Mysingen och jag var och inhandlade lite matvaror, detta var i förra veckan, tidig morgon och Coronasäkert. Fast det bara var öppet för äldre och riskgrupper så hade vi munskydd på oss. Vad jag beundrar dessa som kan bära munskydd timme efter timme. Det är ju så svårt att få luft, men det kanske är lättare för friska och unga personer, jag vet inte.

I alla fall. Då vi hade handlat klart så packade vi våra kassar och gav oss iväg hemåt. Väl hemma märkte vi att våra Havrekuddar inte var med, men de var upptagna på kvittot. Havrekuddar är gott och nyttigt till frukostfilen så Mysingen vandrade ner till affären två dagar efteråt för att inhandla nya. Han lade ner kartongen i sin kundvagn och på väg till kassan mötte han affärsinnehavaren som hälsade och sa:

”Havrekuddarna, du glömde dom förra gången, säg till i kassan att du ska ha dessa gratis, hälsa från mig”.

Hur kunde han komma ihåg? Det var strongt och fint gjort. Till en sådan affär vill man gärna komma tillbaka.

Bilden jag frågade om häromdagen.

Här är svaret. Bra gjort Malin, du prickade rätt. Denna ö och detta hus finns vid Lötsjön.

Ett hjärta i ett skyltfönster.

Gå vid min sida, visa mig vägen. Gå vid min sida, styr även stegen.

Jag famlar i dimman, är otrygg ibland, såras av törnen, söker en hamn.

Gå vid min sida, visa mig vägen. Gå vid min sida, styr även stegen.

Om dimman än lättar och vägen jag ser. Bliv kvar vid min sida är bönen jag ber.

Vet ni vad Mysingen håller på med nu? Just det. Planerar en två dagars bilresa. Han längtar otroligt mycket efter att få ut och resa igen och om cirka 3 veckor så kanske det är möjligt och jag hoppas att jag är så kurant att jag kan följa med. 

3 veckor efter andra sprutan så ska vi ha ett fullgott skydd mot Coronan, så skyddad som man nu kan bli, sägs det.

Jag vet inte så mycket om resan mer än att den ska gå till Köping och Arboga. Mysingen har tandläkarbesök framöver och jag har ett läkarbesök nu i maj, så vi får klura ut när det kan bli ”åka av”.

Häromdagen då vi var på väg ut på vår morgonpromenad och kommer gående på trottoaren vid Tulegatan, kommer det en elbil åkandes och stannar bredvid oss. Vindrutan öppnas och en glad röst ropar:

”God morgon, det ser ut att ordna sig ändå, detta med jobbet.  I början på maj så ska jag börja jobba på mitt gamla ställe igen".

Ni som läser min blogg vet vad jag pratar om.

Ja, ni förstår, den ledsne mannen ska få tillbaka sitt jobb och han är glad igen. Härligt. Sådant blir jag så glad över, det lyser upp hela min dag, på något sätt. Vet inte hur jag är funtad, han är ju egentligen en främling, någon som vi bara har hejat på och bytt några ord med vid våra promenader, om vi har råkats. Vi känner ju inte varandra, men ändå, jag gläds otroligt över att det verkar bli bra för honom.

Vackra tulpaner som lyste upp vår väg en morgon.

Detta är ju annorlunda, eller hur? Någon med en kreativ fantasi. Jag tycker om fantasi, vad vore vi utan den?

Då vi gick med soporna till återvinningsstationen  häromdagen, så stod dessa små fina stolar där. Barnstolar, de verkar hela och stabila. Mysingen står bredvid så att ni ska kunna få en uppfattning om hur låga de är, stolarna. Hoppas att de kan komma till nytta för någon annan.

Här en gissningsbild. Hur kommer detta sig?

Klart att det ska bli ett hjärta också. Detta satt fast på en papperskorg.

Blott de tama fåglarna

har en längtan,

de vilda flyger.

Nu har vi, Mysingen och jag, fått våra två vaccinationssprutor mot Covid-19. Det känns bra att det är gjort och det gick smärtfritt.

