Hittade en liten lapp i min Bibel.

Ser ni vad det står?

Det är verkligen några ord som jag behöver nu. Eftersom jag inte kunde komma ut på hela dagen i går och är för trött att ta någon promenad idag så får jag tänka på dessa rader.

Prioritera dina nära relationer. Jag kan ägna mig åt min man. Att vara snäll emot honom, försöka i alla fall.

Var glad för det du har. Ja, verkligen, jag är mycket tacksam att jag har det som bra som jag har det. Tak över huvudet, mat för dagen och slipper oroa mig så mycket för ekonomin.

Ge beröm och hjälp andra. Ge beröm kan jag göra idag, till min man, till mina vänner telefonledes och till er mina snälla bloggvänner. Att hjälpa andra blir väl lite värre med, just denna dag.

I förrgår då jag var frisk och kry och var ute fanns detta fina hjärta plötsligt framför mina fötter, ett violet hjärta. Det lyste så vackert där det låg på trottoaren. Någon har tappat denna lilla sak. Varför gick vi just där och varför var hjärtat i mitt "färgnamn"?

På tal om småsaker. Ni har ju i förra inlägget sett det nya kylskåpet och frysen som vi har fått installerat. Nu har vi fått upp alla små kylskåpsmagneter som vi har samlat på oss under årens lopp. Små trevliga gåvor, det är inte många som jag själv har betalt. På många av dom står det några sanningens ord. Men, mestadels är det katter som jag har fått.

Om ni är uppmärksam kan ni också se ett bevis på min mysings förutseende. Han har hängt upp en brandfilt, i sin förpackning, till vänster om frysen. Han tänker, om det börjar att brinna vid spisen så är brandfilten oumbärlig.

Om ni undrar varför det hänger en docka till höger om kylskåpet så kan jag besvara den undran också. Den kommer från Brasilien och är en behändig liten sak att stoppa små plastpåsar i. Nära till hands vid diskbänken.

Idag minus en grad och solen kanske försöker titta fram. Ha en finfin lördag alla snälla.

Så var det då klart med ny kyl och frys. De kom vid 12-tiden så frysvarorna på balkongen hade inte hunnit tina, som tur var.

Men, jag förstår inte hur det är tänkt. Utrymmet i kylen och frysen  är nästan dubbelt så stort som förut, men däremot de andra utrymmena som vi hade är borta. Förut hade vi ett skåp ovanför kylskåpet och ett ovanför frysen, plus ett nedanför. Vilka vi hade som skafferi och liknande. Nu finns det ett skåp ovanför vardera men hopplöst att nå.

Så här såg det ut förut. Tog ingen bild innan de var här, glömde det, men jag hittade en äldre bild. (Bryr er inte om "kärringen" som står framför, det är bara jag).

Så här ser det ut nu. Snyggt och prydligt.

Men, jag når inte. Jag är i alla fall 170 cm ovanför golvet, men når inte upp tillräckligt. Om jag står på tå så kan jag ta en sak som finns längst fram i skåpen ovanför vitvarorna. Det är nu tänkt som skafferi.

Det kommer att bli så att jag kliver upp på denna som för det mesta står under diskbänken, nära och bra. Mysingen kommer, om han ser det, bli vansinnig på mig. Jag får inte kliva upp på denna stol, utan ska gå till hans klädkammare och hämta stegen som finns där. Det brukar bli så att jag tar mig inte tid till det. Så, jag får räkna med att i framtiden blir det titt som tätt att jag får mig en utskällning, som jag nog är värd. Han kanske bara är rädd om mig, rädd att jag ska ramla.

Jag kan vara lite slug också, om han är hemma. Säga att han får ta ner det jag behöver, han är så lång så han når så bra så. Annars tar han stegen.

Nu dags för en uterunda. Vi var ut i morse på en timmes promenad, det var skönt, plus 2 grader. Kunde ju inte komma ut igår så det var behövligt. Nu skiner solen och vi ska handla lite så att vi kan fylla kyl och frys. Nej, det går inte, det är så mycket med plats så det dröjer innan det blir fullt, om det nånsin blir det.

Idag blir det en innedag av flera olika anledningar. För att det är plus 5 grader och regnar?  Nej, det brukar inte avskräcka oss.

Den ena anledningen är för att jag vaknade med flimmer, måste upp på toaletten och sedan fick mysingen hjälpa mig tillbaka till sängen. All kraft rann ur mig, kändes mycket jobbigt. Är bättre nu så jag kan vara uppe.

Den andra anledningen är att idag ska vi få lite nytt i köket. Ny frys och kyl är det sagt. Fick en lapp om att vi skulle tömma kyl, frys, skåpet ovanför kylen och skåpen ovanför och nedanför frysen. Så det har vi gjort. Frysvarorna finns på balkongen, hoppas inte att de hinner att tina. På lappen stod det att någon måste vara hemma mellan halv åtta på morgonen och klockan fyra på eftermiddagen. Än har vi inte sett till dom här hos oss, men de kommer väl.

