För några dagar sedan då jag och mysingen var på väg hem efter en tur till affären, mötte vi en man med en fin, liten hund. Jag vet inte vad det var för ras men den var svart med lite vitt i och mindre än en minipudel.

Hunden hade en tratt över nosen som hundar får när de inte ska slicka eller på annat sätt göra sig illa vid sår eller så. Den hade också en omläggning över halva ryggen.

Spontan som jag blir ibland kunde jag inte låta blir att fråga:

”Men, har han gjort illa sig”?

”Ja”, sa ägaren, ”det var en schäfer som bet honom rakt över ryggen”. Så fortsatte han: ”Ni kanske har sett den kufiska mannen som går vid ängarna nere vid sjön flera gånger varje dag, med sina två schäfrar med sig, lösa”:

Jo, det hade vi, många gånger. Sett honom i så många år att hundarna har blivit nya. Jag kommer ihåg att jag påpekade för en annan hundägare som hade två hundar att jag tyckte att mannen var så duktig med att hålla pli på sina hundar. Det jag då fick höra var inte trevligt. Han slog nämligen sina schäfervalpar i uppfostringssyfte. Efter jag hade hört detta ville jag inte se honom mera, men ibland var det ju oundvikligt.

Ägaren till den lilla svarta hunden som hade blivit biten sa att han hade anmält händelsen, till polisen, men det görs ingenting. Han hade även konfronterat ägaren till schäfrarna och hade då fått till svar:

”Ja, det är ju bara hundar, sådant händer, inget jag bryr mig om”, och så gick han.

Sådana personer ska inte få ha hundar. Det är inte hundarna det är fel på, det är ägarna.

 Här syns schäferägaren med sina två hundar.

Ha en trevlig dag.