Det damp ner ett brev i brevlådan. Det är inte ofta det händer, utom till jul och födelsedagar förstås. I alla fall brev som inte är ”affärsbrev”, de som man ser utanpå att det är ifrån någon myndighet eller liknande. Senaste gången jag fick ett mer personligt brev var för några veckor sedan då Bosse Lidén  sände mig en lott, som jag vann på också, hade ju haft tur att vinna en tävling hos honom.

Men nu, helt oväntat ett brev, spännande, tänkte jag och skyndade mig att öppna det.

Jaha, nehej, det var inget roligt alls. Ett brev ifrån min tandläkare som ville jag skulle komma dit i mitten av oktober, nästa vecka alltså.  Vågar jag det?

Jag har här på bloggen berättat om att min tandläkare som jag har haft i över 35 år, helt plötsligt försvann för några år sedan.  Nu visste jag inte var jag skulle gå då en tand gick av. Jag klarade mig så jag lät det bero tills en annan tand gick sönder. Det var gamla lagningar sedan min tonårstid. En bekant tipsade om en tandläkarmottagning som hon tyckte var bra så jag vände mig dit och han skulle fixa allt, för 22.000:- Det låter ju inte klokt, så dyrt. Men allt behövdes inte ordnas till nu, men mina gamla lagningar skulle förr eller senare rasa, menade han. Så jag nappade på erbjudandet och började min behandling. Tandläkarskräcken låste jag in tillfälligt, så gott det nu gick.

Efter fyra behandlingar bröt Corona epidemin ut och mottagningen stängdes. Efter ett tag hörde jag att de hade öppnat igen, men att de inte behandlade personer i riskgrupp och jag betalade då in 10.200:- vilket var det som jag dittills var skyldig. Nu har det gått ett halvår och brevet dök upp, med en inbokad tid till mig.

Känns olustigt på grund av att smittan har satt fart igen. Har några dagar till att fundera på.

Vad gör jag?  Ska jag ta den inbokade tiden?

Läraren till eleven:

”Kila nu iväg till tandläkaren, Stina. Du ska inte vara rädd.

Bit ihop tänderna ordentligt, så ska det nog gå bra”.