… försöka att blogga igen. Det tar sin tid men efter några dagar, kanske flera, så kommer jag att hälsa på hos er, men, lite pö om pö.

Tack för alla snälla kommentarer. Det gläder mig mycket att ni bryr er.

Ska berätta i korthet vad som hänt och hur jag mår. Känner mig rätt så bra men har fortfarande mycket ont i ryggen, nedanför vänstra axeln, kanske några revben som spökar, vet ej. Därför kan jag inte sitta här vid datorn och blogga, just något.  Fortfarande något jobbigt med huvudet. Men detta hände.

Jag och Mysingen skulle åka till Farsta till min äldsta bror som är i karantän i sin lägenhet, som många andra i dessa tider. Vi skulle lämna över en del saker och se att allt var väl med honom. Tanken var att stå vid hissdörren och han vid sin dörr för att undvika närkontakt. Detta hände på långfredagen.

Mysingen ska parkera bilen och jag går in i entrén och tar några steg i trappan upp mot hissen. Vet inte vad som hände, men jag ramlar i trappan, snett, några meter och slår huvudet i ett element. Mysingen kommer in och ser mig, som han säger: ”ligga i en stor blodpöl på golvet”. Kan tänka mig att han blev rädd. Han försöker stoppa blodflödet, frågar om vi ska ringa efter ambulans, men jag vill bara hem. Förutseende som Mysingen är så hade han förbandslåda med allt som behövdes i bilen, för att hjälpa mig tillfälligt.

Hemma ringde han 1177 som skickade en ambulans hem till oss. De kom nästan omgående och personalen var duktiga, proffsiga och trevliga. De tvättade av såren i huvudet, men sa att det måste sys för att det var så djupt. De ville inte att jag skulle in till sjukhus, på grund av Coronaviruset, ålder och så vidare, så de ringde efter en akutläkare som kom hem till oss och sydde såret i mitt huvud.

Inte det lättaste med allt hår som jag har, men de var också så hjälpsamma och duktiga. Klippte bort en del av håret så att de kom åt. Fyra bedövningssprutor blev det och läkaren fick jobba lite hårt, för att få ”igen” såret ordentligt så det inte skulle bli så stort. Klämde och höll på, efteråt. Jag förstod inte mycket.

Efter cirka 10 dagar kom två trevliga sjuksköterskor ifrån vårdcentralen hem hit, och tog bort stygnen.  Dessa sex personer är de enda som har varit här hemma hos oss, på flera månader.

Jag är full av beundran över sjukhuspersonalen som hjälpte mig. Även till vårdcentralens sköterskor. Fast jag inte går till ”vår” vårdcentral här nu, så var det inga problem för dom att komma hem och hjälpa mig. Särskild eloge till Mysingen som hjälpte mig så mycket dessa dagar.

Är så glad över den änglavakt jag hade. Jag bröt inga ben och fick inga inre blödningar. Jag är så oerhört tacksam.

Blåslagen på ryggen, men sån´t går bort. Även ena foten fick sig en törn, blåmärken och svullnad i benet.

Kläderna gick ju att tvätta. Fick bort allt blod utom på ena skon, men det är inte hela världen. Kappan fick kemtvätten ta hand om och den blev också ren. Det märkliga var att varenda plagg var det blod på, till och med behån.

Var rädda om er och varandra.