Tittar ut och ser lite av en blå himmel, några flikar bara men det känns fantastiskt. Vi har ju haft så grått och dimmigt länge nog nu. Hörde på TV i går att det var rekord för Stockholmsområdet att ha så få soltimmar som vi har haft denna november, minsta antalet sedan mätningen började, från början av förra seklet, tror jag. Så, det kan bara bli bättre och bättre.

Vi behöver ju solens strålar även på hösten för att kunna leva och må bra.

På tal om att leva. Då min mysing var ute och gick i förrgår, såg han en äldre man med rullator. Vi känner till den mannen lite för vi har i alla år mött honom, vid olika tillfällen, han bor inte så långt ifrån oss. Men nu har han varit osynlig i månader och vi har funderat om han kanske inte lever längre.  Men där fanns han så mysingen kunde inte annat än utbrista:

"Hej, jasså du lever än?" Lite rakt på sak kanske och burdust, men min mysing tänker sällan före han pratar utan det som kommer upp i hjärnan kommer ofta ut ur munnen.

Men i det här fallet var det ingen fara, för mannen log underfundigt och sa:

"Jaa, går man ut då det inte är allt för mycket trafik, så överlever man".

En annan som har överlevt i många år är denna gamla kaktus. Novemberkaktus, så nu blommar den.

Min vita novemberkaktus blommar också.

Detta hjärta låg helt öppet på min väg, igår. Ett litet, syntes knappast. Lite tilltufsad, som vi alla blir förr eller senare.