Söndag, vilodag?

Ja, så känns det för mig, fortfarande, fast jag som pensionär kan ta det lugnt och "vila" varje dag. Men, ändå, söndagen är lite speciell ändå. Ta det piano, så att säga, inte ha en massa krav på sig, utan känna att det går an att inte göra någonting. Härligt.

Vi tog vår morgonrunda i morse, före frukost, en och en halv timme, det är ungefär vad som jag orkar med. Min mysing skulle kunna gladeligen gå en timme till, om inte mer, verkar det som, men, vill han äta frukost med mig så måste han nog följa med mig hem, då jag inte orkar vandra längre. Är så tacksam att jag ändå kan komma ut och gå, det är inte alla i min ålder som kan det.

Idag tänker jag på tacksamhet.

Försöker jag att fokusera på att vara tacksam, så har jag ingen tid att oroa mig och ängslas.

Någon sa en gång:

Kanske är allt det som skrämmer oss,

i sin djupaste mening,

något hjälplöst som söker vår kärlek.

Har ni sett vilken sötnos?