Jag har skrivit en del om mygg och knott som har irriterat och bitit mig denna semester i Ångermanland.

Det fanns andra smådjur som var och är, mer attraktiva, eller vackra, såsom fjärilar.

Så många vackra fjärilar som jag har sett där uppe.

I år var det speciellt en fjäril, Tistelfjärilen, som fångade min uppmärksamhet.

Det var massvis och dom flög över maskrosorna och landade för att strax flyga iväg igen. Det var svårt att få några bra bilder. Jag har aldrig sett så många på en gång. De gillade visst just maskrosor, för sedan då min bror hade slagit gräset och maskrosorna var borta, så var också Tistelfjärilen det.

Har hört att ingen har sett så många Tistelfjärilar här i Sverige och Skandinavien, som i år. Normalt brukar det komma några tiotusental men i år handlar det om hundra miljoner eller kanske flera gånger det. Helt otroligt alltså.

Den börjar sin flytt ifrån Mellanöstern och Nordafrika, till norr om Medelhavet. Först i en tredje generation kommer de hit till Skandinavien. Fascinerande.

Det hade börjat blomma en hel del också.

Jag önskar att jag kunde namnet på växterna.

Detta är i alla fall Liljekonvalj. Det hade vi många av. En del alldeles invid husknuten.

Det var mycket blommor på rönnbärsträden i år också. Det här trädet ser lite annorlunda ut, med sin skäggväxt.

Hur är det man säger?  ”Mellan hägg och syren blommar rönnen”. Fast jag tycker det verkar som om häggen och syrenen blommar nästan samtidigt. Vi har båda träden utanför huset här och min bror i Ångermanland hade också båda träden och i blomning, nu då vi var där.

Ofta var det soligt väder, bara någon dag  som det var regn. Så gumman på denna barometer var den av de två som mest var ute.

Trevlig söndag önskar jag er mina bloggvänner.

Det är mycket i vårt samhälle,

som man vänt uppochner. För att

det skall komma rätt, måste vi vända

uppochner på det ännu en gång.

Jag har alltid tyckt om att gå i skogen, på upptrampade små stigar och se vart det bär. Men nu är det svårare och för det mesta omöjligt. Ofta, i alla fall vid mitt föräldrahem är det brant att gå i skogen och ojämnt underlag, sådant som jag inte hade en tanke på förr.

Här några bilder ifrån min lilla hemby, skogarna i Ångermanland.

Sjön hemma i byn.

Vår lilla fina å.

Vi har det kuperat där hemmavid.

Här syns det kanske lite, att det är brant. Byggnaden är Boa, som vi kallade den.  Där förvarades lite av varje ifrån det jordbruket gav.

Här är en äldre målning av föräldrahemmet.  Förmånsstugan till vänster och vårt lilla krypin i mitten. Förmånsstugen var ett hus där farmor fick bo så länge hon ville och kunde och hon fick lite förmåner ifrån pappas jordbruk.  Såsom viss del vid slakt av djur, mjölk och ved det hon behövde och så vidare.

Här en lite senare målning av byggnaderna.  Då hade pappa byggt på en veranda.

Så här ser det ut nu en gråmulen dag.

Här trodde jag att det brann uppe på berget. Så torrt som det har varit i skogarna.

Men det var dimman, såg jag sedan.

En morgon vid vår obligatoriska morgonrunda såg vi en älg, ett par kilometer bara, ifrån där vi bodde.

Jag upp med kameran och knäppte. Men som ni ser. Älgen hade gått och gömt sig. Eller han måste ha sprungit fort in i skogen. Jag tycker mig se en liten skymt av den emellan träden, där lite till vänster. Ser ni den? Mörk skugga, men det syns bara tre ben.

Här har de satt upp ett älgpass.

Jag frågade en släkting som är jägare, han är gift med min systerdotter, hur det kändes att skjuta ett djur. Jag fick inte något direkt svar. Tror att han tyckte att det var en dum fråga. Jag för min del skulle inte klara det. Men knott slog jag ihjäl, om jag hann. Det var ena luriga varelser. De stack först och bedövade, sedan satt de där och åt och tog bitar av skinnet. Uj, vad det kliade och stora märken blev det efteråt.

Men ute ville ju vi vara också, med den sköna luften som finns där. Klar och härlig.

Så skönt att sova i min härliga säng igen. Ja, jag kan inte klaga, sängen i vårt lilla krypin i Ångermanland är väl också bra på sitt sätt, men den kommer inte upp i den nivå som sängen jag har här hemma.

Vi har kommit tillbaka ifrån vår resa norröver och är glada och tacksamma att allt har gått bra.  Borta bra men hemma bäst, sägs det, jag håller med.

Det har varit skönt att vara däruppe, men för varmt och för mycket med mygg. I år verkar det vara ett riktigt mygg år. Vi hade myggnät så vi kunde ha fönstren öppna och det var skönt.

Vi har inte gjort något speciellt utan umgåtts med släkt och bara varit ledig. Besökt några loppisar, har vi också gjort, vilket jag tycker är roligt.

Naturen i Ångermanland är så vacker, lite utöver det vanliga i vårt land, enligt min åsikt.

Jag kan stå och njuta länge av de stora vidderna, bergen, sjöarna, för att inte tala om lugnet. Så lugnt det är där.

För det mesta är det bara fåglarnas sång som hörs i skogen.

Det finns många sjöar, skogar och berg.

