Häromdagen hände något märkligt och för mig osannolikt. Har aldrig tänkt på att det kunde ske i verkligheten.

Mysingen och jag hade varit ute och handlat och just kommit hem. Jag gick in i köket för att packa upp matvarorna som vi hade handlat då jag hör konstiga ljud i hallen.

Det som hade hänt var följande.

Mysingen var som sagt i hallen och hörde hur någon satte en nyckel i överlåset och försökte låsa upp ytterdörren. Tog i handtaget och försökte igen med nyckel. Personen varvade med att försöka sätta en nyckel i låset och att ta i dörren.

Vad gör mysingen då? Jo, han blir så arg, slänger upp dörren och ryter:

”Vad  håller du på med”?

En skräckslagen dam stod utanför och bad tusen gånger om ursäkt. Jaa, nästan tusen gånger. Hon ursäktade sig hela tiden och fick inte på en lång stund några andra ord ur munnen.

Hon hade fått låna en nyckel till övre låset till lägenheten en trappa över oss. Det står två namn på den dörren och det står två namn på vår dörr. Det ena av namnen är likadant. Hon var intresserad av lägenheten och därför fått låna nyckel för att gå och titta. Gick, som hon sa, en våningstrappa för lite. Jag kände inte igen henne, hade aldrig sett henne förut så jag är säker på att hon inte bodde i huset.

Det var hennes version. Kanske den är sann, kanske inte. Det som sant är, att jag var oerhört tacksam att vi var hemma båda två så att jag inte var ensam, vilket ofta händer. Detta kan ju hända igen och det känns lite olustigt. Jag skulle aldrig kunna slita upp dörren med en sådan kraft och vråla som mysingen.

Jag frågade honom hur han vågade öppna dörren så där. Tänk om det hade varit tjuvar med vapen.

"Nja", sa mysingen, "med den rösten och med den kraft som jag öppnade så skulle de ha blivit så rädda att de nog hade flytt nerför trappan".

Ja, kanske det, men det känns lite olustigt.