”Om det inte vore för kroppen, så skulle jag vara mycket ung”, sa jag till Mysingen igår morse vid frukosten och då jag hade sagt det, så hörde jag själv hur konstigt det lät. Så jag förstår att han brast ut i skratt. Ett gott skratt förlänger, som bekant livet, så det unnar jag honom verkligen.

Vi hade just kommit hem ifrån en liten morgonrunda och då blir jag trött och det värker lite överallt, men inuti är jag fortfarande pigg och alert och även i drömmarnas värld. Undrar varför jag inte känner, eller är gammal, då jag drömmer? Jag springer fortfarande i full fart för att hinna med tåget eller tunnelbanan.

Jag tror att vi människor har fått drömmar och fantasi för att vi ska klara av en del besvärliga saker som kommer i vår väg.

Albert Einstein sa:

Fantasi är viktigare än kunskap.

Dessa gula rosor lyser verkligen upp vid Tulegatan.

Även dessa röda, utmed husväggen.

Svanfrun ligger och vilar.

Hon har bra utsikt över Lötsjön.  Då jag går där vid Lötsjön så åker mina tankar ofta tillbaka till då jag var ung och jag kunde vistas ute mycket i skog och mark, till lugnet uppe i skogsbackarna. Det var bara fåglars kvitter som hördes i tystnaden.

Jag minnas vill min barndoms sköna stunder, dess muntra lekar och dess fröjd och frid.

Då solen lyste över hoppets lunder och världen log liksom en majdag blid.

Jag minnas vill de glada vänskapsringar, som skingrats sen som frön med stormens vingar.

En hälsning varm till varje barndomsvän. Jag minns dom än.

Jag minnas vill mitt barndomshem det kära. Min mor, min far och mina syskon små.

Där gavs mig kärlek, och där fick jag lära, att till min Gud som till en fader gå.

Vart hjärta som i omsorg för mig vakat, allt ljuvt, allt skönt, allt innerligt jag smakat.

Var lycklig dag, som hört mitt hjärta till. Jag minnas vill.

Var rädda om er och varandra.