Några andra djur som kunde höras var ju förstås grannens kor. Annars såg vi inte så många olika djurarter. En katt, en älg och ett rådjur, är vad jag kommer ihåg, av de lite större djuren. Småkrypen känner jag inte så mycket för, men de har också en funktion i vår värld. Fast, mygg och knott, varför? Jo, fåglarna måste också ha mat.

På vägen upp åkte vi förbi Skuleberget, men vi stannade inte denna gång.

Inte stannade vi till i Blåkulla heller. Det fanns en vändplan så att vi kunde vända.

Vid Höga Kusten finns det fina utsiktspunkter att stanna till vid. Vackert runt om.

För att inte tala om Höga Kustenbron. Ett stort byggnadsverk. Den invigdes 1997 och är en hängbro över Ångermanlandälven, i Ådalen.

Nej, nu frukost och därefter måste vi iväg och handla lite förnödenheter. Kylskåpshyllorna är för tomma.

Min syster som vi åkte ner till Hällekis för att gratulera är 12 år äldre än jag. Då jag föddes och de första åren var hon hemma och hjälpte till med inomhus sysslor och jordbruket, men mycket snart flyttade hon hemifrån för att kunna försörja sig själv. Eftersom vi var så många barn, tio st. så blev det naturligt. Vi åkte iväg rätt tidigt för att skaffa oss en inkomst. Vårt lilla jordbruk kunde inte mätta oss alla. Så någon gång mellan åldrarna 15 år till 19 år flyttade vi, en efter en.

Hon flyttade till Västergötland träffade sin stora kärlek och blev kvar där i Årnäs utanför Mariestad. Jag har varit och besökt henne många gånger och det har alltid varit lika trevligt. Nu har hon blivit nästan blind och har fått Alzheimers sjukdom men i mångt och mycket är hon samma fina, roliga och glada syster som förr.

Att hon dagen efter inte kom ihåg att vi hade varit där och firat hennes 90-årsdag är ju jobbigt, men vi vet att hon var glad över att vi var där, just de dagarna.

En av de tårtor som vi bjöds på.

Hennes son och sonhustru hade ordnat ett fint kalas för sin mamma. Många barnbarn och barnbarnsbarn var där.

Dagen efter bilade vi upp till Kinnekulle och åt en god lunch. Tyvärr var vädret molnigt och det regnade ibland men vi hade det så trevligt och gemytligt på restaurangen.  Vi var fem syskon som träffades och då blir det ju prat om gamla tider.  Mycket prat och mycket skratt.

Hann i förbifarten  fota två rådjur, i alla fall det ena syns på bilden. Här hade vi nästan kommit ner ifrån berget

Tror inte att jag har visat den härliga sängen som vi hade på vårt mysiga B & B.

 Här är vår egen uteplats vid boendet.

På hemvägen emot Stockholm var det en hel del regnoväder som drog förbi.

Här blev jag förvånad. En lastbil kom rakt emot oss på motorvägen. Nej, så farligt var det inte, den blev bogserad, baklänges, som tur var.

Idag blir det planering och packning. I morgonbitti, jättetidigt, åker vi till mitt föräldrahem i Ångermanland. Som vanligt ingen dator, så ni får helt och hållet semester ifrån mig.

Sköt om er.

Juni månad, helt otroligt, nästan halva 2019 år gått. Förstår inte vart denna vinter och vår har tagit vägen.  Men, jag är glad att den är över och ser framåt emot bra och bättre tider.

Som häromdagen då vi fick ha några vänner här och umgås, prata och känna att man lever.  Det är ju inte så självklart i vår ålder, det både känns och märks. Resan som vi gjorde till min systers 90-årsdag som var den 23:e maj var också härlig.

Vi övernattade på ett annorlunda hotell. Nja, det var inte ett hotell, utan Bed and Breakfast, men otroligt fint och komfortabelt.

Infarten.

Huset.

Upp till vårt härliga rum. Lite för brant trappa i min smak, men jag kom både upp och ner.

Fin välkomstgest. Nyfiken blev vi så vi måste öppna direkt.

En mycket god omelett.

Frukostbordet var dukat och det var bara att hämta den ena godsaken efter den andra i det välfyllda kylskåpet.

Ekologiskt, var bara förnamnet, på det som serverades här.

Hjärtan fanns det överallt. Vet inte hur många hjärtan jag räknade till, men många var det i detta hjärtevarma rum. Ser ni kikaren i fönstret? Den låg där så att vi kunde titta ut över naturen och se om det kom några vilda djur, eller tama.

Till och med mattan var det fullt med hjärtan på.

Sovplats för eventuella husdjur, fanns också.

Utsikten, rena rama landet.

Jättehärligt med kor som betar i närheten.

Andra djur som man kunde få se där ifrån vårt fönster om man hade tur.

Övernattningsplatsen hette Kinne-Vedum och ligger i Götene, 22 kilometer ifrån Lidköping.  Ett ställe att rekommendera om man vill ha lugn och ro. Är ni intresserad så gå gärna in på nätet och kolla på betygen satta av gäster som nyligen har bott där.

Kyrkan i Kinne-Vedum är en fin sevärdhet. En av de vackraste och bäst bevarade, medeltida kyrkorna i vårt land. En stenkyrka som byggdes under 1100-talet och verkar inte har gjorts  om så mycket sedan dess. Tornet tillkom på 1200-talet och på 1400-talet fick kyrkorummets tak kryssvalv. På 1600-talet byggdes ett gravkor som nu är sakristia.

Predikstolen.

Kyrkans äldsta delar är bland annat långhuset, det lägre och smalare koret. Materialet är sandsten ifrån Kinnekulle.

Kalkmålningarna på taket är ifrån 1700-talet.