Man beundrar mest det som man

själv minst behärskar.

Det är en mening som stämmer mycket bra. Jag kan bara gå till mig själv. Måste säga att jag beundrar dom som kan laga mat, de som bara fixar till och det blir så otroligt gott. Den gåvan skulle jag väldigt gärna vilja ha.

"Du kan träna", kanske nå´n säger, "övning ger färdighet". Tror ni inte att jag har försökt. I så många år har jag varit tvungen att kunna sätta fram något ätbart på bordet. Ända sedan jag var i början av tonåren. Min första man han hade inte ens stekt ett ägg eller kokat potatis då han träffade mig. Två noviser vid spisen. Först hade hans mamma tagit hand om maten och sedan hade han varit gift två gånger och då behövde han inte heller sköta detta viktiga moment i hushållet.

Nu hjälps mysingen och jag åt och titta bara vad vi åstadkom i går. En purjolöksgratäng.  Men, inte vem som helst, utan en med ett hjärta på. Den var dessutom mycket god.

Då vi vandrade ut igår såg vi en skylt. Tänk Sveriges till ytan minsta stad har cirka 50.000 invånare. De bara fortsätter och bygger och bygger. Det är många byggen på gång. Det som försvinner mer och mer är våra parkeringsplatser. Mera människor, betyder fler bilar och tydligen färre parkeringsplatser.  Vi funderar nästan på att göra oss av med bilen. Det som vi använder den till är vid resorna hem till mitt föräldrarhem i Ångermanland och de sköna och intressanta turerna för att besöka platser i Sverige som vi inte har varit till.

Några tänkvärda ord så här på den första dagen i en ny vecka. Står på vår almanacka i köket.