Då jag steg upp och gick ifrån badrummet till sovrummet såg jag en stor spindel i hallen. Stor, och jag menar verkligen stor, jättelik. Den kilade snabbt iväg mot sovrumsdörren till och stannade vid en blomsterpelare vi har där.

Spindlar ser vi ju på landet, på  balkongen och utomhus, men här i lägenheten, två trappor upp, det är lite ovanligt, i alla fall i den storleken.

Jag ropade på mysingen.

"Det är en jättestor spindel här, du måste ta bort den, men du får absolut inte döda den".

"Jag kommer," svarade han sömndrucket, nyvaken som han var. Han vet ju att jag är en sann djurvän och aldrig skulle vilja göra ens en fluga något, jag släpper ut dom, utom blomflugorna då. Men eftersom jag är lite rädd för småkryp, eller tycker att dom är lite läskiga, så skulle jag kunna skada den i mitt försök att fånga den, i ren frustration.

Han kom, med ögonen kisande , ut i hallen och frågade "var är bjässen"?

"Där, ser du inte"? sa jag och pekade.

"Den lille som ligger där, inte möjligt, den som är så liten, var är den stora spindeln"?

Jag var ju tvungen att säga att det var just den och att den springer så fort och att jag inte ville ha in den i sovrummet.  Jag hämtade ett litet glas och ett papper, mysingen fångade odjuret och slängde ut den över balkongräcket.

Om ni visste vad han har skrattat sedan dess. Mellan skrattattackerna så har det låtit: "jättestor spindel, ruskigt stor kropp, långa spindelben, springer så fort, så fort, stackars lilla spindel". Jag lovar, mysingen kommer att bli mycket gammal så som han har skrattat, om det nu stämmer att ett gott skratt förlänger livet.

Eftersom det är min mysing, så bjuder jag på det.

Har ni sett ett sån´t lysande öga haren har?