Vi hade inte så mycket med bensin i tanken och jag frågade Mysingen häromdagen om vi inte skulle tanka.

”Nej” sa han, ”jag tycker att vi väntar till efter besiktningen för att se om bilen går igenom”. Han kanske menade att om bilen fick körförbud, så behövde den ingen bensin.

Det kallar jag en äkta pessimist.

Men, vi väntade och igår besiktigade vi bilen och den gick inte igenom. Inte att bli så förvånad över, bilen är i alla fall över 21 år.  Visserligen var det inte något stort fel, men den måste i vilket fall som helst, in på verkstad.  Det var fel på en styrled. Mysingen har fixat detta själv, förr om åren, men nu tyckte han att någon annan kunde laga felet. Jag är benägen att hålla med honom om det.

Mysingen och jag har för det mesta gått tillsammans till affärer då vi skulle inhandla mat. Det har fungerat bra för oss båda, har jag tyckt.

Men, nu följer jag sällan med. Till affären går det bra, men tillbaka så måste ju Mysingen bära kassar och kan inte hålla mig i handen. Jag har lite lätt för att vingla till.  I förrgår innan han gick iväg till Willys så frågade jag honom:

”Tycker du att det är tråkigt att gå ensam, att inte jag följer med så ofta numera”?

Han stannade upp, tänkte till ett tag och sa:

”Nja, nu får jag grumsa som jag vill utan att någon säger till”.

Jag kunde inte låta bli att skratta. För det stämmer säkert.

Tala hjärtligt, hjärtats ord,

likna lärkorna i nord.

De har sommar under vingen,

sprider fröjd på jorderingen.

Tala ljuvligt, lugnt och ömt,

snart sitt timglas tiden tömt.

Tala milt, det kommer åter.

som ett eko, hör det låter.

Tornparken på morgonen.

Rönnbär, utanför vårt fönster. Mycket rönnbär, kall vinter. Ja, vi får se.

Tack Gud för marken, skogarnas grönska.

Varje ny morgon, ny är Din nåd.

Var rädda om er och varandra.