Efter vår morgonrunda då vi kom hem till vår gata, kom det en söt katt gående emot oss. Svansen rakt upp, hon ville hälsa. Det var ju inget ovanligt med det för sån´t händer ibland på våra promenader, men, då brukar det vara i skogen eller på joggingstråken, men så här inne i stan, på gatan. Denna katt hon ville inte sluta kela, hoppade nästan upp på mig, strök sig emot benen på både mysingen och mig och var helt till sig.

”Äntligen några människor som vill prata med mig” tycktes hon vilja säga.

”Hur luktar du då? Joo, helt OK, snäll”.

”Men, så kom då, vad väntar du på”?

Vi vandrade iväg och hon följde efter, eller gick före rättare sagt. Vi öppnade porten hemma och hon slank in, glad i hågen, kollade bakåt att vi var med och uppför trappan.

Jag följde med henne till första våningen och frågade om det var där hon bodde någonstans, men nej hon vandrade vidare. Tillslut öppnade jag dörren ut till gården, hon ställde sig och kikade, tittade upp på mig och vände och gick därifrån.

Eftersom hon inte verkade bo i huset så släppte vi ut henne på nedre botten igen. Hon stannade utanför och tittade frågande på mig. Men, vad skulle jag göra? Kanske någon husse eller matte letade efter henne. Hon hade inget halsband. Vi har varit ut senare också men, ingen katt.

Hon var så söt. Vit, med brun svans, bruna öron och lite brunt på baktassarna. Blåa ögon.

Hoppas att ni får en trevlig och fin helg.

Idag växlande molnighet, ingen sol i sikte ännu. Det var plus 12 grader då vi vandrade ut, mycket skönt.  Det har ju varit en del varma och soliga dagar så vi har passat på och njutit på balkongen, bland annat.

Nu på förmiddagen har vi tvättstugan så det blir en del spring, nja det var väl för mycket sagt, vi går eller åker hiss.

Därefter ska jag till vårdcentralen för en ny provtagning. Hoppas, hoppas att det nu har blivit stabilt.

Ni har väl hört uttrycket:

”Gräset är alltid grönare på andra sidan”.

(Här ser ni att det stämmer) Vet ni varför det är så stor skillnad på färgen på gräsytorna?

Människan blir sällan helt nöjd, går det att översätta det till. Vi tror att det ska bli bättre.

När vi har blivit vuxna

När vi har gift oss.

När vi har fått barn.

När barnen har vuxit upp

När vi har fått ett annat jobb.

När vi har fått bättre betalt.

När barnbarnen har kommit.

När vi slipper jobba och har fått pension.

 Då, ska det bli bra. Slutar vi då att hoppas, slutar vi att se framåt, slutar vi att tro att gräset är grönare på andra sidan?

Nej, det gör vi inte. Jag känner det inte så i alla fall. Och, det är jag tacksam över. Så länge det finns liv finns det hopp.

Igår, vad blev det för någonting gjort då? Nja, inte mycket.

Först en timmes promenad före frukost. Jag fick se ett rådjur, det stannade lite och tittade på mig och sedan in i skogsdungen. De är så vackra och smidiga.

Vid nio tiden gick vi ut igen och handlade två kassar mat, nästan. Det var förstås mycket med frukt i dom kassarna. Jag älskar frukt och grön.

Sedan gick vi och delade ut medlemsbladet för en del av våra medlemmar i SPF. Vi är flera  så kallade brevduvor. Det tog en bra stund och det var varmt att vandra i solen.

Pratade i telefon med några kompisar, de är ju trevligt.

Tittade på film. Pretty woman med Richard Gere och Julia Roberts i huvudrollerna. Tycker ni om kärleksfilmer så tycker ni nog om denna.

Under mitt "förra liv", innan jag träffade min mysing, så hade jag inte sett så många filmer. Vet inte hur det har varit, men i barn- och ungdomsåren fanns inte TV som nu och bio besökte jag för första gången då jag var över 35 år. Hade inte något speciellt intresse för det heller och tiden räckte inte till allt, jag läste hellre en bok. Den filmen som jag såg då var om Volkswagen bubblan Herbie. Jag arbetade  på Volkswagen i Stockholm och fick på det sättet gratisbiljetter. Herbie var en vit bubbla med nr 53 på sidorna och skulle ställa upp i en biltävling. Den hade känslor som oss människor, kommer jag ihåg.

