…så hette en adventskalender som gick på TV 1969. Jag har mig veterligen aldrig sett den, bara hört talas om den. Tror ej att jag hade skaffat mig någon TV då. Det var Tage Danielsson som hade skrivit texten och han själv spelade också med. Denne mångsidige man, kreativ och duktig.

Men varför skriver jag detta? Vilka associationer fick jag? Varför tänkte jag på Herkules storverk. Löjligt, men jag tänkte på dom orden då jag nästan var hemma efter en morgonpromenad i går morse. Men, nu var det ”Wiolettans storverk”.  Det berodde på att jag kände mig så stolt att jag hade gått en lång runda, över 3 kilometer och det är mycket för mig nu. Vi vandrade ner till Lötjsön och runt den. Det har vi inte gjort sedan i våras någon gång.

Det var en trevlig  promenad. Hösten har kommit. Lustigt hur blåsten har virvlat till löven. Det har blåst otroligt mycket de senaste dagarna och även igår blåste det hårt.

Nästan nere vid Lötsjön fick vi se något nytt. Ett konstverk.

Alla luckor gick att öppna och inuti fanns det foton över närområden och sevärdheter vid Golfängarna.

Det blåste mycket, som sagt och sjön fick så lustiga små vågor. Längst bort på bilden syns sjöfåglar.

Lötsjön, med några gräsänder och doppingar i förgrunden.

Fortfarande är fontänen i gång och den var upplyst.

Vid Gröna Stugan lyste det också så vackert.

Huset på ön stod kvar.

Det börjar bli vackert på träden, även hos oss, fast det känns som om hösten inte har kommit igång riktigt ännu.

Här är vi nästan hemma igen.

Idag är det kanelbullens dag. Får se om jag tar någon till eftermiddagen.

August Strindberg har sagt:

Genom att försöka med det omöjliga

når man högsta graden av det möjliga.