Idag, en ny dag och vi har tagit en morgonpromenad, härligt, en mycket kort, men ändå lite frisk luft.  De gånger som jag inte kommer ut saknar jag det, är så tacksam då allt fungerar. Tack för vänliga kommentarer, de betyder så mycket, fint att ni finns här, mina  bloggvänner.

Såg att det var tävling på gång och då måste jag försöka vara med.

Tog min mysiga mysing i handen och vandrade ut. Bosse Lidén hade denna gång en lite annorlunda grej på gång.

Det ena, att fota en kyrkklocka som  bara ena visaren syns på. Gäller att passa tiden väl. Denna kyrka ligger bara på cirka 10 minuters promenad hemifrån, i min takt, mysingens halva tiden.

Det andra, att fota ett gulljus. Alltså då trafiksignalen slår om till gult, före rött eller grönt.

Sedan skulle vi ta med fem olika bilder som symboliserar något minnesvärt, något som har fastnat i hjärta och sinne. Det kan vara bra eller mindre bra ögonblick, sorg eller glädje, men något som har etsat sig fast i hjärtat. Något i nutid eller längre tillbaka, vi fick välja själva.

Det finns så många gånger, så många tillfällen som för alltid finns kvar inom mig, på både gott och ont och nu ska jag försöka att välja ut bara fem av dom. OK!  Vill lova att det är svårt, det skulle kunna vara fem gånger fem, så länge som jag har levt och så mycket som jag har upplevt. Men här kommer några, utan någon speciell ordning.

Min bästa vän sedan tidiga barnaår, Asta. Här en bild av henne då hon konfirmerade sig. Kort tid därefter blev hon påkörd av en bil och dog omedelbart, endast 15 år ung. Jag var också bara 15 år då och detta var ett stort trauma och ingen kunde jag prata om det med.

Mysingen och min förlovning, ett kärt minne som inte tonas bort. Det är faktiskt 10 år sedan i år. Mysingen håller min hand, med diamantringen på, för första gången. Ja, ni ser väl den lilla, men dock diamanten? Ni vet väl att det inte är storleken det kommer an på?

En dröm slog in. Jag har i många år önskat att få se Venedig och åka gondol på Canale Grande. Mysingen som satt i fören, tog bilden.

Den dagen som mitt hjärta stannade och jag fick en pacemaker på Thorax kliniken.  Helt fantastiskt vad läkarvetenskapen har kommit  långt och kan hjälpa oss. Annars vet jag inte om jag hade levt idag.

Då jag och min förra man på en av våra resor till Brasilien kunde skänka pengar för inköp av en tomt och upprustning av ett barnhem. Vi hade sålt vår villa. 

Första gången jag fick se en del av dessa barn som fick bo på barnhemmet, springa och leka på tomten, ner till vattnet, upp på brädor och ut i vattnet. Visserligen kantrade dom och de trillade i, men glädjen, ja den var obetalbar. Vattnet var smutsigt men de brydde sig inte. Åh, det var så fattigt där i norra Brasilien

Den glädjen och dom skratten bär jag med mig, dessa före detta gatubarns förtjusning över att få leka som andra barn, att få vara, just barn.