Detta är en annan bubbla, fin liten bil. 

Idag ska det bli sommarvärme tyckte jag mig höra igår. Bäst att passa på och njuta.

Sköna dagar nu så här i slutet av augusti. Det blir inte så mycket datasittande.

Bilen, vår gamla trotjänare gick igenom besiktningen. Det blev en muntlig anmärkning på blinkersbelysningen, lamporna tappar mer och mer den gula färgen och går sakta men säkert emot vitt, fick vi veta, så det blir till att byta alla de lamporna.

Nytt PK prov, 2,3 ett mycket bra värde, om jag jämför med 3,3 som det var i måndags, men de vill ändå att jag ska ta ett nytt prov, redan nu på torsdag.

Häromdagen var vi bjudna på fest och det var en trevlig tillställning med så mycket gott och trevligt umgänge. Ett par vänner bjöd oss på  jättegod mat. Först en liten drink med tilltugg, sedan en svampsoppa, grillad fläskfilé, entrecote med en mängd ungsstekta grönsaker och till efterrätt parfait med färska, i år plockade hjortron. Värdinnan vet ju att jag kommer ifrån Ångermanland och älskar hjortron.

Efterrätten.

En bit av den fina trädgården. Hon älskar blommor.

Här satt vi och hade det skönt.

Matplatsen ute i trädgården ombonat och härligt.

Sent blev det, ovanligt för mig, men det gick bra. Utom detta med biljetterna på t-bana, buss och tåg, vi åkte samtliga färdmedel.

De har ju infört ett nytt system här i huvudstaden och det går bra att åka om man håller sig till t-banan bara, då blir det så att säga två klipp, det har vi klarat av många gånger, samt fylla på våra kort och så´nt. Men nu skulle det bli ett klipp till, för att vi skulle åka utanför våra ”vanliga” zoner och vi försökte att ladda våra kort vid automaten som de hade.

Efter tredje försöket gick jag till killen i spärren och sa vart jag skulle åka och att jag inte klarade av automaten. Han var så hjälpsam och fixade det hela. På hemvägen på bussen likadant, men även där var det en trevlig och  behjälplig chaufför som bistod oss, innan vi hade hunnit med att säga något.  

Undrar om larmet hade gått. ”Det kommer ett äldre par som inte verkar veta nå´t, hjälp dom”.

Att jag inte klarade av det kan jag väl förstå, men min man, med det IQ han har.  Då måste det ha varit fel på apparaten.

Igår frågade jag vad en bild föreställde och fick också rätt svar. Det var en hästräfsa. Ingrid var först med det rätta svaret. Höräfsa som Lena skrev är väl samma sak, kan jag tänka mig. Vet ej om hästräfsa är en sådan som man har en häst framför som drar och höräfsa en liten manuell räfsa som man "krattar" efter med.

Vi hade en sådan, hästräfsa, hemma i Ångermanland, på vårt lantbruk, då jag var ung. Jag fick köra den också ibland. Det var ju ett ansvarsfullt jobb, men vår häst var så snäll och gjorde precis det man sa till om. Ibland har jag undrat hur pappa kunde låta mig köra den själv, men, det hände inte så ofta, för det mesta var det någon av mina bröder eller pappa som själv skötte detta arbete.

Pappa som sitter på slåttermaskinen efter hästen och slår hö.

Här har vi hästräfsan och några av oss tonårsbarn.   Suddiga bilder.

Först slog man höet och till det hade vi en slåttermaskin, sedan räfsade vi samman det slagna höet med hästräfsan och efteråt fick vi tjejer gå med en vanlig liten räfsa och ta upp det sista.  Det blev ofta långa och jobbiga dagar då det var sommar och slåttanna. Med slåttanna menas den tid då det är tid att slå och hässja höet och skörda det, i juli ungefär. Så, sommararbete hade vi barn fullt med, inte mycket till skollov. Sedan lite senare var det ju sädesskörden och bärplockningen så det var inga fritidsproblem där inte.

Här är jag ung, bara tonåring och så lång. Jag var redan då 170 cm.

