Ny dag och ny vecka och och ny tid, vintertid.

Detta med att ändra tiden har jag lite svårt för, fortfarande, efter alla dessa år. Jag är som katten, den har en inneboende tid i kroppen, verkar det som och så känns det för mig. Det brukar ta några veckor innan jag har vant mig med den "nya klocktiden". Normaltid, som det så vackert heter.

Jag frågade i förra inlägget om någon visste namnet på fågelarten som jag visade. Tack för förslagen, jag fick flera olika förslag. Susie på Stjärnarve gissade på flera olika arter och bland andra en Morkulla. Så, jag sände ett mail till min bror i Ångermanland och frågade vilken fågel det var och han sa Morkulla. Bra Susie.

Normalt eller inte, men bären på dessa rönnträd lyser röda och verkar vara många, En kall vinter väntar.

Mysingen kom hem med en höstbukett häromdagen. Han hade varit på ett måndadsmöte hos SPF och där hållit i en frågelek, vilken tydligen blev mycket populär. Jag kunde inte gå med så jag litar på hans ord. Som tack fick han dessa blommor.

Mera blommor. Eftersom det är halvt om halvt frost på nätterna så har jag tagit in pelargonierna ifrån balkongen så ny lyser dom upp vårt kök, ett tag.

Ett hjärta. Eller nu ljuger jag. Två hjärtan. Bilden tog jag genom ett skyltfönster.

Jag har inte kunnat vara ute så många gånger denna vecka, men, jag ser framåt och tror att det ska komma många dagar framöver då jag kan vandra ut tillsammans med mysingen.

På tal om tro.

En sann barnhistoria.

En späd liten röst hörs ifrån barnkammaren:

"Mamma och pappa, behöver ni något, för nu ska jag be min aftonbön".