…personal, för skicklighet och över förväntan fint bemötande.

Jag som är en sådan ängslig och nervös person, blir väldigt känslig för hur folk uppträder och ”tar hand om mig” vid sjukhusbesök och dylikt. Det verkar som om jag vid sådana tillfällen har alla känselspröt ute, kanske för att sondera och kolla stämning och atmosfär. Men vid denna sjukhusvistelse, blev jag otroligt fint omhändertagen. All personal var så vänliga.

Ett vänligt ord kan göra under, det läker hjärtats djupa sår.

Det är ett ljus i mörka stunder, en hand som torkar ögats tår.

Ett vänligt ord är änglabud, en hälsning ifrån Herren Gud.

Det var för några dagar sedan, dags för batteribyte på min pacemaker och då passade de på att byta till en ny och ”modernare” dosa samtidigt. Nja, så är det väl inte, att den är modernare, men min hjärtläkare sa att man den nya pacemakern så kunde jag röntgas och även skulle det inte bli några problem vid flygplatskontroller, som det var med den förra dosan. Om jag nu har fattat det hela rätt.

Dagen innan operationen kollades EKG, blodtryck, feber, covid och  togs blodprover, men det var inga större fel på mig. De hittade inget som skulle hindra en operation i alla fall.

Själva operationen gick också bra. Innan fick jag lugnande och Alvedon samt antibiotika i droppform. Det som var lite besvärligt för sjuksköterskan var att hitta en ven på min arm där hon kunde sätta in droppet. Eftersom de hade tagit blodprover dagen innan så var jag redan stucken och hon stack flera gånger. Sedan försökte hon högre upp på armen, där gick det bra.

Nu börjar det se nästan bra ut på armen, lite blått fortfarande.

Så här glad såg jag ut dagen efter då jag var hemma. Fortfarande hade jag stödförbandet på.

Mysigen säger att jag nu är som en Duracellkanin. Vad det nu kan menas? Jo, det var visst en reklamfilm om batteri av märket Duracell som drev en mekanisk kanin som bara gick och gick. Känner mig inte så utan jag tar det lilla lugna de första 14 dagarna, så länge som jag ska ha plåstret kvar. Jag gör också de obligatoriska gympa övningarna, så att armen inte ska ”stelna”.

Jag är så glad och tacksam att jag har min pacemaker som hjälper mitt hjärta då och då. Att sjukvården är villig att bekosta en snart 82-åring, operation och ny pacemaker.

Hoppas att ni får ha det fint.