Att jag inte har blivit trodd, har jag för det mesta sluppit i vuxen ålder. Som barn hände det ofta. Troligtvis beroende på min livliga fantasi. Nu som vuxen och  ”förståndig” tänker jag efter lite mer. Fast, fantasin har jag kvar.

Det jag ska berätta nu kommer jag inte att glömma.

Det var för några år sedan. Jag och mysingen var hemma i Ångermanland och varje morgon, innan frukost,  gick vi ut en promenad. Den här gången som jag tänker på vandrade vi på landsvägen ut ur samhället, det var skog på båda sidor och jag visste att nästa by låg en bra bit bort så jag sa att nu ska vi kanske vända hemåt.

Tittar upp och framåt och ser långt borta en varg som springer över vägen. Jag kunde nästan känna hur nackhåren reste sig. Rädsla, lite blandad med förtjusning.

”Titta”, säger jag till mysingen, ”en varg, en stor varg”.

”Jag ser ingen varg, var det inte en hund du såg då”? undrar mysingen.

”Nej, det var en varg, tror du inte att jag känner igen en hund”?

”Ja, men schäfrar och vargar liknar ju varandra”, försökte mysingen. ”Jag såg varken det ena eller andra”.

Då vi kom till min bror och min syster berättade jag vad jag hade sett och dom bara skrattade.

”Det finns inga vargar här. Du som fotar så mycket, tog du ingen bild”? Ja, men vad då, det hann jag ju inte.

Ingen trodde på mig och jag kände mig plötsligt som barn igen, missförstådd och ensam. För jag var så säker på att jag hade sett en varg, för första gången i mitt liv.

Den här händelsen dök upp i mitt huvud då jag läste om Bosses tävling denna gång, vilken går ut på att fota, bland annat, djur inifrån ens egen lägenhet. Bland annat vilda djur såsom varg. Här där jag bor kan jag skymta fåglar och hundar ibland, inte mycket vilt i dom.

Trevlig söndag önskar jag er som tittar in här.