Vår första spruta fick vi på vårdcentralen för cirka en månad sedan och därför gick vi dit denna gång också. Tog god tid på oss eftersom jag har lite svårt att gå numera och vi var där 5 minuter före utsatt tid. Det tog 25 minuter för mig att gå dit.

Vi anmälde oss i kassan och fick till vår förvåning höra att ”vaccinationerna mot Covid-19 ges på Träffpunkten vid Landsvägen”. Musten gick ur mig. Skulle jag behöva vandra iväg en lika lång sträcka till?  Tydligen om jag ville ha en spruta.

Inget annat att göra. Vi skyndade oss dit, ja det var kanske för mycket sagt, men omsider kom vi fram och efter det var allt frid och fröjd.

Så välorganiserat allt var. Ung tjej mötte oss, visade var vi skulle sitta och vänta. Det stora rummet var avdelat med bås för provtagningar, separata sittplatser med Corona avstånd där de som hade fått sprutan och satt och väntade på att en kvart skulle gå, för att se att allt var OK och de som väntande på vaccin, för sig. Plus att det var separata in och utgångar. Jag blev imponerad. Vänlig och trevlig personal också.

Då vi var klara så gick vi hem och det var långt för mig. Då vi kom till porten så utbrast vi: ”Tänk nu är vi äntligen hemma och har fått andra sprutan”.

Glada och lättade tryckte vi på hissknappen. Ingen hiss kom. Mysingen gick upp, fem våningar, för att kolla, men det var fel på hissen. Alltså måste jag försöka att ta mig upp. Efter en halv trappa tog det stopp.

Det kom tillslut en hissmontör som sa att han skulle försöka få igång hissen och gick upp 5 trappor. Ingen hiss kom.

Jag tog mig hem, som ni förstår. Men, hur det gick för hissmontören och hissen vet vi inte. Dagen efter stod hissen fortfarande.

 Hittade ett armband med hjärtan, på trottoaren. Kanske någon har tappat det. Hoppas att de hittar det igen i så fall.

Den som går och väntar på svårigheter

får genomlida dem två gånger.

Igår då Mysingen och jag tog vår morgonpromenad, sken solen och det var endast 1 minusgrad. Ett idealiskt väder att vara ute i, så vi tänkte att då försöker vi med en runda runt Lötsjön, igen.

Ute på sjön såg vi en båt. Det har vi sett bara ett fåtal gånger och det brukar vara personal som jobbar åt kommunen som har något uppdrag på sjön. Inte dra upp fisk, men det finns annat som måste ses till. Snart är det ju dags att sätta ut fontänen, kanske var de ute och  kollade något om den.

Det var många fåglar som höll på att ”äta upp sig”, inför kommande fågelflyttning.

Vi såg även några gräsänder som till och med kommit i närheten av flerfamiljshus, en bra bit ifrån sjön, i jakt på föda.

På vissa ställen finns det inte ett strå kvar nästan, fåglarna äter och äter.

Det var en skön morgon och många tyckte som vi, skönt med en promenad. Vi samsas så fint med cyklister och det är flera hundra cyklister som åker denna väg, dagligen. Här lyckas jag bara fånga 3 stycken på bild, men desto fler gående motionärer. Många var ute denna tidiga timma. Klockan var inte åtta på morgonen ännu.

Det finns många cykelbanor runt om i sta´n.

Leder till olika platser i närheten.

På 1960-talet var det förbjudet att cykla vid vägen runt Lötsjöns södra sida.  Mysingen var med i stadsfullmäktige här i Sundbyberg på den tiden och motionerade 1968 om att han tyckte det skulle anordnas en cykelväg där.

Detta skrev han bland annat.

Motionen avslogs, vilket många tyckte var konstigt, men tydligen kom förslaget inte ifrån rätt håll, eller rätt parti. Cirka 5 år senare tog Socialdemokraterna upp frågan och då gick det igenom. Då hade Mysingen slutat inom politiken. Det var för mycket räv och rackarspel då, tyckte han.

Nu, över 50 år senare är det garanterat jättemånga som är glada över denna cykelväg, som för cyklisterna förkortar sträckan in till Stockholm, avsevärt. Så jag kan ju säga att Mysingen var före sin tid.

Hela världen är en rad av underverk,

men vi är så vana vid dem,

att vi kallar dem vardagliga.

