Vi hör dagligen om våld i vårt samhälle och hur svårt det verkar vara för polisen att hitta förövarna för att kunna åtala dom.

Läste häromdagen om att nu vill polisen få tillstånd att sätta upp fler övervakningskameror. Men, det verkar att stöta på motstånd. De finns de som tycker att det inkräktar för mycket på vår integritet. Det är något som jag inte kan förstå.  Är det bättre att dessa bovar får gå lösa och fortsätta sina vansinnesdåd?

De som inte vill ha flera kameror, vad är de rädda för? Har de något att dölja, är de själva ute på avvägar, eller vad handlar det om?

Övervakningssamhälle? Ja, men det är väl bättre det än att inte kunna känna sig trygg ute på gator och torg. Och, vad spelar det för roll om vi oskyldiga kommer med på bild? Det kan ju vara bra också. Det fick Mysingen och jag uppleva i somras då vi var på semester.

Vi skulle träffa tre av mina syskon och äta tillsammans på en restaurang några mil hemifrån oss. Då vi skulle åka hittade Mysingen inte sin plånbok. Hur vi än letade så var den borta.

Dagen innan hade vi varit i samhället och handlat och förskräckta tänkte vi på att då hade han glömt plånboken där vid kassan. Antingen hade kassörskan hittat den eller någon kund och vi hoppades bara på att det i så fall var en ärlig kund.

Vi bilade sex kilometer till affären och frågade om någon plånbok var upphittad, men nej, den fanns inte. Tankarna rusade runt. Spärra bensinkort, kontokort, körkortet fanns där, mer än 3.000 kronor och Mysingens lilla kalender som han skriver in allt som han ska göra. Den var det som bekymrade honom mest. Alla anteckningar om möten, telefonnummer, adresser och koder.  Allt var borta. Affärsföreståndaren såg hur stressade vi blev så hon sa att hon kunde kolla på övervakningskameran om Mysingen hade stoppat ner sin plånbok. Jag visste inte ens att det fanns en sådan kamera där. Då hon hittade oss på bandet fick vi komma och titta. Jodå, Mysingen betalade sina varor, stoppade ner plånboken i innerfickan på jackan och vi såg också att han kände efter om den låg där efteråt, som han brukar göra.

Nu kände jag mig lugn. Då hade ingen tjuv tagit den. Vi åkte iväg milen till matstället och umgicks med mina syskon på restaurangen. Jag hade pengar så jag kunde betala och körkort hade jag också. Nu gällde det bara att riva runt i stugan på plånboksjakt. Men nu kändes det bättre. Leta efter borttappade saker har jag stor vana på. Mysingen var inte så säker för han hade sökt på alla ställen.

Men se det hade han inte. Plånboken hade ramlat ur jackfickan, ner på golvet i garderoben och kilat ner bakom en planka, som var någon bit lägre än själva golvet. Det var svart och plånboken svart, så jag förstår att det var svårt. Ni må tro Mysingen blev glad då jag fann plånboken.  Tur att vi fick se övervakningsfilmen så vi kunde vara säkra på att ingen hade stulit alla viktiga saker.

Jag är så nöjd, jag är så glad och trygg i Jesu händer.

Med frid och fröjd jag drar åstad, dit Herrens vink mig sänder.

Väl anar jag att kanske något står, där ute tyst och väntar.

Men bortom molnen himlens vår, i hoppets portar gläntar.

En skylt vid vägkanten, en omtänksam hälsning.

Min Mysing på väg ut på promenad.

Jag var också med. Långa vägar att gå.

Var rädda om er och varandra.