Ni som har följt med mig här på bloggen genom åren, kanske vet att jag tycker mycket om barnhistorier. Barn är så omedelbara och rättframma. De lindar inte in sina svar, de säger vad de tycker.

Känner att det är ett bra tag sedan som jag delgav er någon av mina historier. Jag har egna, inom min släkt, men också sådana som jag har läst. Som denna till exempel.

En söndagsskollärare fick i uppgift att förklara för sina sexåriga elever, vad man behövde göra för att komma till himlen. För att ta reda på vad barnen redan visste, ställde han några frågor.

"Om jag sålde mitt hus, min bil och allt jag äger gav alla pengarna til kyrkan, skulle det ta mig till himlen?"

"NEJ", svarade alla barnen.

"Om jag städade i kyrkan, klippte gräset och höll ordning på mina saker, skulle det ta mig till himlen?"

Ännu en gång blev svaret "NEJ!"

"Men om jag var snäll mot djur och gav godis till alla barnen och älskade min fru, skulle det ta mig till himlen?"

Ännu en gång skrek alla barnen "NEJ!"

"Men, hur ska jag då ta mig till himlen?" frågade läraren.

En pojke på sista bänk reser sig upp och ropar:

"Du måste dö först!"

Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker att denna historia är så rolig. Kanske låter det absurt, men jag känner så. Barn är logiska, de krånglar inte till saker och ting, det är något som vi vuxna kanske borde ta efter.

Ska jag gå in lite allvarligare i det hela så är det ju rätt också, det hjälper inte hur "snälla och goda" vi är, det tar oss inte till himlen. Vi måste först och främst ha en tro, en tro på att det finns en Gud, bekänna Hans namn och försöka att leva ett liv, inte bara för oss själva, utan också för våra medmänniskor. Sedan, som pojken sa. Vi måste dö först.

Trevlig dag önskar jag er.