De veckorna som vi är i vårt lilla krypin på landet, brukar vi alltid försöka att vandra ut varje morgon. En tidig morgonrunda, som vi gör här hemma. Då brukar jag alltid hoppas på att få se några vilda djur. Tidiga mornar, deras tid tänker jag.

Jag vet att de finns där i skogarna för min bror brukar få påhälsning på vintrarna då han lägger ut mat till fåglarna. Han har haft både ren och björn utanför husknuten, plus många andra fyrbenta djur.

Men jag fick inte se så många vilda djur, utom fåglar, insekter, småkryp och alla vackra fjärilar. Jo jag såg en ekorre också. För att inte nämna trollsländor. En kväll såg jag 15-20 stycken utanför vårt fönster, på samma gång. De flög fram och tillbaka.

Fåglar finns det många av och det är roligt då min bror är med på våra morgonpromenader för han är suverän då det gäller att känna igen fåglar.

Ser ni pricken där uppe till höger på bilden? Det är en rovfågel. Min bror pekade och sa: ”Ser ni rovfågeln där”? 

Han sa ju namnet på rovfågeln, men det har jag glömt bort. För mig var det mest bara en prick. Han kan både känna igen fåglarna på deras läten och hur de flyger.

Denna sjöfågel, vad är det? Kanske Kanadagås. Märkligt bara att den var ensam.

Den här lilla fågeln var också ensam, vad jag såg.

Men här var det många, ett långt streck av Kanadagäss.

Svanpar, som fanns i vår sjö i byn.

Är den inte vacker?

En vilande humla. Den här är rätt så stor. Ett annat år kommer jag ihåg att humlorna var ovanligt små.

Fjärilar fick jag inga bilder på, fast här sitter en på en sten. Det fanns väldigt mycket med fjärilar.

En huggorm såg jag också. Jag och mysingen var ute och gick och jag skulle visa honom en slipsten som vi hade bakom farmors stuga. Och, fortfarande har.

Då kommer det en huggorm slingrande förbi mina fötter. Kändes bra att jag hade stövlar på just då. Det är andra gången i mitt liv som jag har sett en huggorm i frihet. Fast denna var lite för nära.

Slipstenen tycker jag om att besöka och titta på nu för tiden, annat var det då jag var ung.

Jag kommer ihåg att då man hade varit ute på åkrarna och räfsat hö, och kom hem till lunch, så kändes det så bra att få en stunds vila. Sätta sig ner och bara vara, en härlig skön avkopplande känsla infann sig, tills man hörde pappa ropa: ”kom och dra slipsten, jag ska slipa några liar”.

Jo visst, det gick så bra de första minuterna, men, efter ett tag så värkte armar och rygg och det blev otroligt jobbigt. Jag kommer ihåg att jag då alltid försökte att tänka på något roligt för att slippa känna av värken. Ofta var jag en firad stjärna som stod på scen och mottog applåder efter att jag hade framfört ett sångnummer. Något som jag aldrig skulle kunna klara av i det verkliga livet. Men, i fantasins värld är allt möjligt.

Denna bild är tagen en regnig dag ifrån fönstret i stugan. Det verkar bli en kall vinter, av rönnbären att döma.

Lingon utanför husknuten.

Han som bär för mig en Faders hjärta,

Han ju ger åt varje nyfödd dag,

dess beskärda del av fröjd och smärta,

möda, vila och behag.

Trevlig dag önskar jag er mina bloggvänner. Var rädda om er och varandra.