…hände oss något som, mig veterligen aldrig har hänt förut.

Vi satt och åt frukost i godan ro och pratade om ditt och datt, om vad vi skulle göra på dagen, om promenaden som vi nyss hade gått, ja vardagliga saker.

Då hände det märkliga. Mysingen kom åt sin kaffekopp så att den välte. Vi fick oss ett hjärtligt skratt. Inte för att han råkade välta sin kopp, för det är minsann inte första gången, men, för att den var tom. Vilken lycka!

Ni har säkert råkat ut för detta många gånger, koppen eller glaset välter och innehållet rinner ut och som det rinner sen. Det som i koppen kanske inte är så mycket, blir enorma mängder då det landar på golvet eller bordet. Att torka upp kaffe ifrån bordet, bland koppar, tallrikar, duk, servetter och ost, bröd och grönsaker, det är ett jobb som egentligen inte borde behöva göras. Man brukar retas över sin egen klumpighet och förundras över hur ”lite kan bli så mycket”.

Det var skönt ute i morse. Tio plusgrader och nästan vindstilla, det kändes bra, vädermässigt.

Det är vackert ute nu, på många ställen.

En vacker bil också, såg vi. eller tjusig kanske. Den fanns i ett skyltfönster.

Där fanns även dessa prydnadsdjur.

Ett hjärta i asfalten. Kanske rester av gårdagens regn.

Var rädda om er och varandra.