Jag satt vid frukostbordet i morse, med min mysing och tänkte på så bra jag har det egentligen. Kunde sitta där, utan stress, äta i lugn och ro, lyssna på radion, som ibland spelar musik, ibland är det nyheter och ibland är det något som jag njuter mycket av. Nja, missförstå mig inte nu.

Men, då det ”skräller” till i radion och en röst talar om så mycket med köer det är här och var, avstängda vägar, nedfallna ledningar, inställda bussar eller andra hinder i morgontrafiken så njuter jag. Inte av att det är så, utan för att jag slipper, som förr i tiden, ut i detta kaos för att ta mig till mitt arbete och tjäna ihop till mitt levebröd. Jag kan fortsätta att äta min frukost i lugn och ro och behöver inte stressa. I alla fall någon fördel av att vara pensionär, har jag.

För så var det ju ofta förr, eftersom jag bodde i en storstad och skulle ta mig till jobbet tillsammans med tusentals andra, samtidigt.

Jag har kommit på en sak. Har nämligen funderat mycket på varför jag drömmer som jag gör och så ofta samma sak. Kanske inte precis likadana drömmar, men de går ut på samma sak.

Ofta springer jag runt i tunnelbanenätet och letar efter ett tåg som jag plötsligt ser bakändan på, hinner inte med. Eller så springer jag runt med min väska och letar efter rätt buss som aldrig infinner sig. Kanske har jag bestämt träff med någon men hittar inte personen ifråga utan springer runt, fram och tillbaka. Det är otaliga nätter som jag har drömt att jag har jäktat iväg för att hinna med något färdmedel med en resväska som jag märker är tom och inte packad, då jag kommer till min plats på tåget. Eller jag går gata upp och gata ner för att hitta en adress som jag aldrig kommer till,  jag hittar den nämligen inte.

Mycket frustrerande och då jag vaknar hoppar hjärtat och flimrar och jag är trött och andfådd.

Flyttfågeln har en hemlig kompass

och hittar landet bortom havet,

sitt sommarland.

Därför vet jag att

min ande hittar sitt himmelska hem.

Jag har också ett flyttfågelshjärta.  

 Soligt och fint ute men det blåste kallt. Det var plus elva grader då vi vandrade iväg, men kändes som cirka fem plusgrader. Vi gick inte så långt, men var liksom tvugna att gå iväg och handla lite mat.