Min mysing kom förra veckan,  glad och strålande in till köket där jag var och ropade:

”Nu, nästa vecka på tisdag, ska vi ha sammanträde med utskottet i logehuset. Vi är inte så många och restaurangen har öppnat igen så vi får äta där, efter mötet. Det ska bli så roligt att träffa gubbarna igen”.

Jag blev tyst. Tänkte i mitt stilla sinne. ”På mötet och i restaurangen går det ju bra att hålla avstånd, men på tunnelbanan, den blåa linjen in till Kungsträdgården mitt i värsta rusningen. Hur ska det gå, med all trängsel”?

Mysingen avbröt mina tankegångar.

”Du har väl ingenting emot det, att jag går, jag ska vara försiktig, tar bussen till Odenplan och går därifrån så slipper jag trängas på tunnelbanan i rusningstid”.

Jag måste ju säga vad jag tyckte, för vi har alltid varit ärliga emot varandra.

”Visst” sa jag, ”du ska gå om du känner att du vill eller måste, men du får vara beredd på att inte få någon kram eller puss av mig, innan karenstiden har gått ut”.

Mysingen har tänkt och tänkt, tror jag och idag är det tisdag och ikväll klockan 18.00 är mötet. Han är dessutom sekreterare.

Förstår att han vill gå och har behov av både gemenskapen det ger och att vara till nytta. Men eftersom jag är i riskgrupp flera gånger om så känns det inte bra att riskera något. Han får gå om han vill, det är upp till honom, men jag måste i så fall gardera mig så gott jag kan.

Ni vill förstås veta om jag får någon puss av honom den närmaste tiden.

Jo, men visst.  De andra i gruppen träffas, går på mötet och Mysingen deltar virtuellt över nätet. Så har han ordnat det, så att han inte måste missa någon av våra sköna kramar.

Kanske var jag för hård?