Tycker nästan att de kunde precisera tiden lite bättre, för frysvarornas skull, det är ju plusgrader ute. Men, den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Nja, tro de? Jag är ingen som har någon ro till väntande, det är, tror jag, en av minsta sämsta egenskaper. Jag blir så sur om jag får vänta. Det börjar att krypa i hela kroppen och jag blir mörkare och mörkare i min tänkarhjärna.

Nu till något trevligare.

Den här solcellskatten kom mysingen hem med igår. Om jag ställer den under till exempel en lampa så börjar den att vifta på svansen och vinka med framtassen. Nu står den här bredvid mig under min bordslampa och vinkar och blinkar med ena ögat.

Annat trevligt.

I början på december sålde de på Willys billiga Amaryllis, 29:90. Det stod att det skulle bara komma en blomma. Ibland kommer det ju flera knoppar som blommar. Vi köpte en och tänkte att vi får skaffa en till före jul för denna har väl blommat ut före julaftonen. Men icke sa Nicke, just under julhelgen var den som finast. Sedan vissnade blomman ned och jag tänkte att den spred ju sin skönhet bra länge för dom pengarna.

Men döm om vår förvåning, det kom ett nytt blomskott som nu, här i slutet av januari fortfarande har några blommor som inte har slagit ut.

Denna bild tog jag idag, blev inte så bra, men som bevis i alla fall. Framför står violetta tulpaner som jag fick av mysingen på vår bemärkesdag i måndags.

Detta är också trevligt. Kommunen har fortfarande den vackra belysningen, upphängd på träden,  kvar på Sturegatan.

Klockan är över elva och fortfarande inga monteringsgubbar här.

Ja, jag är det definitivt, på många områden.

Ta detta om min almanacka där jag skriver in lite kort vad som timat under dagen. Det ryms inte mycket på dessa få rader, så det kan nog inte kallas dagbok, fast det står så utanpå.

Men i alla fall. Förut hade jag en 10 års dagbok, den tog slut nu här dec. 2015 och jag skulle köpa en ny. Hittade ingen utan fick köpa en 5 års dagbok tillslut. Undrar vad det betyder?

Båda är till färgen violet, fast det kommer inte riktigt fram på bilden.

Men jag kommer ju aldrig till skott, vanemänniska var det ju.

Jo, då har jag alltså i 10 års tid, varje dag, skrivit ner temperatur, väder, hur mycket jag har gått, stolpar om det som har hänt, och så vidare och det har gått så bra så.

Men nu, den nya almanackan.  År, dag, tid, temperatur, vind och anteckningar, dessa givna kolummer står inte på samma ställe som i min förra. Jag kommer till boken på morgonen, och jag skriver på fel rad och det stör mig. Det ska vara snyggt och prydligt, inget kladd och på samma ställe. Undrar hur länge det dröjer innan det sitter i bakhuvudet och jag har vant mig.

Men annars, det är roligt att ha en sådan dagbok och kunna gå tillbaka flera år i tiden och jämföra och minnas.

Idag har vi varit och sjungit och övat i vår lilla kör. Det var många "hej, roligt att se dig igen och välkommen tillbaka" eftersom jag har varit frånvarande 4 gånger, på grund av flimmret. Det kändes faktiskt riktigt angenämt att de hade saknat mig och märkt att jag inte varit där. Så´n egoist är jag.

Idag plus 7 grader och snön borta, tråkigt, det ska ju vara vinter nu ju.

...sedan, just idag, var det som jag stod utanför en guldsmedsbutik och sa till mysingen:

"Nej, du får gå in själv, jag törs inte". "Kan jag inte få stå här utanför och vänta"?

Snäll som han var, så fick jag det och expediten frågade honom: "Men har du inte din blivande brud med dig idag"?

Mysingen sa som sanningen var:  "Hon står här utanför och vågade inte gå in". Ibland kanske man inte behöver säga allting, kanske ett enkelt nej hade räckt. Men, det är min åsikt.

Så Grattis till oss idag som har varit förlovade i 9 år. Jag var då 65 år och det kändes lite malplacerat på något sätt att köpa ringar. Mysingen han var bara glad, stolt och lycklig. Efteråt så här, så kanske jag kan tycka att det gick lite fort, bara 3 år efter det att min förra man hade avlidit. Men, det har hållit och vi är fortfarande nyförälskade, nästan. Visst, vi småbråkar ibland, eftersom vi är så olika, men vi har så pass roligt mellan varven så det kompenserar det mesta. Han är nästan lika barnslig som jag och det hjälper mycket.

Nu ska jag strax iväg till hårfrissan, för vi ska ut och äta på restaurang. Det händer inte ofta.

Här en bild av oss vid ett restaurangbesök, för två sedan.

