Halvsol, kan man säga så? Nej, växlande molnighet heter det. Lite småkyligt var det i morse då vi vandrade ut på en liten promenad, men då solen lyste på oss, kändes det varmt och skönt. De små molnen störde oss inte så mycket.

På tal om moln. Har ni hört historien om läraren som frågade sin klass:

"Vet någon varifrån flygmyrorna kommer"?

"Flygmyrorna kommer kanske ifrån stackmoln", svarade Ulla.

Det har inte precis varit direkt något balkongsittarväder, men något har vi kunnat njuta av solen där ute.

Dessa dagar och veckor som vi varit och är, mer eller mindre isolerade, går bra. Vi har varann och det är jag tacksam för. Mysingen och jag har nu i månader umgåtts praktiskt taget dygnet runt, bara med varandra, med några undantag då Mysingen har varit och handlat. Och ändå. Vi har inte grälat oss sönder och samman eller "nött hål på oss" utan det har gått och går smärtfritt.

Vi har börjat att rensa våra bokhyllor för vi har så många böcker som bara står där. Samt har jag försökt att slänga alla julkort och gratulationskort som jag har haft sparade. Rensa lådor med andra ord. Det går sakta eftersom jag fortfarande inte mår så bra efter fallet i trappan.

Men vet ni vad jag hittade? Jo, 300:- i gamla hundrakronorssedlar. Då jag fyllde 70 år, för 10 år sedan, nästa år, hade jag önskat mig pengar i födelsedagspresent för att köpa mig en kamera. Tydligen hade jag varit så slarvig och inte tagit reda på alla pengar.

Nu har ju dessa sedlar inget värde, så ledsen blev jag. Bortkastade, dom slantarna skulle ha varit bra att ha.

Men nej. 

Men jo.

Mysingen skrev ett brev och lade i dom 3 utgångna sedlarna och häromdagen kom det 300:- ifrån Riksbanken. 

Råstasjön.

Svanar med ungar.

Kanadagäss, med ungar.

Gräsand med ungar.

Skäggdopping med ungar.

Våren är här!

Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper ihop mina händer.

Du käre Gud som är barnens vän till Dig min tanke jag vänder.

Tack för allt gott Du mig ständigt ger att känna, älska och äga.

Tack gode Fader för mycket mer, än jag kan tänka och säga.

Så skydda mig med Din starka hand, Du Fader god utan like,

och låt mig växa för livets land, som är Ditt himmelska rike.

Denna fina psalm hörde jag på Radio Viking i morse. Jag kan bara stämma in. Har så mycket att vara tacksam över och ändå är det så lätt att glömma det. Det finns så mycket av elände ute i världen, och, här hemma, det ena efter det andra. Så, det är oroande, och jag undrar ofta hur människor orkar.  Jag som utåt sett har det mycket bra, borde kunna vara mera ödmjuk och tacksam. Men, idag bara gråter jag.

I morse tog vi en kort promenad i solskenet. Det var lugnt och tyst på sta´n, nästan som om det var en lördagsmorgon.

Utom vid tunnelbanestationen i Sundbyberg, där stod det 3 polisbilar och brandbil. Vi vet inte vad som hade hänt, men hörde senare på radion att det hade varit en olyckshändelse i, eller vid tunnelbanan och att ersättningsbussar ersatte trafiken, då tågen inte kunde stanna vid Sundbybergs station.

Vårfint.

Var rädda om er och varandra.

… försöka att blogga igen. Det tar sin tid men efter några dagar, kanske flera, så kommer jag att hälsa på hos er, men, lite pö om pö.

Tack för alla snälla kommentarer. Det gläder mig mycket att ni bryr er.

Ska berätta i korthet vad som hänt och hur jag mår. Känner mig rätt så bra men har fortfarande mycket ont i ryggen, nedanför vänstra axeln, kanske några revben som spökar, vet ej. Därför kan jag inte sitta här vid datorn och blogga, just något.  Fortfarande något jobbigt med huvudet. Men detta hände.

Jag och Mysingen skulle åka till Farsta till min äldsta bror som är i karantän i sin lägenhet, som många andra i dessa tider. Vi skulle lämna över en del saker och se att allt var väl med honom. Tanken var att stå vid hissdörren och han vid sin dörr för att undvika närkontakt. Detta hände på långfredagen.

Mysingen ska parkera bilen och jag går in i entrén och tar några steg i trappan upp mot hissen. Vet inte vad som hände, men jag ramlar i trappan, snett, några meter och slår huvudet i ett element. Mysingen kommer in och ser mig, som han säger: ”ligga i en stor blodpöl på golvet”. Kan tänka mig att han blev rädd. Han försöker stoppa blodflödet, frågar om vi ska ringa efter ambulans, men jag vill bara hem. Förutseende som Mysingen är så hade han förbandslåda med allt som behövdes i bilen, för att hjälpa mig tillfälligt.

Hemma ringde han 1177 som skickade en ambulans hem till oss. De kom nästan omgående och personalen var duktiga, proffsiga och trevliga. De tvättade av såren i huvudet, men sa att det måste sys för att det var så djupt. De ville inte att jag skulle in till sjukhus, på grund av Coronaviruset, ålder och så vidare, så de ringde efter en akutläkare som kom hem till oss och sydde såret i mitt huvud.

Inte det lättaste med allt hår som jag har, men de var också så hjälpsamma och duktiga. Klippte bort en del av håret så att de kom åt. Fyra bedövningssprutor blev det och läkaren fick jobba lite hårt, för att få ”igen” såret ordentligt så det inte skulle bli så stort. Klämde och höll på, efteråt. Jag förstod inte mycket.

Efter cirka 10 dagar kom två trevliga sjuksköterskor ifrån vårdcentralen hem hit, och tog bort stygnen.  Dessa sex personer är de enda som har varit här hemma hos oss, på flera månader.

Jag är full av beundran över sjukhuspersonalen som hjälpte mig. Även till vårdcentralens sköterskor. Fast jag inte går till ”vår” vårdcentral här nu, så var det inga problem för dom att komma hem och hjälpa mig. Särskild eloge till Mysingen som hjälpte mig så mycket dessa dagar.

Är så glad över den änglavakt jag hade. Jag bröt inga ben och fick inga inre blödningar. Jag är så oerhört tacksam.

Blåslagen på ryggen, men sån´t går bort. Även ena foten fick sig en törn, blåmärken och svullnad i benet.

Kläderna gick ju att tvätta. Fick bort allt blod utom på ena skon, men det är inte hela världen. Kappan fick kemtvätten ta hand om och den blev också ren. Det märkliga var att varenda plagg var det blod på, till och med behån.

Var rädda om er och varandra.