Nu sitter jag här igen, efter ett långt, långt blogguppehåll. Delvis frivilligt, men även att jag inte kunnat skriva något.

Livet går vidare och det är jag glad och tacksam över. En hel del har hänt sedan senast och det är inte så mycket jag ska orda om här i bloggen. Men, jag vill be er alla. Var tacksam över livet och så länge ni får vara friska och med kropp och huvud i behåll, njut av det och gör det bästa av varje dag, för dig själv och dina medmänniskor.

Jag vill tro att det finns en mening med allt som sker och jag tror verkligen inte att det är ”ödet” som styr och ställer till det för oss.

Om Gud är en lögn så finns det nog ingen mening med livet. Nej, då är allt bara ren fåfänglighet. Men jag tror på de ord som de första kristna skrivit, att det finns ett evigt överjordiskt rike.

Hösten kom igår, verkade det som. Det känns faktiskt bra, för min del. Sommaren är, så att säga, inte min årstid. Mysingen tycker precis tvärtom.  Han gruvar sig över hösten, vintern och det mörker som då kommer. För att inte tala om kylan. Vad jag har förstått så är det många som känner det så.

Men ännu så länge så är solen uppe och värmer och dagstemperaturen är rätt så normal för september. Vi tar en dag i taget och njuter av det vi kan.

Vi har varit uppe i Ångermanland och njutit av lugnet och den rena luften. Visserligen har det varit en hel del regn, men det har behövts.

Jag har till och med fått se regnbågen, men den ville inte fotas, blev ingen bra bild. Den syntes, i verkligheten, från den ena sidan till den andra, men här går det bara att skymta den till vänster på bilden.

Rätt som det var så skingrades molnen och den blåa himlen kom fram, i form av ett hjärta. Lite naggat i kanten och skamfilat, men, dock ett hjärta. Med ett öppet hjärta och sinne och med stor fantasi kan vi se hjärtan lite varstans.

Sorgen tittar bakåt,

oron tittar runt,

tron tittar uppåt.