Vaknade i morse till en blåsig, snöig och kall vinterdag. Vi gick till Solna gränsen till Droppens konditori för att köpa några semlor, de första för i år. Men, oj vad det blåste, kändes som det var minus 12 grader fast det var bara två. Droppens konditori har fått högsta poäng många år för sina goda semlor. Det brukar vara en lång kö där utanför varje Fettisdag. Så vi passade på i morse, en dag innan.

Veckan som var blev det inte många dagar som jag gick ut, endast tre av dagarna. Lördag skulle vi ha kunnat ta en morgonpromenad, men det blev inte så, men däremot i går.

Det var minus 2 grader och jag klädde mig därefter, men det skulle jag inte ha gjort. I vindbyarna och motvinden kändes det som minus 8 grader.

Vi gick ner mot Tuletorget och såg då att solen började att komma fram. Längst upp på ena ”pizzahuset”  speglade den sig ifrån huset mittemot.

Vi gick vidare och tänkte gå runt Lötsjön. Inte en människa såg vi där.

 Upptäckte att det blåste hårt och vi började att frysa så vi tog bara ena sidan av sjön.

Fick se att det fortfarande var is på sjön och mycket med avbrutna grenar låg vid sjökanten. Såg skräpigt ut, kanske den hårda vinden var orsaken.

Det var länge sedan vi gick här, men svanen med sina ungar var kvar därute i vattnet, med is omkring sig.

De bygger vid Lötsjön

Förstår inte vad detta ska vara bra för.

Får hoppas att det blir bra, men jag tycker att det är bra som det är med de fina gångvägarna runt sjön.

På hemvägen vid Tulegatan såg vi dessa långa, mörka längder. Vad i alls sin dar är det?

Aha, det är bara våra skuggor som har växt till sig och vill sträcka sig emot solen.

 Då vi äntligen kom hem och skulle gå in genom porten så såg vi detta hjärta. Vet ej om det kanske är städarna som har lyckats, eller misslyckats. Men, ett hjärta fick jag på morgonkvisten. Bra så.

Promenaden tog sin tid och det var kallt men jag får tänka på det kinesiska ordspråket.

Var inte rädd för det långsamma

framåtskridandet.

Var bara rädd för

stillaståendet.