Joo, tack jag har sovit gott, kanske inte de sju timmar som enligt forskning behövs, om nu det stämmer, men tillräckligt i alla fall, tror jag.

Det jag inte tycker om är då jag får mardrömmar, det händer sällan men då de kommer är det obehagligt.  Vid vissa mardrömmar så skriker jag tills jag vaknar. Då jag vaknar hör jag mitt eget skrik och det är visst bara sluttampen på det, som jag hör, enligt min man. Det är ett fasansfullt skrik, utdraget tills jag vaknar.

Nu senast häromnatten drömde jag att någon tog tag i mina axlar, framifrån, och tryckte ihop dom så det gjorde ont och jag fick panik, fick ingen luft. Jag försökte att ta mig loss, kämpade och slet men det gick inte. Förstår inte vad allt konstigt kommer ifrån.

Så trött jag kan känna mig ibland.

”Jag skulle kunna somna var som helst”, hör man ibland att någon säger. Det har jag personligen svårt för. Min säng, där trivs jag bäst om sömnen ska bli god, annars så somnar jag många gånger framför TV-n, eller då min mysing läser för mig då vi har gått till sängs. (Joo, han blir allt lite ledsen).

Det påminner mig om en historia som är sann.

På mitt andra jobb arbetade jag som 20-åring, alltså för över 50 år sedan, på en tidning, Evangelii Härold, som låg på Surbrunnsgatan i Stockholm. Där fanns också ett tryckeri där de tryckte tidningen Dagen där en man jobbade som denna historia handlar om.

En kväll satt han på en parkbänk i Stockholm och råkade somna. Väcktes av en polis som sa:

”Hur är det här då, varför sitter ni på bänken och sover”?

Yrvaket svarade mannen:

”Jo, se konstapeln, jag var så trött, för på natten jobbar jag på dagen och på dagen så jobbar jag på SJ”.

”Vad sa ni”?

Mannen upprepade sitt svar: "på natten jobbar jag på dagen och på dagen jobbar jag på SJ", vilket föranledde polismannen att säga:

”Kom med här, ni kan inte vara nykter, det är bäst att ni följer med till stationen och sover ruset av er”.

Mannen var nykter det var bara så att han hade två jobb. På dagarna arbetade han på SJ och cirka halva natten jobbade han på tidningen Dagen. Han hade bara satt sig på bänken för att vila lite men var så trött så att han somnade.

Tänk om det fanns mer pengar som kunde läggas på sjukvården. I alla fall så att det kan anställas mer personal som hinner och orkar med alla patienter. Både äldrevården och våra sjukhus behöver fler som kan engagera sig. Och, det kostar.

Då jag låg inne på Karolinskas intensivvårdsavdelning märkte jag att det många gånger var tufft för de som jobbade, att hinna med allt och alla. Jag personligen kan inte klaga, blev väl omhändertagen.

Jag låg, ensam på ett rum, uppkopplad, med hjärtkoll och allt, det var natt, då det kommer in en äldre man. Han går rakt fram till min säng och börjar att dra i den. Han kämpar väldigt men orkar tydligen inte flytta den som han ville.

”Vad gör du”? frågade jag.

”Jag måste flytta dig ifrån fönstret för havet kommer snart, det ska bli översvämmning och då kan du inte ligga här, då drunknar du”.

Då förstod jag att han var dement eller något så jag sa:

”Gå och leta rätt på någon sjuksköterska som kan hjälpa dig, för det verkar vara för tungt för en ensam person”.

Han muttrade något ohörbart, men, gick ut genom dörren. Vad kunde inte ha hänt honom om han hade virrat ut på gatan? Kunde tydligen inte ta vara på sig själv och ingen hade tid med honom.

Men ett vet jag. Mannen hade ett gott hjärta för sina medmänniskor. Varför skulle han annars tänkt på mig, mitt i all sin virrighet? Han försökte ju att rädda mitt liv.

Det värmer mitt hjärta då jag kommer in här och ser att ni finns kvar och bryr er  om. Tack för alla kommentarer, de piggar upp och hjälper.

Vill bara tala om att jag finns och tänker försöka att börja blogga igen, snart.

Överlåt det förflutna

åt Guds barmhärtighet,

nuet åt Guds kärlek

och framtiden åt Guds beskydd.