Då jag var och besökte min hjärtläkare senast, nu i höst, för min årliga kontroll av pacemakern och hjärtat, frågade jag honom om jag kunde få sluta med Waranet, blodförtunnings medicinen.

”Nej, det går inte, du måste fortsätta och ta en sådan medicin så länge som förmaksflimret återkommer”.

”Men”, fortsatte han ”vi kan pröva någon annan sort, om du tycker att det är jobbigt att gå så ofta och kolla värdet, du har flera kriterier som ger dig rätt att få en annan medicin”.

Så började vi diskutera om för och nackdelar med en annan tablett och om de var lika säkra som Waranet som är ett beprövat preparat som har funnits länge och som det även finns motmedicin mot, om man skulle drabbas av en blödning.

”Pradaxa, kan vi pröva”, sa doktorn.

Då hörde jag sjuksköterskan säga, lite tyst så där:  ”Nej, den går inte ihop med Multax som hon har för hjärtrytmen”. Inte meningen att jag skulle höra.

”Nej, just det, då provar vi Eliquis istället, det finns ju motmedel på det också och är ett mycket bra och kollat läkemedel. Det är lite dyrt, men det är ett bra alternativ till Waran”.

Då sköterskan sedan tog EKG på mig så sa jag: ”bra att doktorn har dig här”. ”Säg det högre” sa hon, ”så att han hör”.

Så skrattade vi alla tre. De är så trevliga och lättsamma där.

Fick därefter instruktioner för övergången, då Waranet ska fasas ut och då sa sköterskan.

”Du får vara beredd på att de blir inte glada på vårdcentralen då du slutar med Waranet för de tjänar bra på de patienter som går på Waran, med alla dessa kontroller och prover och den här tabletten är dyr. Men stå på dig så ska du se att det går bra”.

Nu fick jag nästan hjärtsnurp. Att någon ska behöva bli ledsen på mig och kanske lite småarg är bland det tråkigaste jag vet. Jag vill så gärna att alla ska vara glada och jag vill inte förorsaka något tjafs.

Så på natten kunde jag inte sova, låg och vred och vände på mig. ”Hur gör jag, vad säger jag”? Återkom ideligen. Sköterskan skulle ringa efter en vecka då jag skulle ha tagit sista kollen gällande Waranet och höra om jag hade ändrat mig, om inte så skulle hon tala om doseringen av den nya tabletten.

Som alltid så talade jag om allting för Gud och bad honom att hjälpa mig, så någon slapp bli arg eller ledsen på mig, eller att jag i ren frustration skulle brusa upp. Jag har kort stubin. Jag har också en barnslig tro på att Gud hör bön men sen att Han kanske inte svarar så som jag tycker, det får jag ta, eftersom Han ser bortom min snäva horisont.

Jag somnade och vaknade på morgonen och visste precis vad jag skulle säga till doktorn på vårdcentralen., vilket jag också gjorde. Sa till läkaren att detta var sista gången som jag skulle ta provet och att jag skulle sluta med Waran så jag ville inte ha någon ny tid.

”Hur kommer det sig”? Varför ska du inte fortsätta med medicinen? Du har ju fortfarande flimmerattacker”.

”Jag ska byta till en annan stroke förebyggande medicin”.

”Men, varför vill du sluta med Waranet, det är ju en bra tablett och fungerar bra , finns motmedicin, så det är inga problem om du skulle få någon större blödning”?

Då sa jag vad jag hade kommit på då jag vaknade på morgonen.

”Jag har förmaksflimmer cirka 55% av min tid och har jag då en tid att passa här för att kolla värdet och inte kan gå, så får jag betala 200:- om jag inte säger återbud före 24 timmar. Många gånger vaknar jag på morgonen med flimret, försent att lämna återbud, det kan bli mycket kostsamt för mig”.

”Men ojdå, det förstår jag, så kan du ju inte ha det, det är klart att du ska börja med den nya medicinen”.

Ni må tro att jag var lättad då jag gick därifrån, kunde jag trippa fram så skulle jag gjort så, det är jag övertygad om. Läkaren till och med önskade mig lycka till och sa att det skulle bli en lättnad för mig.

Några deviser ifrån min Optimistlåda.