I dessa OS dagar då det är så mycket med sport och tävlingar på TV, så drar jag mig till minnes då jag var ung, i skolan och i början av tonåren. Jag var inte sportintresserad men tävlingsintresserad.

Min bästa kompis var mycket för sport och väldigt duktig. Hon var med i skidtävlingar och vann och vann.  Jag var med henne ibland och tränade då det gällde skidåkning men för det mesta hade jag inte den tiden på vintrarna. Efter skolan hade jag fullt upp hemma, för det mesta.

Jag kommer ihåg en skidtävling som jag var med i och sedan fick jag inte vara med flera gånger. Jag tog ut mig så totalt så jag blev sjuk och lärarna fick ge sig iväg ut i skogen och leta efter mig. Därefter lade de mig på en säng i ett rum och läkare tillkallades. Det blev en väldig uppståndelse. Men, jag ville ju bara vara bäst.

I skolan hade ju idrott några egna timmar på schemat. Jag var inte särskilt duktig, jo kanske om jag tänker efter.  Det var ju så att om vi skulle som exempel spela brännboll så valde fröken ut två lagledare och sedan skulle lagledarna välja ut sina lagkamrater. De fick välja varannan gång så det skulle bli rättvist. Jag och min bästa kompis blev nästan alltid först valda. Båda sprang vi fort och var duktig på att ta lyra. Jag kommer fortfarande ihåg att det blev 5 poäng för att ta bollen med båda händerna och 10 med en hand. Det med en hand blev jag specialist på.

En annan sak som jag kommer ihåg och som jag tyckte var så jobbigt var att det var många av mina klasskamrater som inte var så duktiga utan ingen ville ha dem i sitt lag. De blev valda sist. Jag hoppas att detta system av uttagning har försvunnit och att lärarna bestämmer hur lagen ska se ut så att ingen ska behöva känna sig utanför.

Vänner är guld värda.

Hjärtfotsteg i snön, eller?