Var rädda om er och varandra.

Det är så skönt att kunna komma ut i friska luften, ofta blir det en kort promenad, men jag är tacksam att jag kan gå ut och få lite frisk luft. I går hade vi ingen tidspress, men det blev inte så långt i alla fall. Vi har de senaste mornarna sett några av de som vi alltid mötte vid våra rundor förr om åren.

Killen som alltid läste tidningen, i vilket väder det än var. Regnade det så hade han ett paraply över tidningen bara. Nu hade han blivit smal, en stor skillnad märkte vi.

Mannen som vi alltid stannade och pratade med och som avskydde vintern och ville att det skulle bli vår och sommar så att han kunde gå i kortbyxor, också i vilket väder som helst. Han hade inte börjat med kortbyxor ännu.

Tjejen som sprang med sin hund runt bägge sjöarna, ibland två gånger. Hunden var lös och ledig men följde troget sin matte. Men igår hade hon inte någon hund med sig. Även den äldre mannen med sin tax, går nu ut utan sin trogne vän. Han finns inte mer, den snälla fina hunden har fått flytta till de sälla jaktmarkerna.

Så mötte vi också mannen som skötte om anläggningarna vid sjön och som det alltid var så trevligt att prata med. Kom han åkande i sin bil så vinkade han så glatt åt oss. Av honom fick vi alltid reda på vad som hände runt sjön, beträffande fåglar, blommor och skötsel.

Nu var det annorlunda. Nu kom han i sin bil inne i stan. Såg inte ut som vanligt, inte sitt forna jag.

Jag frågade honom om han hade bytt jobb. Ja, han hade blivit förflyttad, yngre förmågor, nya chefer och han var inte glad. Det berörde mig att se honom sådan.

Det finns mycket att vara tacksam över, trots pandemin, att få vakna varje morgon, kunna stiga upp och gå ut och se naturen vakna, vilken ynnest.

 Lötsjön häromdagen.

Gräsanden vid sjön gjorde sig morgonfin.

Svanen putsade sig också, men jag hann fota den mellan varven som den dök med huvudet före ner i vattnet .

Hörde på radion i morse,  Svante Thuresson som sjöng:

Himlen har moln och träden har blad,

marken har blom och männskor har barn.

Leva mitt liv och få ha någon kär,

se hur allt blir, det är allt jag begär.

Att få leva sitt liv, se vad som sker,

få älska den tid som livet mig ger.

Leva och le och bli vän med envar,

leva och se att också du ha det bra.

.

 Hoppas att vi rätt kan ta till vara på denna dag. Var rädda om er och varandra.

…för jag har det ju oförskämt bra om jag jämför med många andra, de som har det mycket sämre.

Jag har en man som älskar mig, släkt och nära vänner, kan gå ut, i alla fall en liten stund varje dag, nästan, visserligen har jag värk men jag har råd att köpa värktabletter och även råd med de andra 10 tabletterna jag knaprar i mig varje dag.

”Ja, men då så, då behöver du inte vara misslynt”, säger jag till mig själv.

Nej, jag är inte det, men i dessa pandemi tider, då vi inte kommer någonstans, brukar ju göra flera resor varje år, plus till Ångermanland, inte kan träffa de vi brukar umgås med så känns det nu efter mer än ett år, lite tradigt. Så vad vill jag då?

Jo jag vill ha en katt igen. Ja, men skaffa en då. Kan inte det.

Min man är allergisk och tar jag nu hand om en katt så överlever den troligen mig, eftersom jag fyller 80 om några månader. Det vore inte humant, mot katten.

Jag får titta på min kattsamling istället. Här har jag en del av den. Har vid det här laget flera hundra katter, nästan alla är olika. Nästan alla har jag fått, ett fåtal har jag köpt själv.

Eller läsa och njuta av lite dikter ifrån en av mina många kattböcker.

Vad är det du säger, är det sant?

Har du blivit kallad för kattgalen tant?

Det var förfärligt orättvist,

du är ju alltid så klok och vis.

Snäll mot mig och mina vänner,

snäll mot varenda katt som jag känner.

Katter får alltid plats i ditt hem,

åtminstone cirka tjufyra-tjufem.

