Då vi gjorde vår senaste bilresa till Ångermanland, bilade vi genom Hälsingland och åkte till min näst yngsta syster, som bor strax utanför Delsbo och hämtade upp henne. Hon skulle nämligen följa med oss hem till vårt föräldrahem och bo där tills vi åkte tillbaka.

Hon hade sytt en fin sak som hängde på väggen i hennes sovrum. Så sanna ord.

Även denna hade hon sytt. Dessa ord måste jag påminna mig om varje dag. Det är så lätt att glömma att det finns så mycket att vara tacksam över, vilket man kanske inte tänker på då värken eller oron sätter in.

Men, som hon själv sa: ”Det finns så många andra som har det mycket sämre än jag”.

På vägen till min syster, stannade helt plötsligt trafiken. Den stod helt stilla, minut efter minut och vi visste inte vad det berodde på. Fast vi hade semester så gnagde otåligheten i oss och undran, vad har hänt?

Efter kanske 30 minuter, kändes mer som en timme, tog inte tid,  kom det en bil som det stod ”Lots följ mig” på. Så glada vi blev.

Vi körde efter bilen och fick då se vad det var som stoppet berodde på. Asfalts arbeten.

Annat fordon som såg lite annorlunda ut. Inte bil, inte motorcykel, inte moped, kanske "trehjuling" i rätt så hög hastighet.

Här en som fick lift.

Höga Kusten bron, ståtlig som alltid.

Och, med en underbar utsikt uppe ifrån berget.

Y-et, symbolen för Västernorrlands län, kan man väl säga, såg ut så här förr om åren.

I år möttes vi av denna syn. Renovering på gång, kanske.

Bli en möjlighetare.

Oavsett hur hopplös

en situation ser ut att vara,

eller faktiskt är,

höj blicken

och se möjligheterna.

Se dem alltid

för de finns alltid där.

Ett hjärta har bildats i Lötsjön bland näckroserna, kan jag nästan se.