Nu har det verkligen blivit höst ute, lite svalare och mer och mer försvinner löven ifrån träden.

En humanist som hette Adolph Törneros lär ha sagt:

Vi har i Sverige två årstider blott.

En vit och en grön vinter.

Jag håller inte med honom om det. Kanske var det annorlunda då, på 1800-talet då han levde, men nu har vi i alla fall 4 härliga årstider. Ock, hösten är en av dom.

Visserligen var det svalt ute i morse då vi vandrade iväg, men skönt ändå. Vi gick en kort liten kvartersrunda. För mig var den lång, men trevlig ändå.

Annat blev det igår, då vandrade vi iväg i ottan och totalt blev det en, i mina mått mätt, lång tur. Härligt!

Vi gick ner mot Tuletorget. Där kunde vi tydligt se att hösten är här. Vissa träd är nästan kala.

Förr var där mer liv och rörelse, enligt vad jag kommer ihåg. Det fanns en polisstation, posten, apotek och en stor mataffär. Inget av det är kvar numera.

Nu finns där en boulebana.

Man kan spela schack.

Här är en fin, modern sittplats anordning. Jag har aldrig sett att någon har suttit där, men kanske jag har befunnit mig där vid fel tidpunkt.

Någon har suttit där i alla fall, kan jag tro, för personen hade lämnat efter sig en sko. Ser ut som en nästan ny sko. Hur kan man bara lämna den där? Tappat?  Kanske.  Det blir jag så förvånad över. Alla dessa skor som finns ute, på bänkar, i naturen eller på gatan. Ofta är det bara en sko av ett par. Jag menar, hur går det till? Går de hem med bara en sko?

Också en sittplats. Ny dessutom. Jag har aldrig sett den förut. Finns vid Solna gränsen. Nu har de här äntligen blivit klara med denna rondell. Undrar hur många år det har varit en byggarbetsplats här. De har byggt nya flervåningshus, grävt upp gatan och rättat till och sedan en helt ny rondell. För oss var det första gången som vi gick där. efter att det har blivit färdigt.

Ser ni att det är sprayat ett hjärta här på bänken?

Även löven kan likna hjärtan.

Det är bara att välja ut ett.

Här är vi ute på promenaden. Ifall ni ser oss, så hälsa gärna. Vi blir glada som små barn.

På tal om barn så kom vi häromdagen och åkte bil, en förskoleklass kom gående, en mängd barn. Vi stannade vid övergångsstället så klart och barnen tågade över. Ni skulle ha sett deras leenden och glada miner. De hejade och vinkade åt oss så vi kände oss nästan som kungligheter. Pratade med oss gjorde de också, men vi hörde inte vad de sa.

Hela världen är en rad av underverk,

men vi är så vana vid dem, att vi

kallar dem vardagliga.