Denna bild är ifrån året som vi förlovade oss. 7 år mellan bilderna. Tänk vad tiden går.  Bilden är tagen ifrån mitt föräldrahem och det var nog första gången som min mysing var med mig dit. Det syns nästan som om jag gömmer förlovningsringen. Det är en utdragbar bäddsoffa som vi sitter på. Den har jag som liten legat och sovit i.

Ha nu en bra dag alla fina bloggvänner.

Det verkar inte komma mera snö, tänkte jag i morse, så det är bäst att försöka att göra den där snöängeln som ska vara med i Bosse Lidéns tävling. Vet ej hur dagsformen är från dag till dag och imorse kände jag mig redo, pigg som en mört, som jag brukar säga.

Ut och leta efter snö, orörd snö och det var inte lätt. Vi har inte många cm, och där det finns så verkar barn ha lekt och gått.

Men till slut så. Mysingen tog bilden och så långt var allt bra. Men, sen skulle jag upp, det gick inte, inte ens med förenade krafter. Det var ju tidigt på morgonen, innan motionärerna hunnit ut, men helt plötsligt hörde jag någon som ropade:

"Behöver ni hjälp"? "Nej, tack" sa jag och mysingen fyllde i, "hon håller på att göra en snöängel".

"Men så roligt" tyckte dom och vandrade vidare.

Efter ett antal minuter, jag satt fortfarande och försökte resa mig, kom flera:

"Ska vi hjälpa till, behöver ni hjälp". "Nej tack, det går bra", sa jag, fast det var ju en sanning med lite osanning i.

"Hon försöker att göra en snöängel", sa mysingen igen.

"Vad häftigt, underbart", skrattade tjejerna och sprang vidare. Det tyckte väl som så, en så´n gammal människa lägger sig på marken för att göra snöänglar, då måste det ha slagit slint, men det kunde de ju inte säga.

Eftersom jag sitter här så kom jag upp tillslut. Det enda roliga i den situationen var att minst 7 personer, vad jag vet, fick ett hjärtligt gott skratt, eller flera skratt.

Termometern var lätt, men inga rekord att tala om. Ni ser så lite med snö det är utanför vårt fönster.

Så var det då tre fåglar. Jag tog inga små fåglar, utan slog på stort.

Svan.

Tamgås.

Häger. Jag tyckte så synd om denna häger, den stod på ett ben och såg ut att frysa. Flög inte iväg fast jag kom rätt så nära.

Vi har "städat bort" julen. Så länge som nästan till slutet av januari fick den vara kvar, detta år.  Inget att göra åt, men nu är det gjort, känns skönt.

Julgranen är nu avklädd.

Julprydnader borta.

Julsakerna, julkyrka, julstall, alla snälla jultomtar är samlade innan dom hamnade i lådor.

Tomtarna har fått gå och lägga sig till nästa år.

Tjugondedag jul, alltså för över en vecka sedan skulle ju allt ha varit puts väck, men inte här inte. Den dagen har Knut namnsdag. Jag har en bror som heter Knut, han är tre år äldre än mig och bor utanför Linköping.

Då vi var små kommer jag ihåg en ramsa som min mamma sa, och, snabbt skulle det gå försökte hon lära oss.

Knut knöt en knut och när Knut knutit knuten,
var knuten knuten.

Det finns en annan liknande ramsa.

Knut stod bakom en knut och knöt en knut,

då kom Knut som bodde knut i knut med Knut

och knöt upp knuten.

I morse kunde vi äntligen ta en liten uterunda, härligt. 12 grader kallt, hård, tunn snöyta, ingen chans att göra snöänglar.

Men helt plötsligen fanns detta hjärta framför mina fötter, lite skadat, men ändå. En del av min mans ena fot kom också med på bilden.

Typiskt, väldigt typiskt, det är inte första gången och jag blir rätt så frustrerad. Ibland skulle jag önska att jag inte var en sådan extrem tävlingsmänniska. Då skulle jag ju inte blivit så ställd då jag inte kan komma ut, nu då min favorittävlingsledare har satt upp ännu en tävling på sin blogg.  Bosse Lidén, med sina speciella och roliga uppdrag.

Men jag har några dagar på mig och jag hoppas att förmaksflimret håller sig lugnt nu.

Kunde inte heller gå till SPF där vi i dag hade uppstart på vår lilla sångkör. Men skam den som ger sig, det kommer förhoppningsvis flera dagar.

”Ja, men du är i alla fall 74 år”. ”Vaddå i alla fall”?  "Jag är ju densamme inuti och orkar ta i, orkar ta bort julprydnader, orkar gå ut och göra snöänglar och jaga fåglar, orkar gå och sjunga, orkar vara trevlig mot min man”.  Nej, jag gör ju inte det. Det är bara att erkänna, fast det är ju det som jag har så svårt för. Att acceptera min situation.

Tänkvärt ifrån min optimistlåda.