Jag tänkte skriva något vackert om livet,

om att inte ta allt det vackra för givet.

Men jag orkar inte.

Är det verkligen för mycket begärt, lite klapp och kli på magen här?

Ingen orimlig önskan ändå lite närhet, kärvänlighet och så.

Just precis, helt rätt, kör på. Lite till!  Mysigt, tack – måste gå.

Tänk att få vakna tidigt en morgon,
höra ett vårregn sjunga sin sång.
Jag älskar regnet som väcker jorden.
Tack käre Far för regnet du gav.

Tänk att få vakna tidigt en morgon,
höra en koltrast sjunga sin sång.
Jag älskar sången koltrasten sjunger.
Tack käre Far för sången du gav.

Tänk att få vakna, tidigt en morgon,
se hur vår sol gör allting så skönt.
Jag älskar solen som värmer jorden.
Tack käre Far för solen du gav.

Jag kan bara hålla med om orden i denna sång.  Det finns så mycket att vara tacksam över.

Nu dessa aprildagar är vädret väldigt omväxlande. I förrgår sol och många plusgrader. Verkar som dessa fåglar är beredd på att flytta, eller landa, de flög fram och tillbaka i stora klungor.

I går regn på morgonsidan och snö lite senare på dagen, inget som stör mig speciellt. Det som kan störa mig, det är den starka blåsten. Här är det ett riktigt hundväder.

Vårblommorna har kommit upp, utmed Tulegatan.

Påskliljorna lyser så vackert.

I morse blåste det så hårt då vi skulle ut på en promenad. Men, solen sken och det var inga grader på termometern att tala om, plus minus noll. Skönt med frisk luft på morgonen före frukost, det tycker både mysingen och jag. Då vi kommer hem tar vi filmjölk och mackor, kaffe eller the och börjar dagen.

Vi talar om vad vi ska göra på den nya dagen som vi har fått och hur vi har sovit. Ja, lite småprat så där bara. Det är fint att vi har varandra. Fast, ibland kan det ju gå lite snett också som härom morgonen då jag tyckte att jag var bara knäpp och till besvär, vände på saker och ting och "pratade fel". Jag sa till Mysingen:

"Tänk om jag vore en "normal" människa, vad bra du skulle ha haft det då".

"Om du vore en "normal" människa? Oj, så tråkigt jag skulle haft det då", svarade han. Så fick vi dagens första skratt.

Vart vinden blåser, märks bättre på ett

grässtrå, än på en mäktig ek.

Då jag tittade ut i morse och såg att bilarna på parkeringen hade gula lappar på sig, blev jag helt bestört. Har nästan alla fått parkeringsböter inatt?  Vet att vi hade betalt vår boendeparkering häromdagen och såg till min glädje att det inte var någon lapp på vår vindruta.

Då vi kom ut och gick andra gator runt där vi bor, såg vi att det var många som även här hade blivit lappade.

Vi tittade närmare på en av lapparna. Blev både lättade och full i skratt. 1:a April. Undrar hur alla bilister reagerade som fick se detta på morgonen? Vi som inte blev drabbade tyckte i alla fall att det var ett roligt aprilskämt.

Någon hade gjort påskfint på balkongen.

Här ser ni oss på vår vandring. Ja, ni ser i alla fall en del av oss. Det syns att jag inte har klippt håret på länge.

Efter det att jag hade duschat tog Mysingen en bild av mig och mitt långa hår. Jag har inte varit till en frisörska sedan över ett år tillbaka. Det känns lite märkligt och jag kanske är för ängslig och överförsiktig. Men jag tänker att det jag kan göra för att hålla mig frisk, det ska jag göra. Alltså, träffa så få människor som möjligt.

För oss blir det en annorlunda påsk och det kan jag tänka mig att det blir för många av oss.  Förr om åren brukar vi ha några här på påskmat och det har varit olika genom åren som gått. Men jag tror inte att det har hänt att det bara har varit vi två. Det går bra, vi har köpt lite påskmat och fortsätter och håller oss själva i karantän.

Glad Påsk vill jag önska er, alla mina bloggvänner. Är så glad att ni finns här. Var rädda om er och varandra.