Kommer ni ihåg att jag hade problem med två tänder som hade gått sönder och att jag var till tandläkaren i mitten av februari. Tandläkaren gjorde en bedömning och kom fram till följande. Han sa att jag skulle behöva borra upp gamla lagningar, för flera av dom är sedan jag var tonåring och håller på att gå sönder.

Om jag skulle kunna tugga ordenligt framöver, så bedömde han att det behövdes en mängd åtgärder och sammantaget skulle det kosta mig över 22.000:-  Resterande skulle vara tandvårdsbidrag.

Jag accepterade och behandlingen påbörjades. Efter 3 behandlingar bröt Corona epidemin ut och tandläkaren stängde sin praktik.

I början av oktober fick jag ett brev ifrån tandläkaren om att jag hade en tid där. Efter en del funderingar hit och dit, så kom jag till den slutsatsen att de skulle väl inte kalla in mig om dom inte hade Corona säkrat mottagningen.

Jag gick dit, men döm om min förvåning då det var tandhygienisten som ropade in mig. Det tyckte inte jag var så nödvändigt, men nu var jag i alla fall där. Frågade då samtidigt hur det skulle bli med mina fortsatta behandlingar.

Fick till svar att tandläkaren skulle ringa mig, vilket han också gjorde.

Kontentan av det hela blev att han skulle fortsätta arbetet. För att man ska få ersättning så måste ju ett påbörjat arbete avslutas inom ett år.

Han sa samtidigt att om det var folk i väntrummet så skulle jag gå ut igen och vänta ute på gatan, så skulle de ringa då det blev min tur.

Han skulle bara veta. Om jag går till mottagningen och sedan ut igen, så skulle det förvåna mig mycket om jag med min tandläkarskräck skulle gå tillbaka in. Ute, fritt fram att gå hem igen, skulle jag nog tänka.

Nu har jag varit på tre behandlingar. Jobbigt, men det har gått. Bedövningarna har tagit, alla tre gångerna, fyra sprutor varje gång. Bara den senaste gången gjorde det ont med bedövningssprutan, annars har jag inte känt av dom. Dom har borrat bort amalgamet och under var det karies, så det var ju bra att jag tog itu med detta.

Pandemin har ju tagit ny fart nu i många delar av vårt land, bland annat här i Stockholms området. Så det känns lite olustigt, men om inget oförutsett inträffar så går jag till mottagningen nästa vecka igen.

Tandläkarskräcken får arbeta för högtryck. Men, det är bara att stålsätta sig.

 Några tänkvärda ord ur min optimistlåda.

På vår almanacka i köket står det för november månad.

Glöm aldrig vilken skatt en vanlig dag är!

Så är det ju. Så länge jag får vakna varje morgon, kan stiga upp och även kanske ta en morgonpromenad, så är jag glad och tacksam. Tackar Gud varje morgon för den nya dagen.

Var rädda om er mina bloggvänner.