Det finns två dagar i veckan som vi aldrig behöver oroa oss för. Två dagar fri från bekymmer och rädsla.

Den ena av dessa dagar är Gårdagen. Gårdagen med sina åtaganden, smärtor och misstag har nu passerat och står inte längre under min kontroll. Gårdagen var min, nu är den Guds.

Den andra dagen är Morgondagen. Morgondagen, med alla sina möjligheter och löften, sina bördor och orosmoln är lika långt bortom min kontroll som sin syster Gårdagen.

Morgondagen är Guds dag som ska bli min.

Det blir bara en dag kvar till mig i veckan. Det är Idag. Att uthärda det som väntar mig Idag är inte oöverstigligt. Varje kvinna kan bära dagens bördor, varje man kan motstå dagens frestelser. Det är bara när vi frivilligt lägger på bördorna från Gårdagen och Morgondagen som vi går sönder. Sådana evighetsbördor kan bara Gud bära.

Det är inte upplevelserna Idag som knäcker oss. Det är ångesten över vad som hände under Gårdagen och oron inför vad som ska hända under Morgondagen. Men, dessa är Guds dagar, så lämna dom till Honom.

Ovanstående läste jag i morse och det berörde mig mycket.

Vi människor har så lätt för att ångra det vi gjorde i går, eller inte gjorde. Eller att gruva oss och ängslas för i morgon, kanske helt i onödan, vem vet. Jag är en typisk sådan person.

Varför gjorde jag så, varför sa jag detta, varför var jag inte mer överseende? Gårdagens ånger.

Eller hur ska det gå i morgon? Tänk om jag inte klarar detta? Vågar jag verkligen ta i tu med det jag måste? Morgondagens bekymmer.

Så här såg det ut i går morse ifrån vår balkong, dimmigt. Vattentornet syns nästan inte.

Så här såg det ut i morse. Mycket bättre, dimman har lättat. Höstfärgerna kommer fram på ett annat sätt.

Vid promenaden i morse var det som vanligt lite småkallt. Vi gick Tulegatan framåt.

Helt plötsligt ingen trottoar längre. Här i kommunen river de upp fortare än man hinner vara med.

Livet är inte ett problem som skall lösas,

utan en verklighet som skall upplevas.