Jag hade ju inte så stor lust med varken hushållsarbetet eller jobbet ute på åkrarna så ofta sprang jag upp till skogen och satt och läste någon bok, älskade att läsa, drömma mig bort och slippa det tunga jobbet. Jag var lite "klen" som det hette då jag var liten, så mina föräldrar lät mig väl hållas i skogen ett tag men sedan ropade dom att jag skulle komma och jobba.

Ja, det var andra tider på 40 och 50-talen. Bättre? Nja, inte om ni frågar mig. Det beror förresten på vad det gäller. Det är skillnad som natt och dag, helt enkelt.

Plus tolv grader och sol, perfekt vandrarväder hade vi i morse. Vi gick vår vanliga runda. Det märks att semestrarna börjar att ta slut, folk kommer tillbaka,  vi ser fler "bekanta", mera joggare ute i tidiga timmen och flera cyklister är det också.

Igår fick jag ta en runda till vårdcentralen igen,  för PK prov och efter det ringde de och sa att det var för högt, 3.3 inte bra. De ändrade doseringen och jag ska dit igen på torsdag. Ingen rast ingen ro, bara sno, bara sno.

Är det någon som vet vad detta är för något? Jag tror att jag vet.

Bilden togs av min man vid en utflykt vi hade nyligen. Det är skönt att komma ifrån sta´n och se något annat. Den fina blomstertjejen var ett originellt inslag, där hon står lutad emot hjulet.

Nu ska vi strax åka och besiktiga bilen. Hoppas att den går igenom, den är ju inte ung längre precis, från 2000, alltså 13 år. Oj, vi ska vara där 10 minuter i 10. Ingen rast ingen ro, bara sno, bara sno.

Skönt väder. I morse plus 15 grader och tidvis lite sol. Söndag, vilodag, kan det bli bättre?

Vill delge er en bön som min mysing tog en bild av vid en promenad.

Det är några tänkvärda ord.

Vi såg också detta skrivet på asfalten.

Någon har gått här och upptäckt hur skönt det är att ha en vän.

Jag är glad att ha er också, mina bloggvänner. Hoppas att ni får en finfin söndag.

Då vi häromdagen hade avslutat vår morgonrunda och kom hem "på vår gata i stan", såg vi en tjej, cirka 40 år, som stod och väntade vid trottoarkanten. Jag kände igen henne, vi brukar hälsa och prata med varandra ibland, hon bor i huset bredvid där vi bor. Men, nu var det länge sedan jag hade sett henne så jag hälsade och frågade som man gör:

"Hej, det var ett bra tag sedan, hur är det, är det bra"?

"Nej, det är det väl inte", sa hon och började berätta.

Hon hade en dag kommit med tunnelbanan och var lite trött och eftersom hon ibland är lite yr och ostadig så bestämde hon sig för att ta hissen istället för rulltrappan. Hon har färdtjänst, på grund av yrsel, hon har någon skada i hjärnan som hon har fått efter en bilolycka. Hissen kom och hon åkte upp. Då hon skulle stiga ur halkade hon på något som låg på golvet och ramlade så tokigt så att hon bröt vänstra axeln.

En jobbig tid följde, sjukhusbesök operationer och så vidare, det ville inte läka som det skulle.

En dag då hon skulle åka färdtjänst och hade klivit in i bilen startade chauffören för tidigt så hon ramlade ut och landade på sin vänstra axel och bröt den igen. Jag kan bara inte förstå hur det kunde gå till.

Ett tag efteråt skulle hon iväg med taxi igen, det var vinter och halt så hon ropade till chauffören och bad honom komma och hjälpa henne ut till bilen ifrån porten. Det var som sagt halt, chauffören halkade, ramlade på henne och hon föll än en gång på vänstra sidan och bröt upp axeln som hade börjat läka.

Jag hoppas att det var tredje gången gillt, fick inte höra mer för hennes beställda bil kom, en kvart försenad och jag hjälpte henne till taxin.

Detta gav mig mycket att tänka på. Här klagar jag över småsaker, egentligen, och vissa måste gå igenom än det ena än det andra. Måste lära mig att bli mera ödmjuk och tacksam över det jag har.