletter, eller sjuka som inte drar sig för att dra kniv eller något annat, i sina, kanske omtöcknade tillstånd.

Ni hör att min hjärna satte igång och arbetade. Hade vi kunnat göra något?

Vill visa några bilder som min mysing tog i morse.

En snögubbe.

En snögumma.

 Det syns tydligt att detta är en gumma. Ovanligt med gummor eller tjejer av snö. Riktigt bra skulpterad med bröst samt armarna i sidorna.